Morgonmedicinen is back!

Jag gick till doktorn igår och bröt ihop och hulkade ner i näsduken hon räckte mig och snyftade fram mina kolsvarta och förtvivlade tankar. Hon bekräftade för mig att det är utsättningssymptom jag lider av, och rekommenderade att jag börjar med en låg dos av den ena av medicinerna igen. Har tagit en tablett och det vete tusan om jag inte redan mår bättre. Illamåendet börjar släppa sitt grepp om mig och jag har kunnat äta.

Jag sa nej till inläggning, mest för att jag ville visa mig duktig och ge någon sorts sken av att jag klarar mig på egen hand. Dubbla känslor där. Det är skönt att vara hemma, kunna spela keybord och se vad man vill på tv, samtidigt som det finns en märklig kaosinramad trygghet på en sluten avdelning. Man är inte ensam. Man behöver inte dölja sin ångest. Man är vaktad och relativt trygg. Men jag tror att jag kan hantera ångesthelvetet utan att behöva läggas in den här gången. Samtidigt som en del av mig skriker efter hjälp och dygnet runt-vård och omedelbart omhändertagande och inlåsning.

Min dödslängtan har lugnat ner sig lite och det känns rätt ok att leva. Men en massa andra destruktiva tankar och impuler surrar runt i huvudet och ger mig ingen ro. Självskador, förnedring, alkohol, droger. Vad som helst som kan döda mina vidriga känslor.

Om jag måste förstöra mitt liv för att få må bra - då känns det rimligt.

Djupt där nere i mörkret hägrar en fristad, ett lugn, och det är dit jag vill. Men det är en gäckande plats. När man tror att man är på väg dit så flyttas målet utom räckhåll. Innan man hunnit njuta. Tyvärr, du måste skära djupare. Du måste överdosera mycket mer. Aldrig når jag dit.

Jag blev även övertalad att låta den där remissen till beroende-enheten skickas iväg. Det skrämmer mig att behöva gå till ytterligare en mottagning och bli utfrågad och jag tycker fortfarande inte att mitt medicinbruk är tillräckligt allvarligt för beroende-enheten... Men men. Jag gör som doktorn säger. Hon vill verkligen hjälpa mig, det märks.