Jag har mått ganska jävla ruttet de senaste dagarna. Samtidigt har det funnits några starka ljusglimtar, varje dag kommer det åtminstone en sån ljusglimt. Ena stunden regnar det svarta ångestklumpar från himlen och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv, nästa bleknar allt det vidriga bort och försvinner helt. Det känns inte ens som om det har funnits. Och tack gode Gud för ljusglimtarna. Men vad jag ska göra med dessa tvära kast? Hur ska jag klara av det?
Idag tränade jag lite rysk grammatik. Det är med rysk grammatik som med allt annat - ju mer man lär sig, desto mer inser man att man fortfarande bara skrapar på ytan. Och djupet av kunskap som man har under sig växer. Det finns så mycket att lära sig! Det finns ingen botten i kunskapsdjupet. Jag längtar efter att plugga igen, på riktigt. Min hjärna längtar efter att få anstränga sig, utmanas. Och så är det musiken också. Den väntar på mig. Kliar otåligt djupt inom mig. Jag borde spela och sjunga mycket mer än vad jag gör.
Jag måste kämpa nu för att må bra. Även när jag inte orkar. Jag måste klara att leva med den här mystiska, brännande smärtan på något sätt. Hantera den. För det finns för mycket som jag vill göra. Borde kunna göra. Det finns alldeles för mycket för att jag ska kasta bort det. Om bara de här märkliga, förtvivlade och helt rabiata känslorna kunde sluta ställa sig mellan mig och livet.
torsdag 30 april 2009
måndag 27 april 2009
Gästskribent på shedobloggen
SHEDO heter en organisation som jobbar för att sprida kunskap om självskadebeteende och ätstörningar, samt stötta de drabbade och de anhöriga. Jag tycker att de gör ett fantastiskt bra jobb och jag är så glad att de finns. De har även en blogg, som har ett nytt tema varje vecka. Just nu är temat diagnoser och jag har skrivit ett inlägg som kommer publiceras där nån gång under veckan.
Ville bara göra lite reklam för det. Och för Shedo.
Ville bara göra lite reklam för det. Och för Shedo.
söndag 26 april 2009
Ingen överraskning
Egentligen blev jag inte förvånad alls när jag fick min diagnos. Jo, lite förvånad blev jag över att för en gångs inte bli avfärdad, men själva diagnosen, det var något jag anat i många år.
Jag kommer ihåg att jag läste en artikel om borderline i nån tidning, det måste varit för minst fyra år sen, kanske fem eller sex. OH MY GOD tänkte jag, det är det här jag har. I artikeln stod att symptomen brukade mattas av utav sig själva vid 40-årsåldern. Det enda jag kunde tänka på var att då är det verkligen för sent att skaffa en utbildning och bilda familj. Jag såg framför mig nästan tjugo hopplösa år som endast skulle gå ut på att bita ihop, dölja sjukdomen och aktivt undvika självmord, fram tills 40-årsåldern då allting skulle ordna sig automatiskt. Fast då skulle det mesta ändå vara för sent.
Nu är jag lite äldre och har lite mer perspektiv, jag tror inte längre att alla möjligheter försvinner bara för att man blir 40. Nu vet jag också att man inte behöver dras med den här störningen tills den går upp i rök av sig självt, utan det finns en behandling. Synd att jag inte visste det tidigare. Jag borde kanske sagt rent ut till nån av läkarna och terapeuterna att jag misstänkte borderline, men jag vågade inte. Det hade varit pinsamt att ha fel. Jag ville inte heller ifrågasätta deras metoder och diagnoser. Jag ville att deras behandlingar skulle fungera för att de skulle bli glada. Själv blev jag bara mer och mer sorgsen av alla fruktlösa behandlingar, runtslussanden och medicineringar. Jag fattar inte hur jag klarade det med hoppet och livet i behåll. Nu ÄNTLIGEN har jag fått rätt diagnos och börjat i DBT, nu måste allt bli bra nån gång. Det vore typiskt mig att falla ihop på mållinjen.
Jag kommer ihåg att jag läste en artikel om borderline i nån tidning, det måste varit för minst fyra år sen, kanske fem eller sex. OH MY GOD tänkte jag, det är det här jag har. I artikeln stod att symptomen brukade mattas av utav sig själva vid 40-årsåldern. Det enda jag kunde tänka på var att då är det verkligen för sent att skaffa en utbildning och bilda familj. Jag såg framför mig nästan tjugo hopplösa år som endast skulle gå ut på att bita ihop, dölja sjukdomen och aktivt undvika självmord, fram tills 40-årsåldern då allting skulle ordna sig automatiskt. Fast då skulle det mesta ändå vara för sent.
Nu är jag lite äldre och har lite mer perspektiv, jag tror inte längre att alla möjligheter försvinner bara för att man blir 40. Nu vet jag också att man inte behöver dras med den här störningen tills den går upp i rök av sig självt, utan det finns en behandling. Synd att jag inte visste det tidigare. Jag borde kanske sagt rent ut till nån av läkarna och terapeuterna att jag misstänkte borderline, men jag vågade inte. Det hade varit pinsamt att ha fel. Jag ville inte heller ifrågasätta deras metoder och diagnoser. Jag ville att deras behandlingar skulle fungera för att de skulle bli glada. Själv blev jag bara mer och mer sorgsen av alla fruktlösa behandlingar, runtslussanden och medicineringar. Jag fattar inte hur jag klarade det med hoppet och livet i behåll. Nu ÄNTLIGEN har jag fått rätt diagnos och börjat i DBT, nu måste allt bli bra nån gång. Det vore typiskt mig att falla ihop på mållinjen.
lördag 25 april 2009
En dag ska piedestalerna bli damm
Jag vet att jag har en tendens att idealisera och älta. Inte när jag mår bra. Men när jag mår dåligt kommer de här grejerna fram. Omdömet försvinner. Folk placeras på piedestaler, piedestalerna välts och folk trycks ner under golvplankorna istället. Väldigt dumt. Korkat att skapa sin egen ensamhet på det sättet. Men när känslorna blir starka blir tankarna grumliga.
Och när självkänslan dalar, drar den med sig förnuftet i fallet.
Och när självkänslan dalar, drar den med sig förnuftet i fallet.
fredag 24 april 2009
Ett smittande skratt
I natt kunde jag inte sova. Allt trassel med Försäkringskassan har gjort att jag varit retlig och irriterad, vilket lett till konstant dåligt samvete, och så är den onda karusellen igång. Som pricken över i:t var det en spindel som kröp över mina noter igår.
Alltså kunde jag inte sova. Jag satt uppe och slökollade på Ally McBeal, en serie jag inte sett på säkert tio år. Jag minns den som en ganska deprimerande serie. Inget jag tänkt kolla på igen. Men nu satt jag där i alla fall. I det här avsnittet dejtade Ally en kille som hade ett skratt som lät som... ja, en ko mitt i en komplicerad förlossning eller nåt liknande. Hon blev tvungen att dumpa honom så klart, det hade jag också gjort, utan tvekan. Vilket vidrigt skratt! Och vad jag skrattade! Jag satt ensam framför tv:n och tårarna bara rann. Jag försökte hålla tillbaka lite, det kändes lite kufigt att sitta och skratta högljutt och hysteriskt för mig själv i minst tio minuter efter två på natten, men det gick inte. Jag var lite rädd att någon skulle höra mig och tro att jag grät eller hade nån sorts anfall. Men jag kunde inte hejda mig.
Ja jisses. Det där behövde jag.
Alltså kunde jag inte sova. Jag satt uppe och slökollade på Ally McBeal, en serie jag inte sett på säkert tio år. Jag minns den som en ganska deprimerande serie. Inget jag tänkt kolla på igen. Men nu satt jag där i alla fall. I det här avsnittet dejtade Ally en kille som hade ett skratt som lät som... ja, en ko mitt i en komplicerad förlossning eller nåt liknande. Hon blev tvungen att dumpa honom så klart, det hade jag också gjort, utan tvekan. Vilket vidrigt skratt! Och vad jag skrattade! Jag satt ensam framför tv:n och tårarna bara rann. Jag försökte hålla tillbaka lite, det kändes lite kufigt att sitta och skratta högljutt och hysteriskt för mig själv i minst tio minuter efter två på natten, men det gick inte. Jag var lite rädd att någon skulle höra mig och tro att jag grät eller hade nån sorts anfall. Men jag kunde inte hejda mig.
Ja jisses. Det där behövde jag.
torsdag 23 april 2009
Hoppet får aldrig lämna mig
Det senaste dygnet har jag låtit Försäkringskassan sluka alldeles för mycket av min energi. Idag har jag fått stöd och hjälp på öppenpsyk och allting känns lite ljusare. Jag är inte ensam i min kamp. Nu ska jag se framåt, med eller utan Försäkringskassans hjälp ska jag ta mig framåt.
Jag har alltid varit lite rädd för att bli sjukskriven, och nu kan jag ju se att den skräcken var helt befogad. Försäkringskassan är inte kloka! De gillar inte att folk är sjuka, men de har valt fel metod för att få oss friska. Deras trakasserier förvärrar ju bara folks hälsa, och förlänger sjukdomsperioden. Nu orkar jag inte berätta de senaste turerna kring FK, men man kan ju säga att det kommer nya bud dagligen.
I mitt liv har jag lagt väldigt mycket kraft på att verka frisk och på att trycka bort mina skamliga psykiska problem. Det känns bisarrt att jag nu plötsligt ska använda min ohälsa som ett slagträ för att få pengar. Och samtidigt ska jag kämpa på för att bli frisk. Det känns helt galet faktiskt. Jag har alltid velat framställa mig som "duktig" inför vården, och inte velat sjukskrivas. Kära Försäkringskassan! Jag har försökt och försökt, och kämpat och kämpat. Nästan allt har gått åt helvete, i åtta år. Jag var sjukskriven på grund av ångest en kort period 2005 och då vågade jag inte söka sjukersättning för att jag skämdes och inte visste hur man gjorde. Så jag gick runt som en osalig ande hemma hos mamma och pappa, och hade inte råd med busskort eller nånting överhuvudtaget. Det var som att jag inte fanns, jag var inte säker på om jag levde eller redan hade dött. Försäkringskassan! Det här är första gången jag bett er om hjälp. Och ni spottar mig i ansiktet. Och jag har aldrig varit sjukligt paranoid, men tack vare de olika buden och förvirrande kontakterna med FK har jag börjat utveckla en sån sida.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har anhöriga och vänner som hjälper mig i detta. Särskilt vill jag tacka Yvette. Jag är så väldigt glad att du finns i mitt liv. Jag är även tacksam över öppenpsyk och min kontaktperson som ställer upp och tar mig på allvar, och drar en del av lasset. TACK!
Jag har alltid varit lite rädd för att bli sjukskriven, och nu kan jag ju se att den skräcken var helt befogad. Försäkringskassan är inte kloka! De gillar inte att folk är sjuka, men de har valt fel metod för att få oss friska. Deras trakasserier förvärrar ju bara folks hälsa, och förlänger sjukdomsperioden. Nu orkar jag inte berätta de senaste turerna kring FK, men man kan ju säga att det kommer nya bud dagligen.
I mitt liv har jag lagt väldigt mycket kraft på att verka frisk och på att trycka bort mina skamliga psykiska problem. Det känns bisarrt att jag nu plötsligt ska använda min ohälsa som ett slagträ för att få pengar. Och samtidigt ska jag kämpa på för att bli frisk. Det känns helt galet faktiskt. Jag har alltid velat framställa mig som "duktig" inför vården, och inte velat sjukskrivas. Kära Försäkringskassan! Jag har försökt och försökt, och kämpat och kämpat. Nästan allt har gått åt helvete, i åtta år. Jag var sjukskriven på grund av ångest en kort period 2005 och då vågade jag inte söka sjukersättning för att jag skämdes och inte visste hur man gjorde. Så jag gick runt som en osalig ande hemma hos mamma och pappa, och hade inte råd med busskort eller nånting överhuvudtaget. Det var som att jag inte fanns, jag var inte säker på om jag levde eller redan hade dött. Försäkringskassan! Det här är första gången jag bett er om hjälp. Och ni spottar mig i ansiktet. Och jag har aldrig varit sjukligt paranoid, men tack vare de olika buden och förvirrande kontakterna med FK har jag börjat utveckla en sån sida.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har anhöriga och vänner som hjälper mig i detta. Särskilt vill jag tacka Yvette. Jag är så väldigt glad att du finns i mitt liv. Jag är även tacksam över öppenpsyk och min kontaktperson som ställer upp och tar mig på allvar, och drar en del av lasset. TACK!
onsdag 22 april 2009
Jag hatar Försäkringskassan!
Man kan lika gärna lägga ner skiten. Det här med att de ska hjälpa folk är bara en illusion. En teaterföreställning som ska få de där lyckade, välfungerande människorna att tro att vi inte så lyckade, inte så välfungerande faktiskt får hjälp och stöd.
Med vänlig hälsning, Försäkringskassan
Nu har helvetet brakat lös igen, och den här gången är det helt oberoende av mina inre stormar. Nu kommer det utifrån. Från Försäkringskassan, närmare bestämt. Idag fick jag ett brev av dem där de kritiserar att jag inte anmälde mig som arbetssökande när jag slutade plugga. Eftersom jag sökte akut psykiatrisk vård hade jag inte en tanke på att gå till arbetsförmedlingen. Jag hade under hösten tvingats sluta på mitt jobb, som är det bästa jobb jag nånsin haft, på grund av mina symptom. Några nya jobb fanns inte i min värld, jag hade som mål att fortsätta studera men det gick ju till sist inte det heller.
Jag har gjort allt som de har sagt. Skickat in arbetsgivarintyg från tidigare jobb, fyllt i alla blanketter. Det låter kanske inte så jobbigt, men jag har jättesvårt för blanketter och därför blir det lite mer påfrestande och tidskrävande än det egentligen skulle behöva vara. Jag kan inte hjälpa det. Det är inte för inte som min arbetsförmåga är bedömd som helt nedsatt.
Jag är så besviken. Jag har kämpat så hårt för att passa in i samhället, för att klara att jobba och studera. Först i år har jag fått diagnosen borderline, en diagnos som passar mig som handen i handsken och som borde ställts för längesen, och först i år kan jag nästan förlåta mig själv för att jag inte klarat mig lika bra i arbetslivet som alla andra.
Läkarna tror dock att jag har potential. Att det kommer gå bra för mig, men först efter slutförd behandling. Och där är vi inte riktigt än.
Skrev precis ett mail till Försäkringskassan. Jag frågade om de vill att jag ska dö. Det är en retorisk fråga. Det är klart att de vill. Det är billigare om folk antingen jobbar och är välfungerande, eller går och dör. Det är ett sånt samhälle vi lever i. Det är fult och förbjudet att vara sjuk. Jag känner mig alltmer misstänkliggjord, som att de tror att jag bara fuskar. Som att jag saboterat mitt liv och skadat mig själv på sätt som aldrig går att reparera enbart med det giriga målet att få bli sjukskriven och ligga och vila hela dagarna. (Nu var jag ironisk igen, att vara sjukskriven är allt annat än en picknick).
Hur ska det gå?
Jag har gjort allt som de har sagt. Skickat in arbetsgivarintyg från tidigare jobb, fyllt i alla blanketter. Det låter kanske inte så jobbigt, men jag har jättesvårt för blanketter och därför blir det lite mer påfrestande och tidskrävande än det egentligen skulle behöva vara. Jag kan inte hjälpa det. Det är inte för inte som min arbetsförmåga är bedömd som helt nedsatt.
Jag är så besviken. Jag har kämpat så hårt för att passa in i samhället, för att klara att jobba och studera. Först i år har jag fått diagnosen borderline, en diagnos som passar mig som handen i handsken och som borde ställts för längesen, och först i år kan jag nästan förlåta mig själv för att jag inte klarat mig lika bra i arbetslivet som alla andra.
Läkarna tror dock att jag har potential. Att det kommer gå bra för mig, men först efter slutförd behandling. Och där är vi inte riktigt än.
Skrev precis ett mail till Försäkringskassan. Jag frågade om de vill att jag ska dö. Det är en retorisk fråga. Det är klart att de vill. Det är billigare om folk antingen jobbar och är välfungerande, eller går och dör. Det är ett sånt samhälle vi lever i. Det är fult och förbjudet att vara sjuk. Jag känner mig alltmer misstänkliggjord, som att de tror att jag bara fuskar. Som att jag saboterat mitt liv och skadat mig själv på sätt som aldrig går att reparera enbart med det giriga målet att få bli sjukskriven och ligga och vila hela dagarna. (Nu var jag ironisk igen, att vara sjukskriven är allt annat än en picknick).
Hur ska det gå?
måndag 20 april 2009
Skaparglädje
Känner mig kreativ, har värsta skaparglädjen ikväll. Och det gör inget om det jag skapar inte blir speciellt bra eller imponerande i andras ögon. Jag känner att jag vill göra nåt bara för mig.
Ångesten har varit så mild idag. Den har funnits med, men den har runnit av mig som vatten av en gås istället för att genomborra mig. Så här får det gärna fortsätta. Det här funkar ju riktigt bra.
Jag har sån lust att besöka Fjärilshuset. Det har jag velat göra i flera år, men jag har inte lyckats få med mig nån, för ingen gillar insekter. Det gör ju inte jag heller egentligen, jag vet inte riktigt vad det är som lockar.
Ångesten har varit så mild idag. Den har funnits med, men den har runnit av mig som vatten av en gås istället för att genomborra mig. Så här får det gärna fortsätta. Det här funkar ju riktigt bra.
Jag har sån lust att besöka Fjärilshuset. Det har jag velat göra i flera år, men jag har inte lyckats få med mig nån, för ingen gillar insekter. Det gör ju inte jag heller egentligen, jag vet inte riktigt vad det är som lockar.
torsdag 16 april 2009
När kaoset var min härskare
Jag blev lite ledsen igår kväll. Jag hittade en gammal dagbok. Från 2006. 2006 var ett hemskt år, ett vidrigt år. Jag pluggade lite på Komvux, jobbade som telefonförsäljare och hade enstaka sångjobb. Då levde jag inte det nunneliv som jag har idag, utan var ute och festade ganska mycket (mycket för att vara jag, i vart fall) och gick på dejter. Det låter kanske roligt. Men det var det verkligen inte. Det var ångest ångest ångest, ångestkarusellen bara snurrade och jag kunde inte få stopp på den. Självdestruktiviteten höll i rodret. Och lögnerna. Kaoset härskade i mitt liv. Inte jag.
Under den här perioden gick jag hos en privat psykiater eftersom jag kände mig illa behandlad av den offentliga vården. Det kostade 700 kr per halvtimme. Jag och mamma betalade det tillsammans, hon betalade mest. Min stackars fattiga generösa mamma som aldrig köper något till sig själv. Det enda jag fick av honom var mediciner, och det enda jag fick av medicinerna var billigare fyllor. (Här vill jag förtydliga att jag inte menar att klanka ner på psykofarmaka generellt. Anledningen till att de inte hjälpte mig var förmodligen att jag inte hade fått rätt diagnos. Jag vill även förtydliga att jag givetvis vet att man inte bör dricka om man äter mediciner, men jag mådde så otroligt dåligt och försökte bara stå ut). Jag framställde mig själv som mer välmående än jag i själva verket var inför honom, eftersom jag visste att jag inte hade råd att träffa honom mer än en halvtimme varannan vecka.
Minnet av året 2006 är en snara som dras åt. Jag är lite bitter och arg, men det finns ingen att vara arg på. Jag har ju ett ansvar för mitt eget liv och hur jag levt det livet. Men vad jag önskar att någon tagit det ansvaret ifrån mig.
Det är lite sjukt, men jag har blivit mycket snällare mot mig själv sen jag fick min diagnos. Nu har jag en ursäkt till att ta hand om mig själv. En ursäkt till att inte gå ut och festa när jag vet redan innan att det kommer sluta i en ångestsörja. Jag känner mig friskare sen jag fick min diagnos. Förut var hela livet sjukt. Nu är det ju faktiskt bara den här borderlinegrejen som är den sjuka delen.
2006, vad det gör ont att minnas dig. Vilket vidrigt år du var.
Under den här perioden gick jag hos en privat psykiater eftersom jag kände mig illa behandlad av den offentliga vården. Det kostade 700 kr per halvtimme. Jag och mamma betalade det tillsammans, hon betalade mest. Min stackars fattiga generösa mamma som aldrig köper något till sig själv. Det enda jag fick av honom var mediciner, och det enda jag fick av medicinerna var billigare fyllor. (Här vill jag förtydliga att jag inte menar att klanka ner på psykofarmaka generellt. Anledningen till att de inte hjälpte mig var förmodligen att jag inte hade fått rätt diagnos. Jag vill även förtydliga att jag givetvis vet att man inte bör dricka om man äter mediciner, men jag mådde så otroligt dåligt och försökte bara stå ut). Jag framställde mig själv som mer välmående än jag i själva verket var inför honom, eftersom jag visste att jag inte hade råd att träffa honom mer än en halvtimme varannan vecka.
Minnet av året 2006 är en snara som dras åt. Jag är lite bitter och arg, men det finns ingen att vara arg på. Jag har ju ett ansvar för mitt eget liv och hur jag levt det livet. Men vad jag önskar att någon tagit det ansvaret ifrån mig.
Det är lite sjukt, men jag har blivit mycket snällare mot mig själv sen jag fick min diagnos. Nu har jag en ursäkt till att ta hand om mig själv. En ursäkt till att inte gå ut och festa när jag vet redan innan att det kommer sluta i en ångestsörja. Jag känner mig friskare sen jag fick min diagnos. Förut var hela livet sjukt. Nu är det ju faktiskt bara den här borderlinegrejen som är den sjuka delen.
2006, vad det gör ont att minnas dig. Vilket vidrigt år du var.
tisdag 14 april 2009
Never for ever
Den här listan har jag lånat av Hanna Fridén.
Besvara dessa frågor enbart med låttitlarna från en och samma artist. Undvik att upprepa en låttitel.
Kate Bush.
