Midsommar har jag firat i lugn och ro tillsammans med min kära mormor. Vi har ätit chips och druckit rosévin. Dessutom är jag hundvakt, så jag har världens finaste och raraste Vicki med mig vartän jag går. Eller. Går och går. Jag har asont i vänstra höften, ingen aning om varför, så just nu vaggar jag sakta fram med böjd rygg som en krokig gammal gumma. Inte ultimat när man har hand om en hund och vill kunna ta långa härliga promenader i naturen... men vad ska man göra?
De senaste dagarna har mitt hjärta varit tungt som bly av ångest, och allt har gjort så förtvivlat ont, och inom mig har självskadeimpulserna blixtrat och rivit. Jag har slagits mot mig själv, mot ångesten, mot sorgen och paniken. Nu ikväll har jag äntligen kunnat andas ut, allt känns ok för tillfället. Men det svänger hela tiden. Världen ändras hela tiden. Alltid är det något som ger mig ångest och då släpper spärrarna i rasande takt. Men trots att jag ständigt tvivlat på mig själv och varit nära att falla minst hundra gånger, trots att jag målat min framtid i svartaste svart, så har jag ändå lyckats hålla mig flytande den här veckan - tack vare det enorma stöd jag fått från min psykolog. Gud, vilken skillnad mot den förra mottagningen! Jag har fått extra tider både den här veckan och den kommande. Vi jobbar hela tiden med överenskommelser - om jag inte självskadar så får jag extra terapisessioner. Det låter kanske märkligt, man kan kanske tänka att det är när man skadar sig själv som man behöver extra stöd, men jag tycker det känns rätt logiskt faktiskt - för mig är det mycket, mycket mer smärtsamt att inte skada mig än vad det är att göra det. (Om jag skulle trampa snett och självskada så får jag självklart hjälp, men då endast på mina ordinarie tider, jag får inga extra samtal.)
Känner mig allt annat än stabil, men tröstar mig med att jag har många tider inbokade med psykologen. Nu under sommaren ska jag dessutom, utöver den individuella terapin, träffa en grupp två gånger i veckan. Inget sommaruppehåll här inte! Alltså, jag är så sjukt tacksam över all den hjälp jag får. Jag är verkligen det. Jag ska göra mitt bästa nu.
Och så är jag förkyld. Hostar och har mig. Usch, jag vill verkligen inte hosta sönder rösten lagom till att jag ska sjunga på syrrans bröllop om två veckor.
Nej, nu ska jag gå i bädd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Mycket kärlek till dig min vän.
Kram!
Å, vad härligt att höra av dig och att det går åt rätt håll på KS.
Tänker på dig.
Stor kram!
Yvette:
Tack fina. <3
Kram
Maria:
Ja, de är otroligt proffsiga och engagerade. Jag ska dit varenda dag den kommande veckan, jag har aldrig fått så här mycket hjälp förut. Så himla skönt att de inte bara släpper patienterna över sommaren.
Stor kram
Hej Kajsa!
Som du förstår så bloggar jag inte längre för jag mår för dåligt. Det är p g att jag ska åka in igen :-(
Hittade denna kursen åt dig i höst: http://www.etnologi.su.se/pub/jsp/polopoly.jsp?d=8139&a=60514
Tänk vad mysigt om vi kunde läsa båda två och sitta på bibblan och pluga samt fika då och då?
Ta hand om dig och glöm inte att jag finns på msn :aventyrerskan@
Kramar i massor.
Maria:
Åh, så härligt att höra från dig! Jag blev jätteorolig när jag såg att din blogg var stängd! Hemskt att du mår så dåligt, hoppas de tar väl hand om dig på sjukhuset. Jag mår också dåligt, det går upp och ner väldigt mycket, men jag har fått väldigt bra stöd från KS, har tid där dagligen. Kan verkligen rekommendera den enheten, de tar hand om sina patienter och lever upp till sitt ord.
Den där kursen verkar väldigt intressant. Jag brukar ofta tänka på just såna saker. Är jättesugen på att börja plugga igen och en kvällskurs kunde kanske vara lagom att börja med.
Massor av kramar fina du <3 <3 <3
Hej igen. Du har inte skrivit här på ett tag. Oavsett hur du mår, så är det alltid lättande att få läsa något nytt. Är du där? Tack på förhand.
Hur är det vännen? Jag ligger inte på sjukhuset än ska du veta och jag finns här.
En flasa gott vin på innergården kanske så får du berätta för mig om KS, vill så gärna veta mer.
Stor kram goding.
Tore:
Tack för att du bryr dig, det känns skönt att veta! Jag har mått dåligt av och till, och den här senaste veckan har det kulminerat och alla möjliga jobbiga komplikationer har dykt upp :-( Har inte orkat blogga, hittar liksom inga ord.
Hoppas du har det fint i värmeböljan!
Maria:
Åh, tack fina! Jag har varit supersämst på att höra av mig till mina vänner. Skönt att veta att du finns kvar. Vin på innergården låter underbart! Och jag har massor att berätta om KS. Jag är väldigt glad att jag bytte mottagning! Jag är nästan förundrad över hur mycket hjälp jag får just nu.
Stor kram!
Skicka en kommentar