Idag fick jag för andra gången vända i receptionen på öppenpsyk eftersom min terapi var inställd och ingen hade ringt mig. Egentligen är det tredje gången i år som nåt liknande händer. Men den första gången var ett missförstånd kring tiden, och jag fick komma in på ett kort samtal ändå, så den gången kan jag ha överseende med.
Jag har fått inpräntat i mig hur viktig min egen motivation är för att jag ska klara att tillgodogöra mig DBT:n. Det är svårt att hålla motivationen uppe nu, måste jag säga. Jag har tappat bort viljan att bli frisk, och jag orkar inte leta efter den.
Det gjorde ont att se de andra patienterna sitta och vänta, när jag själv fick gå därifrån igen. Så många bittra tankar. Jag kommer alltid i sista hand, jag är aldrig prioriterad, jag förtjänar inte att få hjälp...
Dessutom skulle jag ha fått en läkartid idag, vilket jag inte fick. Jag hade även tänkt diskutera min sjukskrivning, men det gick ju inte heller.
Psykiatrin har gjort bort sig en gång för mycket nu. Jag vet inte hur jag ska lösa mina problem, men det är uppenbart att jag får klara mig på egen hand. Lycka till liksom. Nu slutar jag med alla mediciner, jag vägrar fortsätta äta dem när det inte finns nån läkartid i sikte.
Musiken. Det är bara musiken som kan hjälpa mig. Hålla fast i mitt liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
usch då... det här med psykiatrin verkar krångligt och jobbigt :/ Hoppas det löser sig i alla fall!
Jag hoppas att du inte ger upp. Det är svårt att få den hjälp man behöver. Dom har så många att ta hand om och så lite tid och pengar. Man får kämpa när man som minst orkar.
Jag vet inte om jag hade klarat det utan mamma som tog kontakt och kämpade på när jag inte ens orkade gå upp ur sängen. Man känner sig som en sån enorm börda men det är ok att be om hjälp och stöd när man behöver det. Ge inte upp. Du förtjänar att må bra!
Tack fina Alma och Jen för era kommentarer. Det råkade bli ett ovanligt bittert inlägg från mig idag... Nu känns det bättre allting, fast jag är fortfarande lite missnöjd med det här med vården. Har funderat på andra alternativ till stöd och hjälp. Att gå och prata med en präst kanske.
Vill inte svartmåla psykiatrin helt, för en del saker funkar ju bra. Men jag är trött på att ständigt bli besviken.
Kramar
Ja.. det är förmodligen jobbigare när man är myndig och själv behöver vara den som driver det hela. Kram!
Mmmm, det är nog så. Nu håller det på att ljusna iaf, har äntligen fått en läkartid!
Skicka en kommentar