Kom, kom och sjung oss, ropar visorna!

Jag har haft folkmusik i mitt huvud i flera dagar nu, och det kliar i mig efter att börja sjunga igen, efter att dra igång nya spännande musikaliska projekt. Det är jättekul att sjunga med kören, men jag längtar efter något mer.

Även om jag var inriktad på klassiskt när jag sjöng som allra mest, så hade jag alltid folkvisorna med mig i hjärtat, och de fick följa med in i övningsrummet många gånger också. Det var folkvisorna som hjälpte mig att hitta den röst jag trivs allra bäst med själv.

Romantiska 1800-talssånger, drypande och suckande av olycklig kärlek. De råa medeltida balladerna med alla sina verser. Och så vaggvisor i oändliga variationer. Minsta lilla trall är en helt egen värld.

Jag vet att min röst inte låter som de flesta folksångares, mycket på grund av mitt vibrato - de som sjunger folkmusik har ju oftast helt raka röster. Det kan göra mig lite osäker och orolig för att folk ska tycka att jag inte hör hemma i denna genre. Men jag vill och jag ska sjunga alla de folkvisor jag älskar så mycket, på mitt sätt, med min röst. Under min klassiska sångperiod ägnade jag mängder med tid åt att vrida och vända på min röst, leta efter den rätta klangen och försöka andas på rätt sätt, och nu vill jag bara sjunga. Är trött på att tänka på hur det ska vara enligt traditionerna. Jag gör min grej och låter det bli som det blir helt enkelt. Jag vill inte försöka härma någon annan och jag har lika stor rätt till folkmusikskatten som de som lärt sig sjunga "enligt konstens alla regler".

Jag är riktigt inspirerad just nu! Jag vet inte exakt vad jag vill göra, men något folkmusikrelaterat är det!

I övrigt så har jag gjort en ny, helt annan, musikalisk upptäckt - underbara Marina and the diamonds. Duktig och härlig tjej som jag vill tipsa alla om. Från första början fångade hon mitt intresse med sitt namn - Marina är nog det vackraste namn jag vet. Sen visade sig musiken vara cool som tusan också. Det var förresten precis samma sak för hundra år sen när jag började lyssna på Juliana Hatfield. Eftersom jag fastnade för det underbara, fina namnet så gav jag hennes musik en chans och sen fick Juliana bo i mina hörlurar typ hela gymnasietiden.