Min läkare rekommenderade mig att läsa "En riktig människa" av Gunilla Gerland för en tid sedan, och när jag nyligen fick syn på den i en hylla på biblioteket så lånade jag hem den. Jag började läsa den häromveckan och slog ihop den nästan omedelbart och lade den ifrån mig. Det kändes så sorgligt plötsligt. Motvilligt kände jag igen mig och igenkännandet gjorde ont. Jag anade en gigantisk sorg någonstans i mig, och den skrämde mig. Jag anade hur det kryllade av minnen och känslor som jag inte riktigt orkade med.
Efter det så har jag, trots allt, öppnat boken då och då och läst ett litet stycke i taget. Nu har jag läst hela. Och jag kan inte sammanfatta det bättre än så här: Jag känner igen mig. Jag vill inte komma ihåg allt som varit, men det är ju mitt förflutna, det går inte att radera.
Om ni vill förstå mig bättre, vilka saker jag kämpat mot, hur fel det varit - läs den här boken. Den handlar inte om mig, så klart. Våra livshistorier är olika - helt olika - MEN det finns ändå tillräckligt många likheter för att det ska kännas lite fascinerande. Många tankar är lika. Så där var det att vara barn. Jag kan inte värja mig mot det. Så var det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar