Frågestund!

Jag har tråkigt! Så, med risk för att det här inlägget blir helt utan kommentarer och att jag då får sitta här med skammen drar jag ändå igång en frågestund! Fråga vad ni vill. Jag svarar på nästan allt, det enda jag kan komma på som jag inte vill svara på är frågor som tydligt involverar andra personer än mig själv. Kom igen nu! KOM IGEN NU DÅ!

...

Din blick borrar sig in i min
Din blick sticker hål på mig
Du ser en diagnos och inget mer

Jag vill slita makten ur din hand
Men jag är ingeggad i maktlöshet
Min diagnos är gnäll och dramatik

Längst in i mitt hjärta vill jag leva

Jag bäddar ner mig i en kyrkogård
Jag bäddar ner mig i en kyrkogård
Hat och gråt och kyla är min säng
Ensamheten är min säng

Hemligheter som väller fram
Lögner som flaxar vilt
Vilse i en bottenlös brunn
Vilse i en labyrint

Du ser en diagnos
Och
inget
mer

Tankarna innan man somnar

Brukar ni också "höra röster" precis innan ni somnar? Det gör jag ibland. Alltså inte rösthallucinationer, jag vet ju att det är mina egna tankar som kommer inifrån mitt eget huvud - men det låter fasen som om de kommer utifrån! Och det är både kvinno- och mansröster. Det måste vara hjärnan som håller på att somna och börja drömma eller något. I alla fall, jag har haft min anteckningsbok i sängen och krafsat ner det jag "hört", bara för skojs skull. Det är konstigt och osammanhängande:

Då måste ni ju vänta på mig sen. Var skaru till? Hem. Jo han angrep på väldigt smärtsamt sätt. Det är oändligt nu. Rakar du min näsa rakar du gärna mitt bröst. Sen håller det på nästan hela tiden. Jävla äckel, han försökte smita. Och ingen minns den nyheten. Och det där gillar jag inte. Det är ingen som tvingar dig att sitta här med mig. Så att det kanske inte är så enkelt som du tror liksom. Det var inte farligt.

Marritten

Ångestnätter. ÅNGESTNÄTTER. Tänk om jag kunde slippa dessa helt. De har förvisso minskat stadigt i antal det senaste halvåret, men marorna har minsann inte glömt mig och rätt som det är vaknar jag i en kropp full av avgrundsskräck, desperat och inställd på flykt. Badande i ångest, ångest som gör mig stel och spänd och låst.

Det var bara en dröm, viskar jag till lammen och håller om dem. Och visst är det skönt att den vanliga verkligheten är tillbaka, att den finns här som den ska, men mardrömmarnas tyngd hänger över mig, sitter där som en klump i bröstet, gör mig illamående och yr. Äcklad. Jag är äcklig.

"Marorna", förresten. Det är ju bara en mara, en brutal sådan, som hemsöker mig. Alltid samma. Alltid.

Visst är det så att kvaliteten på sömnen blir sämre om man drömmer mardrömmar? Att man inte blir helt utvilad? Jag som gick på sömnskola på KS förra sommaren borde ju veta sånt här.

Sömnen ska styras upp i alla fall. Ska tas på allvar. Dessa marnätter betraktar jag som undantag, för jag har inte råd att vara rädd för att sova. Mardrömmarna ska fortsätta komma alltmer sällan. En gammal skräckfilm, en klassiker, som kommer i repris då och då, och som tyvärr aldrig upphör att skrämma och oroa.

Ett mirakel i mitt känsloliv!

Jag är imponerad av min ilska. Den här veckan har jag känt massor av ilska. Har vågat känna den. Vågat ge uttryck för den. Varit arg som tusan. Och jag har upptäckt att ilska och ångest faktiskt kan vara två skilda saker. Jag har trott att jag själv och resten av världen skulle gå i bitar om jag blev arg. Jag har aldrig känt mig berättigad till ilska. Ett litet kryp utan självrespekt har jag varit, rädd för min egen ilska så väl som andras, alltid inställd på flykt. Illamående och med ett hårt pickande hjärta. Och med känslor som bränner sönder mitt inre. Ilska som blir till ångest för den inte får finnas.

I måndags hörde jag en person få ett regelrätt raseriutbrott. Det hade inget med mig att göra alls, jag råkade bara vara där och höra. Jag blev så avundsjuk! Det blir jag ofta. Jag vill också kunna sätta ord på det jag tycker är fel, jag vill också kunna försvara mig när jag blir illa behandlad.

