Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Och total förvirring.
Bloggarkiv
-
▼
2011
(119)
-
▼
januari
(20)
- Frågestund!
- ...
- Tankarna innan man somnar
- Marritten
- Ett mirakel i mitt känsloliv!
- Fyra foton
- Tilliten
- Otrygg
- Permis
- Den som ändå hade en gasspis!
- SERIÖST VAD FAN SKA JAG TA MIG TILL????
- Tjejnamn, personliga favoriter för tillfället!
- Den där Krösa-Maja...
- Underbara människor!
- Huvudet fullt av skumgummi...
- Namn
- Vänskap, näsblod, sömnslöshet, oro
- Psykfallet
- Vaken
- Nytt år och krossat glas i hjärtat
-
▼
januari
(20)
Om mig
- Märta Kajsa
- Jag vill sjunga, skriva, spela piano varje dag och leva i nuet. Jag vill ha ett värdigt liv och jag vill ha ett hem. Jag vill orka.
9 kommentarer:
Ring din handläggare. Tjata, tjata, tjata. Och tjata lite till.
Kram ♥
Min handläggare är ledig nu tyvärr (!) Men hon sa innan ledigheten att jag skulle ringa personalen på boendet och påminna dem om att de lovat lösa det här ifall inget händer. Känns hopplöst. Men jag ska ringa dem i morgon. Är så sjukt irriterad på dem!
Kram <3 Tack för att du finns där
Ja usch.. Förstår verkligen att du är irriterad. Det är hopplöst när dom säger en sak och sen blir det något annat utan att dom ens talar om det! Det är inte rätt på något sätt. Blä för dom.
Nej, jag har inget förtroende kvar för dem. Bättre att de säger som det är, att de inte tänker göra något åt saken liksom...
Ja, då kan man ju iallafall reagera på det.. Det är ju inte schysst att låtsas som ingenting. Det är verkligen respektlöst.
Hur har det gått?
Nu för tillfället är jag ensam i lägenheten, man får njuta av det så länge det varar... jag mår så dåligt av ovissheten, inte veta när hon kommer, och om de verkligen kommer flytta henne, och i så fall när det ska ske. Jag klarar inte ovisshet, jag blir värsta vraket. Jag borde ringa personalen, men jag har ärligt talat gett upp. Det var en personal här idag, men hon har inget ansvar utom att städa så jag sa bara hej till henne och inget mer. Satt precis och kollade på lägenheter på Stockholm bostad, och det ser ju hopplöst ut, minst sagt..
Hur lång kötid har du? Har du någon chans att få en hmm jag kommer inte på vad det heter.. Prövolägenhet? eller något liknande. Sån som man får ha en viss tid och som sen övergår i eget kontrakt..
Jag känner igen det där med ovisshet.. Verkligen. Det är som tortyr. Undrar om dom förstår hur jobbigt det kan vara.. För mig kan det ta över och styra hela min tillvaro typ.. Plötsligt tappar jag alla förmågor på något konstigt sätt. Bara för att jag inte kan få ett svar. Märkligt det där.
Jag har stått i kön i fyra år så jag borde ju ha möjlighet att få en lägenhet. Men det finns så få! Och många får jag inte ens anmäla intresse på eftersom min inkomst är för låg.. Ja kommunen har nån sorts prövolägenheter, som är precis som egna lägenheter frånsett att personal kan dyka upp då och då. Min boendestödjare pratade om detta. Känns så avlägset att det ska bli verklighet, är lång kö även till dessa.
Så synd att det är så lång kö.. Jag fick faktiskt min lägenhet efter 4 år i kön, trodde aldrig jag skulle få jag heller, och låg som nr 19 i kön. Men den är liten, lyhörd, på nedre botten och ligger i ett rätt stökigt område så jag gissar att ingen annan ville ha den.. Rätt många som flyttar in här flyttar härifrån rätt fort.. (utom vi som stökar då...)
Ibland kan man få intyg att man ska få förtur av sociala skäl. Jag vet inte hur starka dom skälen måste vara, men kanske? Dina behandlare kanske kan intyg att det är av största vikt även för att behandlingens skull?
Skicka en kommentar