Är du kvinna eller man?: Rubberband girl.
Beskriv dig själv: Love and anger.
Vad tycker du om dig själv?: Wow.
Beskriv var du bor för tillfället: Under the ivy.
Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka? The sensual world.
Favoritfärdmedel: Kite.
Din bästa vän är: Mother stands for comfort.
Din favoritfärg är: Symphony in blue.
Hur är vädret?: The morning fog.
Favorittid på dagen: Sunset.
Om ditt liv var en tv-serie vad skulle den då heta?: Waking the witch.
Vad är livet för dig?: Strange phenomena.
Det bästa rådet du kan ge? Eat the music.
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då?: Lily.
Favoritmat: Coffee homeground.
Dagens tanke: Watching you without me.
Hur skulle du vilja dö?: Under ice.
Din själs nuvarande tillstånd: Somewhere in between.
Felen du kan leva med: Big stripey lie.
Ditt motto: Leave it open.
Besvara dessa frågor enbart med låttitlarna från en och samma artist. Undvik att upprepa en låttitel.
Kate Bush.
Är du kvinna eller man?: Rubberband girl.
Beskriv dig själv: Love and anger.
Vad tycker du om dig själv?: Wow.
Beskriv var du bor för tillfället: Under the ivy.
Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka? The sensual world.
Favoritfärdmedel: Kite.
Din bästa vän är: Mother stands for comfort.
Din favoritfärg är: Symphony in blue.
Hur är vädret?: The morning fog.
Favorittid på dagen: Sunset.
Om ditt liv var en tv-serie vad skulle den då heta?: Waking the witch.
Vad är livet för dig?: Strange phenomena.
Det bästa rådet du kan ge? Eat the music.
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då?: Lily.
Favoritmat: Coffee homeground.
Dagens tanke: Watching you without me.
Hur skulle du vilja dö?: Under ice.
Din själs nuvarande tillstånd: Somewhere in between.
Felen du kan leva med: Big stripey lie.
Ditt motto: Leave it open.
Jag vill möta en publik
Jag saknar att vara ute och sjunga. Jag saknar att möta en publik. Min sångglädje har hittat hem igen. Det är dags att sätta igång, på nytt. Jag är rädd att jag bränt en del skepp eftersom jag tackade nej till sångjobb i höstas, men livet är fullt av nya möjligheter, andra genrer och oväntade sammanhang. Jag tror att det fanns en mening med mitt sånguppehåll. Nu vill jag främst sjunga min egen musik, men kan även tänka mig att återuppta den klassiska musiken vid sidan om. Det finns för många underbara klassiska stycken för att dissa den genren helt.
Jag hade en liten konsert igår. Det kom två fans och lyssnade. Här är en bild på mina två trognaste fans.
Jag hade en liten konsert igår. Det kom två fans och lyssnade. Här är en bild på mina två trognaste fans.
måndag 13 april 2009
Det värsta man kan säga!
Jag fattar att det inte alltid är så lätt att veta vad man ska säga till en person som mår psykiskt dåligt. Jag kan själv tycka att sånt är svårt. Men jag vet iallafall, av egen erfarenhet, vad som inte är lyckat att häva ur sig.
Kan du inte skärpa dig, kan du inte ta dig samman och liknande, är exempel på saker man bara mår sämre av att höra. Men det finns en grej som jag tycker är snäppet värre och det är den här: Men så där är det ju för alla! Det har jag fått höra några gånger, fast aldrig i en situation då jag mått akut dåligt, utan då jag i lugn och ro berättat för någon vän om mina problem. Man känner sig fruktansvärt nedtryckt av att få höra en sån sak. Det går inte direkt att försvara sig mot det heller, för jag kan ju knappast bevisa att det inte känns likadant för alla. Om det nu är så, om alla har samma problem, är ju slutsatsen att jag helt enkelt är mycket sämre, svagare och gnälligare än de andra eftersom jag inte kan hantera det.
Jag känner inte att jag ska behöva försvara min sjukdom, jag känner inte att jag orkar göra det heller. Visst skulle jag kunna berätta ingående om alla självdestruktiva och förnedrande saker jag gjort, men det finns ingen anledning. Egentligen räcker det med att psykiatrin tar mig på allvar, och att mina nära vänner gör det. Men sånt här är sårande och jag ska bli mer restriktiv med mina förtroenden.
Jag vet att känslorna går upp och ner för alla människor. Jag vet att det är svårt och komplicerat med relationer, oavsett om man har en diagnos. Jag vet att det inte syns på ytan om nån mår dåligt, en superframgångsrik person kan må asdåligt innerst inne. Allt det vet jag. Men jag kan inte jämföra mig med andra. Jag kan bara berätta hur mitt eget liv ser ut. Jag har en diagnostiserad personlighetsstörning och jag kämpar för att den inte ska bli min död. Rent ut sagt. Det känns inte soft att mitt i den kampen få höra att så där är det ju för alla, när man anförtror sig åt en vän.
Sen finns ju den andra ytterligheten också, den har jag också upplevt - att bli kallad galen, att bli (på ett otrevligt sätt) uppmanad att söka hjälp, att ens ex säger upp bekantskapen för att man är sinnessjuk.
Jag kan inte säga att jag föredrar nån av dessa ytterligheter.
Kan du inte skärpa dig, kan du inte ta dig samman och liknande, är exempel på saker man bara mår sämre av att höra. Men det finns en grej som jag tycker är snäppet värre och det är den här: Men så där är det ju för alla! Det har jag fått höra några gånger, fast aldrig i en situation då jag mått akut dåligt, utan då jag i lugn och ro berättat för någon vän om mina problem. Man känner sig fruktansvärt nedtryckt av att få höra en sån sak. Det går inte direkt att försvara sig mot det heller, för jag kan ju knappast bevisa att det inte känns likadant för alla. Om det nu är så, om alla har samma problem, är ju slutsatsen att jag helt enkelt är mycket sämre, svagare och gnälligare än de andra eftersom jag inte kan hantera det.
Jag känner inte att jag ska behöva försvara min sjukdom, jag känner inte att jag orkar göra det heller. Visst skulle jag kunna berätta ingående om alla självdestruktiva och förnedrande saker jag gjort, men det finns ingen anledning. Egentligen räcker det med att psykiatrin tar mig på allvar, och att mina nära vänner gör det. Men sånt här är sårande och jag ska bli mer restriktiv med mina förtroenden.
Jag vet att känslorna går upp och ner för alla människor. Jag vet att det är svårt och komplicerat med relationer, oavsett om man har en diagnos. Jag vet att det inte syns på ytan om nån mår dåligt, en superframgångsrik person kan må asdåligt innerst inne. Allt det vet jag. Men jag kan inte jämföra mig med andra. Jag kan bara berätta hur mitt eget liv ser ut. Jag har en diagnostiserad personlighetsstörning och jag kämpar för att den inte ska bli min död. Rent ut sagt. Det känns inte soft att mitt i den kampen få höra att så där är det ju för alla, när man anförtror sig åt en vän.
Sen finns ju den andra ytterligheten också, den har jag också upplevt - att bli kallad galen, att bli (på ett otrevligt sätt) uppmanad att söka hjälp, att ens ex säger upp bekantskapen för att man är sinnessjuk.
Jag kan inte säga att jag föredrar nån av dessa ytterligheter.
söndag 12 april 2009
Veckan som gått
Ännu en vecka tar slut och en ny börjar. Jag kan inte säga att veckan som gått varit vare sig bra eller dålig, den har varit en berg-och-dalbana som bjudit på lite av varje. Igår gick det utför, rakt neråt, och idag är det bättre. Igår var mina känslor mer obehagliga och skrämmande än de varit på länge. Jag litade inte på mig själv. Jag såg slutet.
Det är rätt fantastiskt hur man kan resa sig så snabbt igen efter en sån total svacka.
En väldigt social vecka har det varit. Jag trodde först det var en slump att alla plötsligt hade tid och ses och tid att komma till Stockholm, men det var ju påsklov. Inte någon slump. Jag har varit omotiverat nervös över att ha en massa möten med olika människor inplanerade, trots att det bara var nöjesgrejer kändes det överväldigande. Det var trots allt folk jag inte träffat på länge. Jag fick bita ihop litegrann och tvinga mig att ta mig in till stan, som en viljelös docka, men så fort jag träffade mina vänner försvann zombiekänslan och jag blev levande igen. Den här veckan har jag bara träffat underbara, fantastiska människor.
På torsdagen gick jag hem till J och A som ska gifta sig i sommar. Jag ska ju sjunga på bröllopet. Jag hade tagit fram lite olika förslag till bröllopslåtar som jag sjöng för dem, och nu är en låt utvald till den stora dagen. Deras katt blev kär i mig när jag sjöng. Han kom och satte sig framför mig och tittade upp på mig med intensiva ögon. Och lyssnade trollbundet, inbillar jag mig. Eller så undrade han bara vad sjutton jag höll på, om jag blivit sjuk eller om jag hade ont nånstans.
