Det senaste dygnet har jag låtit Försäkringskassan sluka alldeles för mycket av min energi. Idag har jag fått stöd och hjälp på öppenpsyk och allting känns lite ljusare. Jag är inte ensam i min kamp. Nu ska jag se framåt, med eller utan Försäkringskassans hjälp ska jag ta mig framåt.
Jag har alltid varit lite rädd för att bli sjukskriven, och nu kan jag ju se att den skräcken var helt befogad. Försäkringskassan är inte kloka! De gillar inte att folk är sjuka, men de har valt fel metod för att få oss friska. Deras trakasserier förvärrar ju bara folks hälsa, och förlänger sjukdomsperioden. Nu orkar jag inte berätta de senaste turerna kring FK, men man kan ju säga att det kommer nya bud dagligen.
I mitt liv har jag lagt väldigt mycket kraft på att verka frisk och på att trycka bort mina skamliga psykiska problem. Det känns bisarrt att jag nu plötsligt ska använda min ohälsa som ett slagträ för att få pengar. Och samtidigt ska jag kämpa på för att bli frisk. Det känns helt galet faktiskt. Jag har alltid velat framställa mig som "duktig" inför vården, och inte velat sjukskrivas. Kära Försäkringskassan! Jag har försökt och försökt, och kämpat och kämpat. Nästan allt har gått åt helvete, i åtta år. Jag var sjukskriven på grund av ångest en kort period 2005 och då vågade jag inte söka sjukersättning för att jag skämdes och inte visste hur man gjorde. Så jag gick runt som en osalig ande hemma hos mamma och pappa, och hade inte råd med busskort eller nånting överhuvudtaget. Det var som att jag inte fanns, jag var inte säker på om jag levde eller redan hade dött. Försäkringskassan! Det här är första gången jag bett er om hjälp. Och ni spottar mig i ansiktet. Och jag har aldrig varit sjukligt paranoid, men tack vare de olika buden och förvirrande kontakterna med FK har jag börjat utveckla en sån sida.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har anhöriga och vänner som hjälper mig i detta. Särskilt vill jag tacka Yvette. Jag är så väldigt glad att du finns i mitt liv. Jag är även tacksam över öppenpsyk och min kontaktperson som ställer upp och tar mig på allvar, och drar en del av lasset. TACK!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag önskar att jag kunde göra mer, känns så frustrerande när jag vet hur svårt dom gör för en som redan mår dåligt.
Hoppas allt ordar sig till slut, det är lättare att bli bättre när man inte behöver oroa sig om det ekonomiska.
Du får gärna komma över på te nästa vecka om du orkar. Det kan vara bra att ta sig ut. Det är en sak jag verkligen ångrar. Om jag hade vetat hur svårt det är att komma tillbaka eller huvudtaget leva som en människa när man är sjukskriven så länge som jag varit så hade jag vägrat. Man blir så trög, trött, skygg och tappar all självkänsla när man sitter ensam hemma.
Åh, jag tycker du gör tillräckligt, det känns skönt bara att veta att jag har stöd i det här. Att det faktiskt är de som behandlar mig illa och att det inte beror på mig! Men nu ska de på psyk hjälpa mig i kontakterna med FK. Bla ska de skriva ett brev till FK och säga att detta försvårar min behandling och får mig att må sämre.
Det MÅSTE ordna sig till slut på något sätt. Jag har inte så stort hopp om att få nån aktivitetsersättning längre, men jag får överleva ändå, jag och mormor delar hennes pension. Ingen av oss kan nånsin köpa nåt extra överhuvudtaget.
Jag förstår att det måste vara svårt. Det är inte som att arbetsmarknaden tar emot en med öppna armar. Ska försöka ta mig ut mer. Vi kan ju kanske ses efter min terapi nästa v eller så? Vore trevligt!
Kramar
Vill bara säga det också, att det känns skönt att veta att jag inte är ensam om att ha haft de här problemen! (både de psykiska och de med FK)
<3
Jag faktiskt lite rörd. På riktigt.
Och det är minst sagt ömsesidigt!
<3
Det är bara sanningen! Det är tur att vi har varandra.
Skicka en kommentar