Längtan efter en diagnos...

Förra månaden påbörjade jag en utredning inom den öppna psykiatrin. Det innebär i stort sätt att jag går dit några gånger, svarar på en massa frågor och fyller i formulär. Samtidigt som det så klart är lite jobbigt, så är jag verkligen glad över att äntligen reda ut mina problem. Grundligt.

Jag har haft kontakt med psykiatrin av och till i åtta år nu. I mer än tio år har jag periodvis lidit av självskadebeteende. Ångesten kommer inifrån mig själv, och den har jag haft så länge jag kan minnas. Och trots att jag idag trivs med mitt liv, så fortsätter den att poppa upp och då och då. För att rasera lite. Förstöra lite. Lämna några sår som aldrig försvinner, riva sönder lite relationer som sen aldrig går att reparera. Men efter regn kommer solsken, och efter ångesten kommer entusiasm och livsglädje. I längden är det dock inte så kul att bygga upp saker, bara för att senare se sig själv riva ner dem.

Jag har nästan alltid försökt tona ner min sjukdom inför kollegor, studiekompisar och andra. Många har ändå märkt att jag har mått dåligt, och föreslagit att jag skall söka hjälp. Jag har svarat lite undvikande. Jag har även fått orden ”Du borde ju söka hjälp”! kastade i ansiktet, på ett vare sig vänligt eller omtänksamt sätt.
Det allra värsta är kommentarer av typen ”Skärp dig”, ”Kan du inte rycka upp dig” och ”Ta inte allt så hårt”. Det är väldigt jobbigt att få höra sådana kommentarer, när man ägnar hela sitt liv åt att just försöka skärpa sig, försöka rycka upp sig, försöka att inte ta allting så hårt.

Jag försöker tänka rationellt, men misslyckas. Jag vet ungefär vad som är rationellt, och jag vet att mina tankar inte är det. Och ångesten, jag har försökt att sätta koppel på ångesten, men det är lönlöst!

Jag kan känna mig lite lätt bitter när jag ser tillbaka på mina tidigare kontakter med psykiatrin, och alla gånger man sagt till mig att det snart kommer att bli bättre. Men allting har fortsatt som vanligt. Upp och ner med andra ord, och sen tillbaka rakt in i psykiatrins famn.

And here I am again. Den här gången verkar jag bli tagen på allvar. Det känns så i alla fall. Det känns hoppfullt. Äntligen gör man en utredning, och skriver inte bara ut mediciner efter ett enda samtal och säger att det snart går över.

Jag har alltid känt mig så himla liten, när jag pratar med läkare och även annan vårdpersonal. När jag väl hamnat där blir jag dessutom så glad att nån lyssnar på mig, så jag börjar må bra på en gång. (Sen går jag därifrån och runt hörnet står ångesten och väntar). Jag har ständigt känt skam för att jag tar upp deras tid. Är en belastning. Jag, som trots allt klarar mig ganska bra.

Men nu är den skammen nästan borta. Jag har helt enkelt blivit för orolig för min hälsa för att ha tid att skämmas inför vårdpersonal. Paniken över att mitt dåliga mående skall förstöra hela mitt liv och alla mina planer är för stor för att skammen skall få plats.

Jag är 26 nu. En helt annan person än den jag var när jag första gången satt hos en psykiater och samtalade. Nu är jag inte rädd för att vara jobbig. Jag tänker att, det är väl bättre att vara jobbig mot vårdpersonalen än mot andra, oskyldiga människor som jag träffar? Och nu vågar jag berätta om svårigheterna i min vardag, så som de verkligen ser ut. Tidigare har jag fastnat i att jag mår så dåligt, men jag har inte velat nämna jobbiga situationer och annat som det dåliga måendet leder till. Nu kan jag inte hålla på och skämmas mer. Jag måste berätta allting, så att det kanske kan bli ett slut på det destruktiva mönstret i mitt liv.

Därför är jag så glad över den utredning som pågår nu. Det verkar kanske löjligt att hoppas på en diagnos, och självfallet är det behandlingen och inte diagnosen i sig som är det viktigaste, men som en familjemedlem till mig sa: ”Det vore skönt att få ett ord på det”! Det är precis så jag känner också. Ett ord. Ett ord skulle naturligtvis inte förändra min vardag på något sätt, och jag skulle heller inte berätta om det för speciellt många – men det skulle vara en lättnad. Att bara inför mig själv veta, att det är faktiskt en sjukdom. Det är inte bara jag. Jag skulle skämmas mindre inför min omgivning om jag hade en diagnos. Även om de flesta omgivningen inte skulle känna till denna diagnos, så skulle ju jag veta det.

Jag håller tummarna.

Edit: Här finns lite intressant läsning om detta med diagnoser: Diagnos: Ingen