Ett mirakel i mitt känsloliv!

Jag är imponerad av min ilska. Den här veckan har jag känt massor av ilska. Har vågat känna den. Vågat ge uttryck för den. Varit arg som tusan. Och jag har upptäckt att ilska och ångest faktiskt kan vara två skilda saker. Jag har trott att jag själv och resten av världen skulle gå i bitar om jag blev arg. Jag har aldrig känt mig berättigad till ilska. Ett litet kryp utan självrespekt har jag varit, rädd för min egen ilska så väl som andras, alltid inställd på flykt. Illamående och med ett hårt pickande hjärta. Och med känslor som bränner sönder mitt inre. Ilska som blir till ångest för den inte får finnas.

I måndags hörde jag en person få ett regelrätt raseriutbrott. Det hade inget med mig att göra alls, jag råkade bara vara där och höra. Jag blev så avundsjuk! Det blir jag ofta. Jag vill också kunna sätta ord på det jag tycker är fel, jag vill också kunna försvara mig när jag blir illa behandlad.

Den här veckan har jag varit arg. Så arg! Det är rätt härligt, jag hoppas det håller i sig. När jag tar hand om min ångest och mina kriser ser jag plötsligt ilskan som gömmer sig där bakom. Istället för att bli rädd och trycka den ifrån mig har jag försökt härma det jag hörde i måndags. Inspireras av den personens kraft och ork i det ögonblicket. Och min ilska är inte farlig! Den är inte galen. Det är inte farligt att höja rösten lite! Ingenting händer. Ilska betyder inte ångest. Jag får vara arg. Precis som vem som helst. Ilskan sliter inte sönder mig.

Och självklart kan det hända att någon börjar ogilla mig om jag blir arg. Men sådant riskerar man även om man inte blir arg. För sådant händer hela tiden.

Det här är något helt nytt.

Undrens tid är inte förbi!