Jag har blivit moster!!!

Åh! Idag köpte Anna och Niclas - syrran och svågern - en hund! En finsk lapphund, fem månader är han. Mino! Lille Mino. Ska bli så kul att få träffa honom. I morgon eller i övermorgon.

Det börjar spritta i min egen hundlängtan nu när Annas och Niclas planer blivit verklighet. Det enda hindret är min boendesituation. Och det är ju inget litet hinder, direkt. Jag söker lägenhet, men det tycks omöjligt. Jag blir inte ens kallad på visning längre! Det blev jag ju förut, för mer än ett år sen. Jag förstår inte. Och jag är inte ens kräsen. Jag kan bo var som helst.

Det här med bostad är nog det som orsakar mig mest obehagskänslor just nu. Ibland känns det så totalt hopplöst bara. Och jag känner mig värdelös. Den gångna natten hade jag en mardröm som utspelades i den här lägenheten. Nej, usch, jag vill inte tänka på det. Jag vill inte bli ledsen nu när jag just kravlat mig upp ur ledsenheten. Det är bra här, egentligen. Man ska inte klaga. Det är bara jag som är känslig och intolerant och oflexibel och livrädd.

Förresten, i förrgår sa jag triumferande till mormor att jag inte sett eller hört den jobbiga ticstjejen på länge. Skulle inte jag inte ha sagt. För givetvis var hon där på bussen igår. Fick hjärtat i halsgropen och tre ton sten i magen. Fast hon såg mig inte.