Jag har kollat runt lite i olika bloggar den här våren och upptäckt att det är inne med så kallade konsumtionsfria månader. Man tar en månad, och spenderar inga pengar på något alls bortsett från det allra mest nödvändiga. Själv har jag haft en konsumtionsfri vår. Men jag tror inte den räknas. För att det ska räknas ska det vara ett aktivt val. Det ska vara en kamp att hålla kvar i slantarna och inte konsumera. Det ska inte vara att man är sjukskriven och blir trakasserad och nedtryckt av Försäkringskassan. Dessutom tror jag man ska tjäna på sin konsumtionsfasta, man sparar ju en massa pengar. Och det gör inte jag, jag blir snarare skuldsatt. Jag känner mig skuldsatt i alla fall. Jag lever på min mormor, vi delar på hennes pension som knappt räcker till en person egentligen.
En konsumtionsfri månad är en bedrift och något att fira när den väl är över, att däremot vara fattig och inte kunna göra minsta lilla nöjesgrejen på grund av psykisk ohälsa ska man helst bara dölja. Psykisk ohälsa... Borderline personlighetsstörning. Krig i själen medan kroppen hyperventilerar och skriker. Någon som vill anställa mig? Jag behöver ett jobb.
Jag har gett upp hoppet om FK. Jag har gett upp hoppet om psykiatrin också. Jag vill inte ha hjälp. Hjälpen hjälper ju inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar