Juni 2009, helvetesdagarna

Jag tror det var en dag i juni. Jag har det exakta datumet uppskrivet i mina anteckningar som ligger hemma hos mormor. I alla fall. Så här var det. Ångesten hade fått blodet att frysa till is i mina ådror, tankarna gjorde ont att tänka och jag försökte varken dölja det eller berätta det för min snälla terapeut. Jag minns inte den här terapisessionen särskilt väl. Jag minns bara att jag inte fick gå därifrån. Jag mådde för dåligt. Jag skulle skickas iväg till Tyresö och få en läkarbedömning angående eventuell inläggning. (Varför man måste skickas dit för att träffa en läkare fattar jag inte, det finns ju läkare på mottagningen vi var på för tusan).

Min terapeut och jag drack te tillsammans medan vi väntade på bilen som skulle hämta mig. Hon frågade hur stark ångesten var just då. Minns inte vad jag svarade.

Så kom de då, de två tjejer som skulle köra mig till Tyresö. Bilfärden var obekväm och jag kände mig orolig och osäker och rädd.

Framme. Jag lämnades av i ett väntrum på en plats jag aldrig tidigare varit på. Tjejerna försvann och en gubbe gick omkring och gormade om hur sekretessen missköts på det här stället. Jag gick på toaletten för jag var kissnödig efter teet.

Sen kom han och ropade upp mitt namn, läkaren. Vi gick in i hans rum. Han sa att han suttit och läst mina papper och så började han ställa frågor. Jag kände mig illa till mods, jag grät och grät och hade svårt att få fram orden. Jag minns att jag sa att mina relationer fungerar bra trots att de i själva verket är ett katastrofområde utan dess like. Fullkomligt hjälplös kände jag mig med mitt svullna ansikte och alla varma tårar som forsade fram. Skamset tvingades jag beskriva mitt självskadebeteende, jag kände mig så förnedrad och efter den gången har jag aldrig pratat om sådant med någon vårdpersonal om jag inte velat det själv, trots frågor och tjat.

Och jag hade jättesvårt att förstå vad doktorn sa och jag tänkte att han måste ha något allvarligt talfel, fast i efterhand tänker jag att det kan ha varit jag som var i så dåligt skick att jag inte klarade att lyssna ordentligt.

Efter utfrågningen förklarade han att jag inte behövde ligga på sjukhus. Han tittade på mig och sa att jag inte var deprimerad, nej för jag hade ju borderline, och det kan man inte göra någonting åt. Sättet han sa det på. Det var så tydligt att han såg depression som en allvarlig sjukdom, och borderline som något fånigt och jobbigt.

Han sa även att jag som var sjukskriven ju kunde gå hem och vila. Det är ju värre för dem som har jobb, menade han.

Ja, så jag fick gå därifrån alltså. Dörren stängdes bakom min rygg och ångesten och paniken sköljde över mig som aldrig förr, jag sjönk ihop där precis utanför dörren, i trappan, och grät och grät och grät så vilt att jag knappt fick luft. Jag visste ju inte var jag var! I Tyresö nånstans, det var allt jag visste! Och det sa mig inte mycket. Skräcken över att inte veta var jag befann mig kramade mitt hjärta och jag satt med huvudet mellan knäna och med håret som en skyddande ridå mellan mig och världen. Min gråt var högljudd och hysterisk, tårar och snor rann och verkade aldrig ta slut, alltmedan folk passerade mig när de gick in och ut. Ingen stannade för att fråga hur det stod till med mig. Ingen.

Till slut reste jag mig och vacklade på darrande ben ut från denna vidriga, vidriga mottagning, Tyresö psyk. Jag ville hitta ett tåg att kasta mig framför. Hade jag haft några tabletter med mig hade jag svalt ner dem allihop i detta läge. När jag var som mest inne i självskadandet brukade jag alltid bära med mig mina blodfläckiga rakblad, oftast i behån, men nu hade jag inget vasst med mig alls, inget jag kunde skada mig med, och jag vandrade runt runt i detta dystra industriområde i Tyresö, visste inte hur jag skulle ta mig hem, ville förresten inte hem, ville dö.