Den här veckan har jag varit arg. Så arg! Det är rätt härligt, jag hoppas det håller i sig. När jag tar hand om min ångest och mina kriser ser jag plötsligt ilskan som gömmer sig där bakom. Istället för att bli rädd och trycka den ifrån mig har jag försökt härma det jag hörde i måndags. Inspireras av den personens kraft och ork i det ögonblicket. Och min ilska är inte farlig! Den är inte galen. Det är inte farligt att höja rösten lite! Ingenting händer. Ilska betyder inte ångest. Jag får vara arg. Precis som vem som helst. Ilskan sliter inte sönder mig.

Och självklart kan det hända att någon börjar ogilla mig om jag blir arg. Men sådant riskerar man även om man inte blir arg. För sådant händer hela tiden.

Det här är något helt nytt.

Undrens tid är inte förbi!

Fyra foton

:-)

Tilliten

Nej, de kom så klart inte idag heller! Åh, jag gillar verkligen inte att få veta att något ska ske en viss tid en viss dag, och sen så sker inte detta. Varför händer sådant? Det är så förvirrande allting. Det är lätt att tappa tilliten helt. Till att människor vill väl, till att det kommer att bli bra.

Nu är det sagt att de ska komma i morgon efter klockan tolv. Då är jag på terapi. Jag litar dock inte på att det kommer hända. Hur många gånger har det här skjutits upp egentligen?

Idag har jag varit osammanhängande och gnällig. Men jag mår bättre än igår. Mormor och jag har klippt varandras hår och så har jag sjungit några toner och försökt hitta in i låtskrivandet igen.

Otrygg

ÅÅÅÅÅÅÅHHHH. I förmiddags blev jag utskriven. Nu mår jag piss och önskar att jag stannat några dagar till. Idag skulle ticstjejen hämtat det sista av sina grejer, tillsammans med personal, men det blev inte så - det blev flyttat till i morgon bitti istället, fick jag veta nu ikväll. ÅH VAD JOBBIGT. Det är hemskt när saker inte blir som folk sagt att de ska bli. Jag höll mig hemifrån idag för att undvika att stöta ihop med denna människa som gör mig så illa till mods. Och nu ska hon komma hit i morgon istället! Hon kommer ju ha personal med sig, men jag tycker ändå det känns obehagligt. FAN. Jag vet inte exakt vilken tid de kommer. De skulle höra av sig innan, men jag vill ju veta NU. Det är ändå mitt hem. Eller?! Det känns som personalen ignorerar mitt mående helt. Jag vet att de inte gör det, men det känns så.

Nu ska hon få "en chans till", så hon kommer att bo i ett annat rum i en annan lägenhet i samma område. Så nu kommer jag vara ständigt rädd, jag kommer aldrig mer att kunna slappna av här. Jag frågade personalen om hon förstår att hon ska lämna mig ifred, och det FÖRSTÅR HON INTE! Så jag har ju all anledning att vara nervös och rädd! Jag vill inte ha det så här! Jag är rädd och jag har ångest! Jag vill inte vara så här orolig och ofri! FAAAAN!

Permis

Livet är så oberäkneligt. Det kränger och svänger och själv följer jag bara med. Jag försöker styra och planera, men verkligheten vill ofta annorlunda och av mina planer blir det dunderfiasko. Ibland tycker jag att livet behandlat mig grymt och rentav sadistiskt, men samtidigt har jag fått en väldig massa bra saker som jag verkligen är glad över.

På tisdagsmorgonen för en vecka sen var jag ett vrak. Två sömnlösa och oroliga nätter hade stressat sönder mig och paranoian började ta min verklighet i besittning. Jag visste inte vem jag var. Sömnbrist och stress ger verkligen bränsle åt nojor och dåligt mående. Man blir ett öppet sår. Man blir helt fucked up.

Utmattad och uppvarvad visste jag bara ett ställe där jag kanske skulle kunna få hjälp - S:t Göran. Så jag åkte dit. Jag irrade runt en del innan jag hittade rätt, trots att jag varit där förut. Jag tror jag tillbringade en hel dag på S:t Göran. Eller så var det några timmar. Sjuksköterskan och läkarna var jättebra i alla fall och det bestämdes att jag skulle läggas in på Danderyds sjukhus och jag fick åka sjuktaxi dit. Vilket jävla ÄCKELSVIN det var som körde! VARFÖR är de där chaufförerna alltid helt dumma i huvudet? "Och du har inte körkort antar jag", sa han fördomsfullt och sen ägnade han återstoden av resan till monologer om det faktum att jag inte har körkort. "Är du rädd eller?" Usch, vilken gubbe!

Nu kan jag nästan skratta åt mina nojiga tankar... Nästan. De första dagarna på sjukhuset följde jag paranoians regler. Vid ett tillfälle var jag oförsiktig och bröt mot dem, vilket ledde till ältande och kval, men nu känns det helt lugnt och paranoians sanningar tycks mig främmande och helt bisarra.

Jag har mina tvivel angående det här med DBT... Jag förstår tanken med att man inte ska ge uppmärksamhet åt destruktivitet och istället uppmuntra och stötta konstruktiva beteende, DBT-beteenden istället för borderline-beteenden, det förstår jag. MEN. Nu när jag befinner mig i den situationen att jag inte sett någon annan utväg än det destruktiva så känns det lite väl strängt. Om jag slutar eller blir avslutad så kommer jag inte försöka få DBT på någon annan klinik. I så fall får jag väl hoppas att min borderline läker ut av sig själv. "Må bra" och "borderline" känns som en omöjlig kombination.

Jag har varit en vecka på avdelningen och idag har jag permission. När jag skrivs ut vet jag inte men ganska snart gissar jag. Danderyd är för övrigt hundra gånger bättre än de andra ställen jag varit inlagd på. Det enda jag är missnöjd med är den där chauffören. Tydligen hör jag till Danderyd nu när jag är frivalspatient, det hade jag ingen aning om men det är bara att tacka och ta emot och vara glad att jag slipper det där andra skitstället!

Och! De har flyttat på ticstjejen! Äntligen! Jag är så jävla lättad. Hon har framfört via personalen att hon vill träffa mig och den tredje personen i boendet och prata om varför vi inte vill att hon ska bo med oss. Det har jag tackat nej till. Nu vill jag ha lugn och ro, jag vill inte ha mer oro och ångest.

Den som ändå hade en gasspis!

Vilken natt det har varit - helt jävla fruktansvärd!

Det verkar bara finnas två sinnestillstånd nu. Det ena är oro med allt större inslag av ångest och det andra är apati.

Paranoian hälsar att den är i högform, lever och frodas.

Jag förstår inte hur jag ska kunna få någonting i livet att fungera med den här boendesituationen som grund. Det var så underbart att vara ensam i lägenheten, jag försökte verkligen njuta och ta tillvara på tiden för jag visste att det skulle ta slut. Jag mådde bra, inte hela tiden förstås men en rätt stor del av tiden. Och nu är kaoset tillbaka. Jag kan verkligen inte hantera det här och jag föraktar mig själv så för det.

Och det finns typ inga jävla lägenheter! Jag var inne och kollade nyss. Min inkomst är för låg för att jag ens ska få anmäla intresse på vissa av dem. Nu innan jul blev jag faktiskt kallad till en visning men ingen kunde följa med så jag kunde inte gå - mitt usla lokalsinne ni vet. Som jag för övrigt har papper på nu. Min utredning visar "nedsatt visuospatial inlärningsförmåga" vilket innebär att man har svårt att orientera sig.

Jag har funderat på att sova på balkongen. På att åka in till S:t Göran och be om att få läggas in, och därmed riskera att bli missförstådd och hånad och driven till självmord av en trött läkare. Jag har inte kunnat avhålla mig från en del mindre självskador och jag ser det inte ens som ett misslyckande. Min ena arm har ett gäng brännblåsor på sig, det ser ut som någon vidrig hudsjukdom.

Jag har haft sån ångest att jag inte kunnat känna min egen kropp.

Innan allt det här, när jag fortfarande var ensam, då hade jag världens inspiration men nu är det som bortblåst. Jag måste ha lugn och ro för att kunna vara kreativ.

Jag har suttit och läst om gruppboenden, kanske det kunde vara min räddning? Någon sorts LSS-boende skulle det ju vara i så fall. Men jag fattade inte vad jag läste, alla orden blev en röra i mitt huvud och jag började må illa. Jag är bara så desperat.

Jag vill gråta men kroppen stänger av. Jag vill ha lugn men vart jag än vänder mig möts jag av ångest. Och sömnen sviker mig.

Är så frustrerad över hela den här situationen, så arg på mig själv för att jag är så värdelös att jag inte kunnat ordna ett bättre liv än så här åt mig. Känner mig så sviken av personalen. Känner mig sinnessjukt destruktiv. Hela mitt liv känns hoppöst och jag är yr och håglös. Känner mig dessutom djupt sviken och ignorerad av dem som jag sett som mina närmaste vänner i åratal. Jag har ju varit så öppen på Internet med hur min boendesituation varit de senaste månader, jag har berättat hur jag gått omkring i Brandbergen på nätterna för att jag inte haft någonstans att vara. Jag vet att de vet. Men ingen har hört av sig ens, likgiltigt och tyst har det varit. Folk som sagt att de alltid skulle "finnas där", och andra vackra klyschor. Eller har de verkligen sagt det? Är det kanske bara fantasier och önsketänkande från en förvriden hjärna? Blandar jag ihop det med något jag sett på tv? Hur som helst gör det jävligt ont, men jag har väl för stora fodringar som vanligt. Jag hade en annan bild av vänskap, jag trodde på tomma ord. Jag hade faktiskt trott att någon av mina gamla vänner skulle höra av sig och erbjuda mig att komma hem till dem en stund och typ vila en stund, jag trodde det var så man gjorde, jag trodde man hjälpte varann. Men det gör man tydligen inte. Å andra sidan har jag fått ett helt ovärderligt stöd från er bloggläsare och från min vän Mia och från mormor.

Skillnaden mellan att vara ensam i lägenheten och att dela hem med det här KAOSET är så smärtsamt tydlig nu. Det är inte bara skriken, det är inte bara mathögarna på golvet - det är att man aldrig får vara ifred! Jag vet att ingen kan rädda mig, men jag vet inte heller hur jag ska lösa allt det här på egen hand.

SERIÖST VAD FAN SKA JAG TA MIG TILL????

Har sån ångest att mina händer skakar. Ticstjejen är tillbaka och skriker där ute medan jag gömmer mig i mitt rum. Och jag mår så dåligt att nästan ingenting spelar nån roll mer.

Tjejnamn, personliga favoriter för tillfället!

Jag ska alldeles strax gå i bädd, men först tänkte jag berätta om de tjejnamn som ligger mig närmast om hjärtat för tillfället. Det finns nog inget namn jag direkt ogillar, men just nu gillar jag dessa lite extra.

Elvira. Detta har länge hört till mina favoriter. I decennier! Det finns olika bud om namnets ursprung, eventuellt härstammar det från arabiskan och betyder då "den vita", men det kan även ha gotiskt ursprung. Elvira delar i alla fall namnsdag med Albin som kommer från albus, vilket är latin för "vit".

Lucille. Ett franskt namn med latinskt ursprung. Lucilla är ett gammalt romerskt namn och båda dessa är diminutivformer av Lucia, som i sin tur har sitt ursprung i ordet lux, latin för "ljus". Namnet finns med i sången "Den vackraste visan", tonsatt av Lille Bror Söderlund och text av Ture Nerman. Denna har jag sjungit mycket genom åren. I mina noter är stavningen Lucile, men jag gillar Lucille bättre.

Marina. Detta är femininformen av Marinus som kommer från ordet mare, hav.

Bonnie. Bonnie är ett skotskt ord som kan översättas med "vacker". När jag var liten fanns det en schäfer i grannskapet som hette Bonnie. Hon och vår egen hund, Lotta, var ärkefiender. Väldigt fint namn! Även på människor!

Katinka. Rysk smeknamnsform för Katarina (som har grekiskt ursprung och kan sägas betyda "ren")

Thea. En kortform av antingen Dorotea eller Teodora, som båda kommer från grekiskan och är sammansättningar av orden "gud" och "gåva". Om jag nånsin kan göra verklighet av min dröm om en egen liten hund så kanske den ska få heta Thea.

Den där Krösa-Maja...

Ja, aldrig får man vara glad och lugn en hel dag! Här sitter man i godan ro och så kommer en sån stark oro och hugger tag i mig, en sån nervositet att jag får magvärk och jag vet knappt över vad. Det känns som om jag står framför Idoljuryn och precis ska börja sjunga. Helt fruktansvärt. Tusen nojjor på en gång.

Jag ringde mormor för någon minut sen bara och jag blev lugnare av att höra hennes röst. Fina fina mormor. Hon sa att jag skulle köra ut Krösa-Maja och titta på Fångarna på fortet på tv istället.

Underbara människor!

Åh, vilken sjukt trevlig kväll jag hade igår! Jag som tänkt lägga ner alla försök till att ha ett socialt liv. På sistone har jag oftast bara blivit ledsen av att ha kontakt med andra människor. Men inte igår. Riktigt lyckad kväll, måste jag säga! Det var jag, Mia, Anna och Niclas och ett sött och gulligt par som Anna och Niclas känner. Först åt vi middag på en Thairestaurang, maten var jättegod men personalen lite konstig. Sedan gick vi till Vampire lounge där de har supergoda drinkar, och oj vilken skillnad det är mellan att dricka för att man vill bli full, döva något inom sig, och att dricka bara för att det är gott och trevligt. Det var det sistnämnda som gällde för mig igår, och som ska gälla även framöver. Aldrig mer ångesthetsdricka. På hemvägen var det en kille som satt framåtlutad och spydde, helt hjälplöst, på bussen. Stackaren... Vad glad jag är att det inte var jag!

Nu funderar jag på om jag ska orka gå på husdjursmässan i Kista i morgon.

Huvudet fullt av skumgummi...

Känner mig helt bortdomnad, mitt huvud är en kletig oreda, och så har det känts ända sedan jag vaknade klockan ett på dagen. Jag måste införa lite mer ordning i mitt liv. Rutiner. Det fattas rutiner. Jag förstår verkligen inte att det ska vara så svårt att sköta det här med sömn och mat, bara ställa väckarklockan och gå upp när den ringer på morgonen, och äta mat på bestämda tider. Det är vad jag vill. Inte flyta omkring i tillvaron som en levande död och gå miste om nästan allt dagsljus. Jag hoppas att jag kommer kunna ta mig ur det här sega som jag fastnat i när min boendestödjare kommer tillbaka från julledigheten. Idag har jag i alla fall varit inne i stan och sett "I rymden finns inga känslor" med min mamma.

Om en vecka ungefär ska jag göra en koloskopi förresten. Det vill säga en undersökning av tarmen. Vidrigt! Det kommer små attacker av nervositet och orostankar då och då. Usch. Det kommer antagligen vara hemskt! Och så är jag så rädd att jag ska råka sabotera hela den dyrbara undersökningen - man får ju inte äta viss mat och vissa mediciner de här dagarna innan och det vore typiskt mig att glömma bort det eller missuppfatta något av det och peta i mig något litet frö eller en värktablett eller vad som helst som omöjliggör det hela. Och så blir läkaren skitsur och så blir det ett trauma. Jag känner mer oro över det än inför själva undersökningen.

Det börjar värka lite i gråtmuskulaturen när jag tänker på S, och på andra vänskapsrelationer som orsakat sår i mig. Människor är så svåra att förstå sig på. Men det här var oväntat. Och det finns inte mycket att göra. Det går inte att vårda en relation som inte ens finns.

Namn

Det är kanske inte så många av er som vet att jag är en riktig nörd när det kommer till namn. Förnamn. Teorier om namnens ursprung, hur de förändrats i olika språk och länder, trender - you name it. Det här är inget nytt intresse, tvärt om, jag snöade in på det för mer än tio år sen och köpte böcker om det. Sen dess har jag ständigt haft den här fascinationen med mig, och mot slutet av förra året blommade intresset upp som aldrig förr igen. Jag har köpt ytterligare två böcker och planerar ännu fler inköp. Det kan ju tyckas lite meningslöst kanske, men det gör mig glad och det är så skönt att ägna sig åt annat än ångest och oro. Det är så skönt, och jag kan nästan känna hur min hjärna tackar mig.

Och det här är faktiskt lite omvälvande. I år försvinner tre namn från almanackans namnlängd! Vi säger hejdå till Helmi, Gurli och Regina. Och så kommer det fyra nya istället. Vi säger hej till Fatima, Kevin, Sam och William!

Vänskap, näsblod, sömnslöshet, oro

Om en halvtimme ska jag ta bussen till terapin, nu sitter jag och dricker kaffe. Jag har läst igenom hela min kompis blogg, han som kallade mig psykfall, och suttit och skrattat högt och hjärtligt vid datorn. Han är så rolig! Det är en gåva han har. Och han är allvarlig också emellanåt så klart, väjer inte för något. Jag är inte det minsta arg. Det kändes lite hårt med ordet psykfall, men å andra sidan stämmer det ju. Jag tror att han gillar mig ändå. Nästa gång vi ses ska jag vara trevlig och normal.

Näsblödandet börjar bli en riktig plåga! Det är stressande att känna blodet rinna ut så där, jag vet att jag behöver allt blod jag har. Fortsätter det så här kanske jag måste fyllas på med några påsar på Sös snart igen. Det är inte utan att hypokondrin börjar ge sig till känna nu. Någon ringde från en dolt nummer igår och jag hann inte svara. Tänk om det var läkaren från Vårdcentralen som skulle berätta att de hittat något fel i mina prover. Något hemskt! Leukemi. Blödarsjuka? Nej, det kan jag väl inte ha? Jag vet ingen annan som skulle kunna ringa från dolt nummer.

Och sömnlösheten har tagit mina nätter i besittning igen. På dagarna är jag vimsig av trötthet och vill bara sova, på nätterna ligger jag där, allt annat än pigg men ändå klarvaken. Ibland med en otäck tomhetskänsla i hela själen, ibland uppfylld av grubbel och tankar av allehanda slag.

Igår var jag asnervös över ticstjejen, och det kommer jag att vara idag också. Över att jag inte vet när hon kommer tillbaka. Hon har ju varit bortrest över jul. Jag har blivit lovad - eller rättare sagt min biståndshandläggare har blivit lovad - att människan ska flyttas till ett mer passande boende snarast. Jag har ingen aning om när detta ska ske. Igår knöt det sig i magen när jag var på väg hem och jag höll tummarna hela vägen för att hon inte skulle vara där. Jag stod en stund utanför lägenhetsdörren och lyssnade efter eventuella tics och skrik där inifrån. Helt nojjig. Jag vet inte varför jag är så rädd, vad jag märkt är hon inte det minsta farlig. Jag oroar mig för att hon kanske blir arg på mig när de talar om att hon måste flytta, hon vet ju att jag klagat på hennes ljud tidigare. Men det är inte bara jag som klagat. Grannarna ringde ju polisen. Ovissheten kring allt det här är jättejobbig, och jag litar förresten inte på att hon verkligen kommer att flytta även om de nu tydlgen gett det som löfte. Jag tror det först när jag ser det.

Psykfallet

Och där kom nästa slag. Jag har suttit vid datorn i några timmar, och av en slump hittade jag en blogg som är skriven av en kompis. Det kändes ju lite som att jag snokade när jag ivrigt läste inlägg efter inlägg, men bloggar man så får man räkna med att alla kan läsa ens ord på Internet. I alla fall, det gick en liten stöt genom min kropp när jag läst mig fram till ett inlägg som var tillägnat mig. Det stod att jag är ett psykfall och att det var jobbigt när jag hälsade på förra hösten. Det här var inte på något vis någon ny information, jag vet att jag var jobbig och tjatig (och då höll jag ändå tillbaka så mycket jag bara kunde) och efter det här besöket har jag verkligen känt massvis av skam över hur jag betedde mig. Men ingen skam i världen kan ju ändra det som redan är gjort. Jag är egentligen inte förvånad alls, jag visste ju redan att det var jobbigt för honom att jag var så där knäpp. Det var ändå inget hemskt inlägg, det var sanningsenligt. Han var bara irriterad, och det kan man ju förstå. Han skrev att han vet att det finns en anledning till att jag är som jag är. Jodå, det finns säkert tusen anledningar. Är lite ledsen nu.

Vaken

Idag har jag haft ångest, gråtit tills jag fick näsblod och sen har jag haft ytterligare en näsblodsattack efter det. Min kjol blev nerblodad! Jag är trött och yr och har huvudvärk. Och ser svarta pilar fara omkring i rummet, jag tror det är min blodbrist som orsakar detta. Eller mitt låga blodtryck. Eller båda. Blodbristen håller på att utredas nu, jag har ju haft det här problemet i minst tio år. Själv tror jag den beror på det eviga näsblodet och de skoningslösa floderna av mens. Ovanligt nog har jag inga teorier om dolda och dödliga sjukdomar.

Folk var jobbiga på Ica idag förresten så jag tänker aldrig mer gå dit. Visst kan man få mat hemlevererad? Vill nämligen isolera mig helt. Egentligen vill jag lägga mig ner och dö, men det kan jag inte nu när jag är kattvakt.

Trots att jag mår så pissigt, verkligen pissigt, så är jag nästan konstant tacksam över att få ha lägenheten för mig själv. Det är paradiset! Men snart är det nog slut på friden. Jag är väldigt stressad över det. Lägenheten har varit en räddning och jag vet inte hur det kommer att bli.

Nytt år och krossat glas i hjärtat

Nu har jag haft alldeles för höga förväntningar på verkligheten igen. Jag trodde att nyårsfesten skulle bli askul. Istället hände det sig att 2011 inleddes med en vild gråtattack på en snöig tunnelbanestation. Alltså ni vet när man gråter så våldsamt så att man inte kan stå upprätt.

Jag önskar att jag hade följt min ursprungliga plan. Det vill säga, bara varit hemma och läst under nyårsnatten. Jag har dåligt samvete också över att jag lämnade katten ensam hemma över tolvslaget, jag vet ju inte om han kanske blev jätterädd och mådde dåligt när allt oväsen brakade loss.

Min kompis sa något till mig som gjorde mig sjukt ledsen. Något om min personlighet, hur hon uppfattar mig. Mindre smickrande kan man säga. I min paranoida hjärna förvandlades denna information genast från att hon tycker så om mig till att alla tycker så. Jag var så klart extra sårbar på grund av alkoholen jag hade i mig. Mina alternativ var att gå därifrån med detsamma eller stanna kvar och göra saken värre och förstöra festen. Så jag gick, jag bara gick. Jag var på väg att gå sönder. När jag kom ut så fick jag se hunden gå omkring för sig själv, och det är ju inte så bra, så trots att jag var sårad och på flykt och helt stressad så gick jag tillbaka till festen och lämnade in hunden. Sen gick jag igen och blev mer och mer trasig för vart steg jag tog. Det var inte bara det hon sagt, det var så mycket. Det är så mycket. Jag tog fram mp3-spelaren men klarade inte att lyssna på musiken, allt jag kunde tänka på var att artisterna - Regina Spektor och Florence and the machine - skulle avsky mig om de visste vem jag var. De skulle äcklas. Och det gjorde att jag inte kunde lyssna på deras musik. Det gjorde mig så ledsen bara att försöka. Paranoia, jag vet, men då kändes det som fakta. Jag hade så stark självskadelängtan. Det är svårt att förklara. Jag hade tappat bort mig själv och jag visste att jag skulle hitta mig om jag självskadade. Jag kände mig helt outhärdligt värdelös och om jag självskadade, då skulle det bli uthärdligt. Det där som hon sa. Jag ville tvätta bort det med en rejäl jävla självskada. Bisarrt.

Det var tur på något vis att det var så mycket folk ute. Tryggt. Och jobbigt på samma gång så klart. Vidrigt. Hemresan tog väldigt lång tid. Tunnelbanan sniglade sig fram och jag lugnade mig faktiskt till slut. Jag stängde av, vilket inte är ultimat men inte heller det sämsta.

Jag tror att vänskapen är alldeles stendöd nu. Jag tror inte att någon av oss har ork eller motivation till att försöka få liv i den igen. Det känns riktigt tråkigt. Jag har verkligen varit glad över att ha henne som vän. Jag har tappat bort så många, förlorat så många, det är verkligen tråkigt.

Jag borde ju inte gått dit. Jag är inte gjord för att gå på fest. Det var antagligen en slump att jag blev bjuden. Jag trodde det skulle gå bra eftersom jag tidigare alltid mått bra tillsammans med den här kompisen, jag visste att vi inte skulle bli så många, och jag hade träffat alla människorna förut och varit i lägenheten förut. Därför var jag säker på att det skulle bli roligt. Men jag kände mig ovälkommen från första stund. Jag försökte hålla skenet uppe för att inte förstöra feststämningen. Hela kvällen var jag lättstött och känslig men jag låtsades som ingenting. Tills jag gjorde min sorti. Jag försökte delta i diskussionerna men kände att mina inlägg bara ignorerades. Jag var en jävla kuf och borde verkligen inte ha varit där.