Jag är lyckligt lottad och har det svalt och behagligt här inne hos mig. Utomhus är det ju tryckande hetta. Jag har tagit några steg utanför dörren och hjälp, det var ju helt fruktansvärt. Pratade med mormor i telefonen nyss och hon lät väldigt plågad på rösten, och det kan jag förstå för att jag vet hurdant det blir i hennes hus under dessa stekande sommardagar - det blir som en bastu.
Det största som har hänt sen sist är självfallet min systers bröllop. I lördags ägde denna fina händelse rum. Ceremonin hölls under en stor ek, vigselförrättaren pratade väldigt fint och till min stora lättnad så gick mitt sjungande ganska bra. Jag känner mig nöjd. Festen efteråt var rolig, men jag blev så klart alldeles för full, fullast av alla, och givetvis fick jag min dos bakfylleångest och skam när jag vaknade på söndagen. Skäms fortfarande över min brist på självkontroll, men jag försöker att inte älta det hela mer nu. Jag kan ju inte göra något åt det som redan hänt.
Annars så rullar livet på som vanligt. Min psykolog har gått på semester från och med i fredags, men jag går på sommargrupp på sjukhuset två gånger i veckan. Det är givande och superjobbigt på samma gång. Förra veckan började jag tvivla på om jag verkligen orkar med detta. Psykologen sa något som har klistrat sig fast i mitt huvud. Om jag hoppar av DBT:n för att det är jobbigt och obehagligt, så är det samma sak som om en cancerpatient skulle sluta med cellgiftsbehandlingen för att den ger illamående. Behandlingen är jobbig. Man mår illa av den. Men hur lockande är alternativet? Att gå under av sjukdomen.
Förra helgen hände den ena jobbiga saken efter den andra, jag kände mig påhoppad och kritiserad, kände hur människor trampade omkring på mina nervtrådar, jag bar även på en stor oro för människor i min närhet som inte mår bra, och till slut tappade jag greppet och gick in i någon slags paranoia. Psykologen hjälpte mig att reda ut detta, att se vilka av mina känslor som var berättigade och vilka uppfattningar som saknade förankring i verkligheten. Det varade inte särskilt länge, men jag känner av efterdyningarna än.
Ja, jag har drunknat i mina känslor några gånger och jag har tyvärr fallit ner i självdestruktiviteten vid några tillfällen. Jag har verkligen fått massor av hjälp med att utveckla fungerande färdigheter för att kunna hantera ångesten, men ibland när jag är ensam känns det som att mina färdigheter rycks ifrån mig.
4 kommentarer:
Å, vad härligt att höra av dig igen. Förstår att veckorna varit jobbiga och du är så tuff som går på DBT:n trots att det är jobbigt.
Och vad underbart att din gulliga syrras giftemål blev en sådan succé. Hälsa och gratulera brudparet från mig.
Och värmen är jobbig som bara den... det är så extratufft att vara social och orka med när hjärnan kokar.
Tänker på dig och stor, stor kram vännen!!!
Tack gulliga Maria!!
Ja, veckorna har varit tunga, mycket smärtsamma känslor... blä! Och DBT:n är jobbig men jag tror att den är bra. Ska ge det en ärlig chans.
Värmen är HEMSK! Jag klarar inte att vara utomhus! Jag hoppas det är lite mildare i morgon för då ska jag till sjukhuset.
Ser jättemycket fram emot att träffa dig när vi båda har ork.
Massor av kramar!
Hej fina!
Helt underbara bilder och jag är så glad att du är tillbaka här :)
Usch ja DBT är jobbigt men bra, ingen mirakelmedicin men detn reder ut så att man förstår sina tankar och känslor bättre!
Bröllop är underbar och det är ju alltid speciellt när det är någon nära <3
Vi ses ikväll för kvällspromenaden :)
Kramar
Mia:
Åh tack så mycket finaste! Ja DBT är svinjobbigt, och det tar verkligen emot emllanåt, men jag försöker ta en dag i taget.
Jag är så ledsen att jag ställde in vår promenad. Jag behövde verkligen vila. Men jag hoppas vi kan träffas snart och promenera och fika eller både och, skulle vara så skönt att få prata med någon om allt konstigt som händer hela tiden och få höra hur det är med dig så klart!
Sköt om dig söta!
Kram
Skicka en kommentar