Social improvisation

Usch, ibland känns det som om jag bara imiterar andra. Inte har något eget att komma med. I det sociala livet, that is. Uttryck som känns stulna och onaturliga hoppar ur min mun. Likt en papegoja förstår jag inte ens vad jag säger. Pinsamt kan det bli. Det sker aldrig när jag skriver. Det skrivna språket har alltid känts bra. Men när jag pratar. Jag vet inte varför. För att jag är helt tom? För att jag inte har något inre där jag kan hämta egna tankar och formuleringar? Eller är jag rädd att inte bli accepterad om jag delar med mig av mig själv? Egentligen tror jag bara det handlar om social osäkerhet. Tror inte det är mer komplicerat än så.

Det verkar bli bättre och bättre med tiden i alla fall. För nio, tio år sedan handlade livet mycket mer om imitation och ängslighet än det gör idag. Jag hoppade mellan olika roller, och många gånger blev allt tokfel och jag kände mig utanför och lurad. Men allt var ju på riktigt, trots imiterandet, trots spelandet. Mina känslor var på riktigt. Jag visste bara inte hur man kommunicerade med andra, det var nog det som var problemet. Jag var tvungen att härma. Egna tankar och åsikter fanns men om man ska kunna ge uttryck för dem måste man ju veta hur man gör! Hur bär man sig åt? Men lite av mig sipprade nog ut i alla fall, då och då, tror jag.

Numera litar jag mer på mig själv, på att jag faktiskt har egna tankar och tolkningar av saker och att de är ok. Jag är bekväm med att prata med folk och tycker att det är trevligt för det mesta, men det förbrukas extremt mycket energi och kraft i umgänget med andra människor. Till slut orkar inte hjärnan mer.

Jag har börjat bry mig om mig själv. Jag måste nog det. Jag vill få bort känslan av att jag härmar och imiterar, det är inte bra för min självrespekt. Jag är ok. Jag börjar tycka det.

Och det är tillåtet, även för mig, att säga nej ibland. Man blir inte halshuggen om man inte är social varenda dag. Jag måste hushålla med min energi. För det finns så mycket jag vill göra!