Pepparspray

Åh, vilken lyckligt lottad människa man är som kan ligga i badkaret och dirigera musiken som kommer inifrån huvudet! Helt underbart. Jag har massor av inspiration. Men inga notpapper. Tur att det går att anteckna i minnet så länge.

Är fortfarande okontrollerat hostig och snörvlig så körsång i morgon känns uteslutet. Jag ska gå dit och lyssna på de andra, även om det är himla trist att inte få sjunga själv. Sen efteråt är det fest!

Fick en efterhängsen människa på halsen idag. (Men inte ens det kunde lägga sordin på mitt glada humör! Bara litegrann, tillfälligt...) Han stod på samma busshållplats som jag och satte sig sen bredvid mig på bussen och tjatade. "Bor du själv? Är du gift? Bor du själv?" Rätt besvärande faktiskt. Väl framme i Centrum sa jag hejdå och gick in på Ica, och så klart stod människan där och väntade när jag kom ut igen. Sen följde han med mig ända till min port (!) och fortsatte fråga samma saker. När jag gick in ropade han något i stil med "Vi ses!" Nej, det hoppas jag verkligen vi aldrig mer gör. Hur är det, är pepparspray olagligt..?

Såååå, i morgon ska jag skriva musik och spela, sen till kyrkan och lyssna på finaste kören och sen ska jag få mat och vin hemma hos några körmedlemmar. Och just det, min familj vill gå på nåt jippo i ett thailändskt, buddhistiskt tempel här i Haninge i morgon och det låter rätt spännande så jag kanske hänger på om jag orkar.

Jag!

Mys på ballen

Jag är på bättringsvägen! Fast den här hostan kan nog bita sig fast ett tag, fruktar jag. Den verkar envis. Blä. Men jag har suttit på balkongen idag, riktigt gött faktiskt. Lyx!

Så här ser den ut, min balkong!


En skål yogurt med hallon och blåbär, nylånad bok, en kopp nyponte samt solnedgång. Mys!

Obegripligt. Men ändå.

Så kommer den över mig. Skammen. Jag har mig själv att skylla, för jag söker ju upp dessa minnen. Ibland kan jag inte låta bli. Och jag förundras över hur människor som en gång betydde mer än allt för mig, som jag utan att tveka offrade varenda millimeter av min redan ringa värdighet för, idag lämnar mig likgiltig och ointresserad. Tom. Mest tom. Det förundrar mig och skrämmer mig.

Men det var väl inte särskilt äkta. Eller jo, äkta var det. Men - det var inte kärlek. Det kan det inte ha varit.

Och medan minnet av denne person inte berör mig det minsta så skakar minnet av mitt eget okontrollerade beteende om min värld desto mer. Var det jag? Som var så fruktansvärd? Som fann att den största kärleksbetygelse man kan ge sin älskade, det är att rasera hans liv? Ja, försöka göra det i alla fall. Sabotera så mycket man bara kan. Alltid med sig själv som insats.

Det där kan inte ha varit kärlek, det måste varit självdestruktivitet. Jag tror jag insåg det redan då faktiskt. Så känn dig inte speciell. Du var bara det vassaste föremål som stod att finna just där och då och jag var en törstande självskadare. Mer än så var det inte. Tråkigt om det var traumatiskt för dig.

Ofattbart hur ont det gjorde och hur lite det känns nu. Skam. Men inte dåligt samvete. Inte mer. Du var då inte Guds bästa barn du heller.

Allt löser sig, minsann!

Jag har verkligen mått äckeldåligt över det här med garderoben. Kan tyckas löjligt, jag inser det. Men dels har jag svårt för förändringar - den här garderoben har varit min, bara min, ända sedan jag flyttade in här - och dels gillar jag inte alls tanken på att någon för mig så gott som okänd person är inne och gräver bland mina privata saker, mina kläder och mina böcker.

(Jag är så rädd om mina kläder. Hela grejen är så fantastisk och nästan overklig; tänk att man kan gå i olika affärer och välja ut och prova vad man vill gå klädd i och sedan ha råd att köpa detta! Och få ta det med sig hem!)

Men nu har det löst sig! Jag hade inte behövt gå omkring och gruva mig och oroa mig så som jag gjort. Det var bara att säga till, att säga att jag faktiskt inte vill dela garderob med en rökare. Och nu har hon flyttat sina saker. Jag vill inte att mina kläder ska suga åt sig röklukt, bara tanken på det gör mig alldeles olycklig.

Nu har jag ingen ångest. När jag koncentrerar mig på nuet och inte sitter och hetsar upp mig över det förflutna så känns det uthärdligt. Och jag ignorerar Krösa-Majas tjatiga skräckfilmstrailers som berättar om min framtid, jag ignorerar alla reportrar och paparazzis som ifrågasätter och hånfullt dokumenterar allt jag gör inifrån i mitt huvud. Det känns rätt bra.

Jag funderade på fullaste allvar på att ta en överdos för att få handläggarna på soc att förstå hur miserabel jag var och snabbt fixa fram en sån där försökslägenhet. Dramatisk och barnslig åtgärd, men den enda jag kunde komma på. Självdestruktivitet, är inte det nästan alltid ett sätt eller ett försök att förändra en situation man inte står ut med? Men antagligen hade det inte hjälpt.

Det är faktiskt helt ok att bo så här, det är rentav bra. Det finns ingen som har vokala tics och ingen som kommer och väcker en mitt i natten för att fråga hur man får kompisar (ja, det låter som ett skämt, men det har hänt). Nu är det egentligen bara två saker som gör att det river i mig efter att flytta till något eget. För det första - mitt skapande. Jag är vansinnigt kreativ nu och får massor av skaparimpulser, men det är för rörigt här för att jag ska kunna finna ro att sätta mig ner och jobba. För det andra - jag vill ha en huuuuuund! Vill verkligen, verkligen ha en hund! Har läst om olika kennlar på nätet och hittat en som verkar seriös och trevlig och är belägen här i närheten. Ska ta kontakt med dem snart, har jag tänkt.

Ajajaj

Här kommer ett inlägg fullproppat av gnäll och självömkan!

Har fått en rejäl förkylning. En superdunderförkylning. Vidrigt är det. Huvudet är tungt som bly och halsen är ett sönderhostat sår. Sjunga är inte att tänka på. Fasen, jag som verkligen vill vara med i Valborgsmässokonserten på lördag med kören...

De senaste dagarna har jag knappt lämnat sängen. Kort sagt - jag mår inte bra. Jag sover, vaknar, sover, drömmer konstiga drömmar om gubbar på balkongen, vaknar... Dag och natt flyter ihop. Känner mig heeeeelt förvirrad. Hade glömt hur äckligt det är att vara förkyld. Uuuusch! Tror nästan det är influensan faktiskt. Eller så är det bara en riktigt grym förkylning.

Harpan och jag

Har spelat lite på harpan idag. Den står fortfarande hemma hos föräldrarna. Jag har valt ut några visor i sångboken och mitt mål är att kunna kompa mig själv lite fint när jag sjunger dem. Det går ganska bra, även om det så klart hakar upp sig ibland. Himla roligt är det i alla fall! Är glad!

Du smutsar ner min själ

Människor som gör mig illa vill jag inte ha i mitt liv. Och jag hatar att vartenda nedlåtande ord tycks sitta fastetsat djupt inne i min tankevärld trots att jag avslutat själva relationerna. Avskyr att jag påverkas så mycket, att jag blir så ledsen. En ledsenhet som inte går att trösta bort eller gråta ut.

En riktig människa

Min läkare rekommenderade mig att läsa "En riktig människa" av Gunilla Gerland för en tid sedan, och när jag nyligen fick syn på den i en hylla på biblioteket så lånade jag hem den. Jag började läsa den häromveckan och slog ihop den nästan omedelbart och lade den ifrån mig. Det kändes så sorgligt plötsligt. Motvilligt kände jag igen mig och igenkännandet gjorde ont. Jag anade en gigantisk sorg någonstans i mig, och den skrämde mig. Jag anade hur det kryllade av minnen och känslor som jag inte riktigt orkade med.

Efter det så har jag, trots allt, öppnat boken då och då och läst ett litet stycke i taget. Nu har jag läst hela. Och jag kan inte sammanfatta det bättre än så här: Jag känner igen mig. Jag vill inte komma ihåg allt som varit, men det är ju mitt förflutna, det går inte att radera.

Om ni vill förstå mig bättre, vilka saker jag kämpat mot, hur fel det varit - läs den här boken. Den handlar inte om mig, så klart. Våra livshistorier är olika - helt olika - MEN det finns ändå tillräckligt många likheter för att det ska kännas lite fascinerande. Många tankar är lika. Så där var det att vara barn. Jag kan inte värja mig mot det. Så var det.

Miiiiino!

Hälsade på Anna och Niclas en snabbis idag efter körsången. Åh vilken gullig, söt och snäll hund de har skaffat sig! Mysigt!

Jag har blivit moster!!!

Åh! Idag köpte Anna och Niclas - syrran och svågern - en hund! En finsk lapphund, fem månader är han. Mino! Lille Mino. Ska bli så kul att få träffa honom. I morgon eller i övermorgon.

Det börjar spritta i min egen hundlängtan nu när Annas och Niclas planer blivit verklighet. Det enda hindret är min boendesituation. Och det är ju inget litet hinder, direkt. Jag söker lägenhet, men det tycks omöjligt. Jag blir inte ens kallad på visning längre! Det blev jag ju förut, för mer än ett år sen. Jag förstår inte. Och jag är inte ens kräsen. Jag kan bo var som helst.

Det här med bostad är nog det som orsakar mig mest obehagskänslor just nu. Ibland känns det så totalt hopplöst bara. Och jag känner mig värdelös. Den gångna natten hade jag en mardröm som utspelades i den här lägenheten. Nej, usch, jag vill inte tänka på det. Jag vill inte bli ledsen nu när jag just kravlat mig upp ur ledsenheten. Det är bra här, egentligen. Man ska inte klaga. Det är bara jag som är känslig och intolerant och oflexibel och livrädd.

Förresten, i förrgår sa jag triumferande till mormor att jag inte sett eller hört den jobbiga ticstjejen på länge. Skulle inte jag inte ha sagt. För givetvis var hon där på bussen igår. Fick hjärtat i halsgropen och tre ton sten i magen. Fast hon såg mig inte.

Black coffee

Idag mår jag... inte helt strålande. Men ändå hyfsat. Krösa-Maja ska inte regera mer. Dricker starkt, hett kaffe och har balkongdörren öppen. Det är kallt men ändå rätt gött. Fåglarna sjunger som besatta där ute och Turbokatten ligger på min säng och småsnarkar. Ska klä på mig, gå ner till Ica och köpa en stor Coca cola och kanske lite godis och sen ska jag åka till lilla mormor. Hoppas på en mysig och lugn dag ute på mormors altan.

Uppryckta rötter

Jag vet inte var jag ska vara. Jag kan inte komma till ro. Jag blir så lätt irriterad, skrämd och äcklad. Får spykänslor. Jag flyr utan att veta vart, eller från vad. Känner mig aldrig nöjd.

Minnena är här och nu, de våldför sig på mig om och om igen och tankarna vandrar iväg åt det destruktiva. Jag vill dränka mig. Jag vill... åh. Hur ska jag stå ut? Hur ska jag försvara mig? Det är patetiskt och löjligt, jag vet. Känner mig söndrig. Känner mig tom och ensam. Pissmående.

Det kryper i mig, det river i magen och i hjärtat. Jag kan inte förklara.

Palmsöndagen

En bra dag! På det stora hela. Bara lite Krösa-Maja.

I morse sov jag istället för att promenera till kyrkan, dra på mig kåpan och delta i körsången denna Palmsöndag, så som jag planerat. Känns dumt. Men gjort är gjort och ältande leder ingenstans. Nästa helg är det påsk och flera körframträdanden, då ska jag vara med och sjunga allt vad jag kan.

Den här fina och sjukt bekväma klänningen kostade bara 49 kr!


Och den här köpte jag av bara farten.

Bostad...

Igår och idag har jag suttit och sökt lägenheter. Har gjort intresseanmälningar på Stockholms bostadsförmedling samt Akelius. Det ser jävligt hopplöst ut dock. De lägenheter jag faktiskt skulle ha en rimlig chans att få är jag spärrad ifrån att göra intresseanmälningar till antingen på grund av för låg årsinkomst eller för hög ålder (så kallade ungdomslägenheter...) På de som återstår placeras jag på typ plats 180 i kön.

Jag vill så gärna ha mitt eget där jag kan känna mig trygg och säker och lugn. Inackorderingshemmet jag bor på nu är det bästa ställe jag bott på hittills, men det känns ändå inte bra, det är så mycket folk som kommer och går och det gör mig stressad och olycklig. Nu får jag inte ha min garderob ifred längre. Det känns verkligen inte bra. Jag vill ha ett eget revir.

Jag har ansökt om LSS-boende också. Är inte säkert att min ansökan blir beviljad dock. Och även om den blir det kan det ta hur lång tid som helst innan det blir en plats ledig.

Kom och rädda mig.

Marianne!

Fick nyss veta via bloggvärlden att Ebba von Sydows lilla bebis ska heta Marianne. Marianne, ett av mina absoluta favoritnamn! (Kanske för att mormor heter så..) Jag har ju tänkt i flera år att om jag får en dotter ska hon heta just Marianne. Jag pratade faktiskt om det senast idag! Fast jag kommer troligtvis aldrig bli mamma. (Bara matte.) Hur som helst, det är kul att mina favoritnamn lever och börjar bli trendiga! :-)

Andra namn jag är förtjust i just nu: Marion, Beate.

Diverse

Goda nyheter! Nackspärren är borta! Det gör fortfarande lite lätt ont när jag vrider huvudet åt vänster, men det är helt uthärdligt. Sköööönt! Däremot känns det som om det är en förkylning på G. Trist i så fall, men ändå ett lätt ok att bära i jämförelse med nackspärren!

Boendestödjaren Sofia var här i måndags och vi gjorde en matsedel med enkla och icke-äcklande rätter för hela veckan. Det kändes bra, men det funkade bara en enda dag. Igår kraschade planeringen och kraschen skyller jag på nackspärren. Den fick mig helt ur balans. Den jäveln.

Jag vill verkligen bort från min ensidiga, ohälsosamma kost, min trötthet och mina brister, min bukfetma och den uppgivenhet och rädsla som tanken på att laga en ny maträtt skapar hos mig. Ååh, att allt i livet ska vara så sjukt komplicerat!!

Igår låg jag mest och vilade och läste en bok. Den började bra men slutet var en besvikelse. Måste snart till biblioteket igen. Förresten, jag kom att tänka på ännu en sak som irriterade mig med den där boken jag berättade om förut, den där det glittrade i allas ögon. ("Skuld" heter den för övrigt och är skriven utav Clare Francis) Då och då kände huvudpersonen ett "stygn" av oro inombords. Alltså, brukar man inte känna ett STYNG av oro/skräck/rädsla?! Inte ett STYGN väl? Det är ju jättekonstigt! Eller? Visst måste översättaren ha blandat ihop orden lite här?

I måndags shoppade jag lite fint. Jag köpte en vårjacka, det behövdes. Sen köpte jag solglasögon, vilka jag också behövde då jag tappat bort mina gamla som jag haft i fem år. De oplanerade inköpen var en jättefin klänning från Gina Tricot för 49 kr, en tröja från H&M för 75 kr samt en klänning, även den från H&M, för 100 kr. Jag KAN inte låta bli att handla när det är fint och rea och jag har pengar! Men nu är det sluthandlat. Nu räcker det för i år. Jag ska börja handla MAT istället. Genomtänkt mat som känns bra att laga och att äta.

Solbrillorna jag köpte!


Mormor och jag :-)

FÖRBANNADE NACKSPÄRR!!!

Jag har så oooooont! Jag har haft nackspärr i en VECKA snart! Det var i onsdags förra veckan det började. I lördags var det nästan helt borta och jag trodde det var över, men sen kom det tillbaka och idag är det värre än någonsin. Det gör ont oavbrutet, på ett molande sätt. När jag vrider huvudet åt vänster hugger det till och jag blir nästan illamående av smärta. Kan inte gå till kören ikväll. Vad ÄR det här, vad har jag gjort, när går det över?!

På måfå

Idag har jag och harpan bekantat oss lite med varandra. Jag har skrivit ut harpnoter från nätet, men de var lite för svåra så jag har mest spelat lite på måfå. Letat melodier och ackord. Ångrar inte en enda sekund att jag köpte den här harpan!

Jag har läst ut en bok, den var ok och till och med lite spännande ett tag men jag sögs inte in i den och den kommer nog snart att falla i total glömska. Det var längesen jag sögs in i en bok. Det glittrade ofta i folks ögon av olika dunkla anledningar i den här boken, jag tror aldrig jag sett det glittra i någons ögon. Ska börja hålla utkik efter sådant.

Behöver nya böcker nu.

Och så har jag gått en skogspromenad med Vickigumman. Hon skenvalpar så hon är orolig och gnäller mycket och verkar ledsen. Hon försöker bygga bo överallt, under granar och alla möjliga ställen, och "bäddar" alla sängar hemma flera gånger om dan, framför allt mammas säng. När Vicki bäddar gör hon så att hon kastar ner alla sängkläder på golvet. När hon sen hoppar upp i den helt skalade sängen för att vila (hon sover alltid i mammas säng) brukar hon ångra sig och dra upp täcket igen, delvis i alla fall, så hon kan tugga på det - hon kan inte sova utan att tugga på täcket, haha. Hon har även en "valp", en pipleksak som ser ut som en sockerärta (!). Stackars Vicki, det är inte lätt... :-( Tycker det är så grymt av naturen att lura henne att hon ska få valpar när så inte alls är fallet.

Det är en del förändringar som skett och börjat ske den gångna veckan. Sådant är ju alltid läskigt, men det känns rätt ok för tillfället. Dels har min kontaktperson på det här boendet slutat, igår var hennes sista dag på jobbet. Jag har vetat det ett tag men det känns ändå som om det skedde helt abrupt. Det är tydligen en kille/gubbe/man som ska ta över hennes roll, jag har inte träffat denne ännu. Och så flyttar det in en ny person här på måndag. Jag träffade henne en kort stund igår morse när hon var på besök här, jag var inte riktigt vaken, men hon verkade lugn och icke-jobbig. Känns ändå läskigt dock, tillvaron känns ostadig... Tryggheten jag ändå kan känna i den här lägenheten är rätt nyerövrad och kan tas ifrån mig.

Hårstrån

Jag river och pillar konstant på varenda liten ojämnhet jag kan finna på min hud. Och de är många. Och fler blir de, i och med pillandet. Det är en ond, ond cirkel. Har noja på hårstrån, måste plocka bort vartenda äckligt litet hårstrå. Mina fingertoppar hittar ständigt grova, hemska strån i ansiktet och på andra ställen där de absolut inte hör hemma. Förgäves försöker jag rycka bort dem, och måste till slut gå in till badrummet och spegeln och pincetten. Och då plötsligt finns inget hårstrå! Bara hudflagor. Så fort jag lämnat spegeln känner jag att hårstrået är där igen. Fler och fler hudflagor blir det, och små sår. Snart har jag väl bölder och ärr precis överallt. Inget kan jag göra med måtta...

Min nya vän har kommit

Harpan kom idag! Underbart! Den är så vacker och jag känner på mig att vi kommer bli goda vänner, den och jag! :-) Den var lätt att stämma. I det enorma paketet fanns förutom harpan själv och dess fodral en stämnyckel och en uppsättning extra strängar. Jag har för mig att det skulle ha följt med en bok med noter för harpa också, men det gjorde det inte. Det är väl det enda lilla smolket i glädjebägaren. Är ingen katastrof dock. Ska kolla upp om det verkligen var så att en bok skulle ingå och i så fall fråga om säljaren kan skicka den i efterhand. Annars måste det ju gå att få tag i noter på annat håll.



Harpan står för tillfället hos mina föräldrar, i syrrans gamla rum (som nu är musik- samt förvaringsrum).



Ska ta bättre bilder på harpan sen!

Jag har NACKSPÄRR. Det är vidrigt. Har vandrat runt i ett moln av nacksmärta sen i går morse. Fast när harpan kom glömde jag nästan bort att jag hade ont.

Hjälp vilken storm det är där ute! Vindarna tjuter och river i min balkong, och mormor sitter hemma hos sig och är rädd att ett träd ska blåsa omkull och falla ner över hennes stuga. Otäckt! Men lite mysigt är det ändå... Träden vajar fram och tillbaka. Har jag berättat att jag stått och åmat mig på scen utklädd till ett demoniskt träd i en operaföreställning en gång i forntiden? "Friskytten"... Ögoninflammation hade jag också, så jag kunde inte sminka mig och ögonen var röda och rinniga och olika stora på grund av svullnaden. Det var groteskt. Men det passade rätt bra för den rollen.

Lättad!

Idag har jag varit så lättad, så lättad! Som jag berättat tidigare så har jag under våren deltagit i en kurs i Arbetsförmedlingens regi - eller, jag har inte deltagit i den. Inte de senaste veckorna. Fastän jag borde ha det. Det är bara det att det händer så många olika saker hela tiden på så många olika ställen att min ork sinar och torkar ut helt. Alla resor överallt - till KS, till Nacka - gör mig så trött. Så jag har uteblivit från den här kursen för att istället vila lite och försöka få sysslorna här hemma att fungera, och mitt samvete har gnagt och skavt och legat där och stört mig varenda vecka. Men nu är det slut med det! För idag träffade jag min fina kontaktperson inom det här projektet för ett enskilt samtal. Hon var förstående och nu är det bestämt att jag inte kommer tillbaka till den där kursen mer, jag är avslutad. Det känns bra! Eller, en liten och irriterande känsla av misslyckande pockar på min uppmärksamhet, men mest av allt är jag lättad. Nu kan inte samvetet bråka med mig mer. Hon förstod. Allt ordnar sig. Och hjärtat kändes något kilo lättare när jag promenerade hem igen.

Har beställt en harpa

Jag mår bra! Eller, jag blev lite stressad nyss då två skitläskiga gubbar stövlade in här och bar in ett skåp i ett av rummen, en tjej från personalen här var också med. Åååh vad jag inte gillar att de dyker upp oanmälda, speciellt när det är gubbar man aldrig sett förut. Känns som ett intrång, obehagligt är vad det är. Det är inte ok!

MEN, detta ska inte få förstöra en dag som börjat bra. Jag gör listor på hundnamn, skriver låttexter och sist men inte minst går jag och väntar på den harpa jag beställde förra veckan via Ebay. Det är alltså inte en konsertharpa med pedaler och grejer, utan en liten keltisk harpa. För några år sen lånade jag just en sådan utav en kompis och lärde mig spela litegrann. Ljudet var så underbart milt och vackert... Sen blev jag tvungen att lämna tillbaka den eftersom jag bodde hos mormor i hennes lilla stuga vid denna tidpunkt och det blev lite för trångt helt enkelt att ha harpan där. Tyckte mormor i alla fall. Ända sedan dess har jag drömt om en egen harpa, en ungefär likadan som den jag lånade. Den jag nu beställt kostade cirka 5000 kr inklusive frakten, helt ok.