Till slut fick jag se en kyrkogård. Dit drogs jag som till en magnet. Frid och lugn och död. Jag lade mig ner på kyrkogården i min lila klänning och slöt mina gråtsvullna, mascarakladdiga ögon. Här ligger jag tills jag dör.

Plötsligt började jag tänka på Ludmilla. Ludmilla som bloggar om hur hon förlorade sin dotter i självmord år 2008. Jag vet inte varför men jag låg där och tänkte jättelänge på Ludmilla. Jag tänkte att jag skulle be henne om hjälp. Tänkte att hon skulle hjälpa mig att inte ta livet av mig.

Så småningom insåg jag att det gått många timmar, att det var kallt och att jag var kissnödig. Jag kom på att jag har en mobil. Och jag kom på att den kan man ju faktiskt ringa med.

Mamma kom och hämtade mig så fort hon kunde. När jag skulle berätta vad som hänt exploderade jag i tårar och skrik. Mamma körde mig hem till mormor och där kröp jag ner i min säng med mitt lamm. Ångesten var kall och rå och tårarna verkade aldrig ta slut.

Mamma var förtvivlad. Hon ringde och ringde, till min terapeut och till Carema hjärnhälsan, och ordnade så att en jättesnäll och lugn läkare kom hem till mig. En sjuksköterska och en vårdare var också med. De var snälla alla tre och pratade lugnt och försiktigt med mig och tvingade mig inte att prata om sånt jag inte ville. Jag kramade mitt lamm under hela samtalet och planerade mitt självmord.

De tog med sig mig. Jag blev inlagd på Nacka sjukhus och där kände jag mig lugn och säker. Jag älskade medpatienterna och några ur personalen kommer alltid att bo i mitt hjärta. Läkaren där var snygg och jag blev lite kär.

Dessvärre rycktes jag därifrån efter några dagar och flyttades till Ankaret. Ankaret i Haninge är alltså den mottagning jag gått till hela tiden, den som jag hatar, den jag skrivit om en massa här tidigare.

Jag grät och grät och längtade tillbaka till Nacka. Trots att Ankaret är bättre på så vis att man har eget rum där och maten är godare. Men jag saknade ändå Nacka. Saknade alla spontana kramar och klappar på kinden. Alla djupa samtal i korridorerna.

Utskrivningssamtalet på midsommardagen var hemskt. Jag fick träffa en riktig häxa till läkare.
Jaha! Så du önskar utskrivning! fräste hon.
Jag började försöka förklara att jag var osäker på hur jag ville ha det, på grund av alla humörsvängningar jag lider av, och då skällde hon på mig och sa att det här var en väldigt obekväm arbetstid för henne. Jag blev stum. Jag skiter väl i hennes arbetstider. Det är inte mitt fel att det är midsommar.
Hon kastade även ur sig några andra rätt nedlåtande saker, och gav mig lite information om hur jag ska bära mig åt om jag behöver slutenvård igen, information som visade sig inte stämma det minsta.

Jaja. Men utskriven blev jag. Jag vandrade runt i solen och kände mig ihopskrynklad av ångest, och sen satte ju hela den här karusellen igång när jag fick kämpa i en vecka för att få det recept jag blivit lovad och som jag behövde för att kunna fortsätta den medicinering jag haft under slutenvården.

Jag har fler historier på lager. Jag hatar Ankaret och jag hatar Carema hjärnhälsan. Hoppas verkligen att jag kommer få hjälp på det sjukhus jag ska till på tisdag, på möte angående DBT-behandling.

Och så finns ju alltid S:t Görans psykakut. Därifrån har jag bara bra erfarenheter. Där har jag blivit lyssnad på, respekterad och omhändertagen. Det känns skönt att veta att det stället finns. Om allting skulle krascha ihop helt.