Så kommer den över mig. Skammen. Jag har mig själv att skylla, för jag söker ju upp dessa minnen. Ibland kan jag inte låta bli. Och jag förundras över hur människor som en gång betydde mer än allt för mig, som jag utan att tveka offrade varenda millimeter av min redan ringa värdighet för, idag lämnar mig likgiltig och ointresserad. Tom. Mest tom. Det förundrar mig och skrämmer mig.
Men det var väl inte särskilt äkta. Eller jo, äkta var det. Men - det var inte kärlek. Det kan det inte ha varit.
Och medan minnet av denne person inte berör mig det minsta så skakar minnet av mitt eget okontrollerade beteende om min värld desto mer. Var det jag? Som var så fruktansvärd? Som fann att den största kärleksbetygelse man kan ge sin älskade, det är att rasera hans liv? Ja, försöka göra det i alla fall. Sabotera så mycket man bara kan. Alltid med sig själv som insats.
Det där kan inte ha varit kärlek, det måste varit självdestruktivitet. Jag tror jag insåg det redan då faktiskt. Så känn dig inte speciell. Du var bara det vassaste föremål som stod att finna just där och då och jag var en törstande självskadare. Mer än så var det inte. Tråkigt om det var traumatiskt för dig.
Ofattbart hur ont det gjorde och hur lite det känns nu. Skam. Men inte dåligt samvete. Inte mer. Du var då inte Guds bästa barn du heller.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar