Ångestnätter. ÅNGESTNÄTTER. Tänk om jag kunde slippa dessa helt. De har förvisso minskat stadigt i antal det senaste halvåret, men marorna har minsann inte glömt mig och rätt som det är vaknar jag i en kropp full av avgrundsskräck, desperat och inställd på flykt. Badande i ångest, ångest som gör mig stel och spänd och låst.
Det var bara en dröm, viskar jag till lammen och håller om dem. Och visst är det skönt att den vanliga verkligheten är tillbaka, att den finns här som den ska, men mardrömmarnas tyngd hänger över mig, sitter där som en klump i bröstet, gör mig illamående och yr. Äcklad. Jag är äcklig.
"Marorna", förresten. Det är ju bara en mara, en brutal sådan, som hemsöker mig. Alltid samma. Alltid.
Visst är det så att kvaliteten på sömnen blir sämre om man drömmer mardrömmar? Att man inte blir helt utvilad? Jag som gick på sömnskola på KS förra sommaren borde ju veta sånt här.
Sömnen ska styras upp i alla fall. Ska tas på allvar. Dessa marnätter betraktar jag som undantag, för jag har inte råd att vara rädd för att sova. Mardrömmarna ska fortsätta komma alltmer sällan. En gammal skräckfilm, en klassiker, som kommer i repris då och då, och som tyvärr aldrig upphör att skrämma och oroa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar