Nytt år och krossat glas i hjärtat

Nu har jag haft alldeles för höga förväntningar på verkligheten igen. Jag trodde att nyårsfesten skulle bli askul. Istället hände det sig att 2011 inleddes med en vild gråtattack på en snöig tunnelbanestation. Alltså ni vet när man gråter så våldsamt så att man inte kan stå upprätt.

Jag önskar att jag hade följt min ursprungliga plan. Det vill säga, bara varit hemma och läst under nyårsnatten. Jag har dåligt samvete också över att jag lämnade katten ensam hemma över tolvslaget, jag vet ju inte om han kanske blev jätterädd och mådde dåligt när allt oväsen brakade loss.

Min kompis sa något till mig som gjorde mig sjukt ledsen. Något om min personlighet, hur hon uppfattar mig. Mindre smickrande kan man säga. I min paranoida hjärna förvandlades denna information genast från att hon tycker så om mig till att alla tycker så. Jag var så klart extra sårbar på grund av alkoholen jag hade i mig. Mina alternativ var att gå därifrån med detsamma eller stanna kvar och göra saken värre och förstöra festen. Så jag gick, jag bara gick. Jag var på väg att gå sönder. När jag kom ut så fick jag se hunden gå omkring för sig själv, och det är ju inte så bra, så trots att jag var sårad och på flykt och helt stressad så gick jag tillbaka till festen och lämnade in hunden. Sen gick jag igen och blev mer och mer trasig för vart steg jag tog. Det var inte bara det hon sagt, det var så mycket. Det är så mycket. Jag tog fram mp3-spelaren men klarade inte att lyssna på musiken, allt jag kunde tänka på var att artisterna - Regina Spektor och Florence and the machine - skulle avsky mig om de visste vem jag var. De skulle äcklas. Och det gjorde att jag inte kunde lyssna på deras musik. Det gjorde mig så ledsen bara att försöka. Paranoia, jag vet, men då kändes det som fakta. Jag hade så stark självskadelängtan. Det är svårt att förklara. Jag hade tappat bort mig själv och jag visste att jag skulle hitta mig om jag självskadade. Jag kände mig helt outhärdligt värdelös och om jag självskadade, då skulle det bli uthärdligt. Det där som hon sa. Jag ville tvätta bort det med en rejäl jävla självskada. Bisarrt.

Det var tur på något vis att det var så mycket folk ute. Tryggt. Och jobbigt på samma gång så klart. Vidrigt. Hemresan tog väldigt lång tid. Tunnelbanan sniglade sig fram och jag lugnade mig faktiskt till slut. Jag stängde av, vilket inte är ultimat men inte heller det sämsta.

Jag tror att vänskapen är alldeles stendöd nu. Jag tror inte att någon av oss har ork eller motivation till att försöka få liv i den igen. Det känns riktigt tråkigt. Jag har verkligen varit glad över att ha henne som vän. Jag har tappat bort så många, förlorat så många, det är verkligen tråkigt.

Jag borde ju inte gått dit. Jag är inte gjord för att gå på fest. Det var antagligen en slump att jag blev bjuden. Jag trodde det skulle gå bra eftersom jag tidigare alltid mått bra tillsammans med den här kompisen, jag visste att vi inte skulle bli så många, och jag hade träffat alla människorna förut och varit i lägenheten förut. Därför var jag säker på att det skulle bli roligt. Men jag kände mig ovälkommen från första stund. Jag försökte hålla skenet uppe för att inte förstöra feststämningen. Hela kvällen var jag lättstött och känslig men jag låtsades som ingenting. Tills jag gjorde min sorti. Jag försökte delta i diskussionerna men kände att mina inlägg bara ignorerades. Jag var en jävla kuf och borde verkligen inte ha varit där.