Känner mig helt bortdomnad, mitt huvud är en kletig oreda, och så har det känts ända sedan jag vaknade klockan ett på dagen. Jag måste införa lite mer ordning i mitt liv. Rutiner. Det fattas rutiner. Jag förstår verkligen inte att det ska vara så svårt att sköta det här med sömn och mat, bara ställa väckarklockan och gå upp när den ringer på morgonen, och äta mat på bestämda tider. Det är vad jag vill. Inte flyta omkring i tillvaron som en levande död och gå miste om nästan allt dagsljus. Jag hoppas att jag kommer kunna ta mig ur det här sega som jag fastnat i när min boendestödjare kommer tillbaka från julledigheten. Idag har jag i alla fall varit inne i stan och sett "I rymden finns inga känslor" med min mamma.
Om en vecka ungefär ska jag göra en koloskopi förresten. Det vill säga en undersökning av tarmen. Vidrigt! Det kommer små attacker av nervositet och orostankar då och då. Usch. Det kommer antagligen vara hemskt! Och så är jag så rädd att jag ska råka sabotera hela den dyrbara undersökningen - man får ju inte äta viss mat och vissa mediciner de här dagarna innan och det vore typiskt mig att glömma bort det eller missuppfatta något av det och peta i mig något litet frö eller en värktablett eller vad som helst som omöjliggör det hela. Och så blir läkaren skitsur och så blir det ett trauma. Jag känner mer oro över det än inför själva undersökningen.
Det börjar värka lite i gråtmuskulaturen när jag tänker på S, och på andra vänskapsrelationer som orsakat sår i mig. Människor är så svåra att förstå sig på. Men det här var oväntat. Och det finns inte mycket att göra. Det går inte att vårda en relation som inte ens finns.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar