Vänskap, näsblod, sömnslöshet, oro

Om en halvtimme ska jag ta bussen till terapin, nu sitter jag och dricker kaffe. Jag har läst igenom hela min kompis blogg, han som kallade mig psykfall, och suttit och skrattat högt och hjärtligt vid datorn. Han är så rolig! Det är en gåva han har. Och han är allvarlig också emellanåt så klart, väjer inte för något. Jag är inte det minsta arg. Det kändes lite hårt med ordet psykfall, men å andra sidan stämmer det ju. Jag tror att han gillar mig ändå. Nästa gång vi ses ska jag vara trevlig och normal.

Näsblödandet börjar bli en riktig plåga! Det är stressande att känna blodet rinna ut så där, jag vet att jag behöver allt blod jag har. Fortsätter det så här kanske jag måste fyllas på med några påsar på Sös snart igen. Det är inte utan att hypokondrin börjar ge sig till känna nu. Någon ringde från en dolt nummer igår och jag hann inte svara. Tänk om det var läkaren från Vårdcentralen som skulle berätta att de hittat något fel i mina prover. Något hemskt! Leukemi. Blödarsjuka? Nej, det kan jag väl inte ha? Jag vet ingen annan som skulle kunna ringa från dolt nummer.

Och sömnlösheten har tagit mina nätter i besittning igen. På dagarna är jag vimsig av trötthet och vill bara sova, på nätterna ligger jag där, allt annat än pigg men ändå klarvaken. Ibland med en otäck tomhetskänsla i hela själen, ibland uppfylld av grubbel och tankar av allehanda slag.

Igår var jag asnervös över ticstjejen, och det kommer jag att vara idag också. Över att jag inte vet när hon kommer tillbaka. Hon har ju varit bortrest över jul. Jag har blivit lovad - eller rättare sagt min biståndshandläggare har blivit lovad - att människan ska flyttas till ett mer passande boende snarast. Jag har ingen aning om när detta ska ske. Igår knöt det sig i magen när jag var på väg hem och jag höll tummarna hela vägen för att hon inte skulle vara där. Jag stod en stund utanför lägenhetsdörren och lyssnade efter eventuella tics och skrik där inifrån. Helt nojjig. Jag vet inte varför jag är så rädd, vad jag märkt är hon inte det minsta farlig. Jag oroar mig för att hon kanske blir arg på mig när de talar om att hon måste flytta, hon vet ju att jag klagat på hennes ljud tidigare. Men det är inte bara jag som klagat. Grannarna ringde ju polisen. Ovissheten kring allt det här är jättejobbig, och jag litar förresten inte på att hon verkligen kommer att flytta även om de nu tydlgen gett det som löfte. Jag tror det först när jag ser det.