Sedan kulminerade veckan med att jag blev bjuden på rårakor hemma hos Yvette. Väldigt gott var det. När jag skulle ta tunnelbanan hem till Yvette så råkade jag åka till min syster istället. Jag var inte med riktigt, helt enkelt. Jag åkte till Rissne, gick av och tog rulltrappan upp, och efter några steg ute på det där torget eller vad det är insåg jag att Oj, här bor ju inte Yvette, här bor Anna! Men det gick ju att ta tunnelbanan tillbaka igen, och göra om och göra rätt, så det var ingen fara på taket. Därefter blev det frosseri av rårakor och så såg vi en bra film, Persepolis.
Det är rätt fantastiskt hur man kan resa sig så snabbt igen efter en sån total svacka.
En väldigt social vecka har det varit. Jag trodde först det var en slump att alla plötsligt hade tid och ses och tid att komma till Stockholm, men det var ju påsklov. Inte någon slump. Jag har varit omotiverat nervös över att ha en massa möten med olika människor inplanerade, trots att det bara var nöjesgrejer kändes det överväldigande. Det var trots allt folk jag inte träffat på länge. Jag fick bita ihop litegrann och tvinga mig att ta mig in till stan, som en viljelös docka, men så fort jag träffade mina vänner försvann zombiekänslan och jag blev levande igen. Den här veckan har jag bara träffat underbara, fantastiska människor.
På torsdagen gick jag hem till J och A som ska gifta sig i sommar. Jag ska ju sjunga på bröllopet. Jag hade tagit fram lite olika förslag till bröllopslåtar som jag sjöng för dem, och nu är en låt utvald till den stora dagen. Deras katt blev kär i mig när jag sjöng. Han kom och satte sig framför mig och tittade upp på mig med intensiva ögon. Och lyssnade trollbundet, inbillar jag mig. Eller så undrade han bara vad sjutton jag höll på, om jag blivit sjuk eller om jag hade ont nånstans.
Sedan kulminerade veckan med att jag blev bjuden på rårakor hemma hos Yvette. Väldigt gott var det. När jag skulle ta tunnelbanan hem till Yvette så råkade jag åka till min syster istället. Jag var inte med riktigt, helt enkelt. Jag åkte till Rissne, gick av och tog rulltrappan upp, och efter några steg ute på det där torget eller vad det är insåg jag att Oj, här bor ju inte Yvette, här bor Anna! Men det gick ju att ta tunnelbanan tillbaka igen, och göra om och göra rätt, så det var ingen fara på taket. Därefter blev det frosseri av rårakor och så såg vi en bra film, Persepolis.
torsdag 9 april 2009
Doktorsguiden
Nu har bitterheten och ältandet fått fritt spelrum i mitt liv. Vad jag önskar att det gick att skjuta allt sånt långt, långt ifrån mig.
Jag reggade mig nyligen på doktorsguiden. En dag gick jag in och skrev ett litet omdöme om en läkare (psykiater of course) som jag haft, som jag är missnöjd med i efterhand. Sedan kom det ett mail från dem där det stod att de inte kunde godkänna min kommentar eftersom den kunde upplevas som kränkande! När man läser vissa andra recensioner av läkare där på doktorsguiden så tycker jag att de är elakare än vad min var, jag fattar inte vad jag skrev som var så farligt. Visserligen hade jag suttit och eldat upp mig en massa när jag skrev min, så det blev väl lite känslosamt, men jag uttryckte mig ändå ganska subjektivt. ”Jag kände det som att…” ”Jag upplevde att…” Men ok, några saker som jag skrev var nog över gränsen. Jag borde inte ha skrivit att han felbehandlat mig och orsakat ett stort lidande i mitt liv, kanske. Men utöver det utspelet var jag väldigt subjektiv och tydlig med att det här var min personliga tolkning av det hela.
Det kändes hemskt när det där mailet kom. Verkligen hemskt. Det kändes som att mina känslor och minnen blev helt dissade och underkända. Och så blev jag lite rädd också, tänk om jag blir dömd för förtal eller nåt nu.
Det är jättelängesen jag blev behandlad av honom, den där läkaren som gör mig så bitter. De första gångerna vi sågs lovade han mig guld och gröna skogar. Att alla resurser som behövdes skulle sättas in, att de inte skulle släppa mig. Sen plötsligt så skulle han sluta jobba där på min mottagning, så då dog min behandling ut. Han sa att jag skulle gå till vårdcentralen om problemen fortsatte. Han lovade att skicka min journal till mig så jag kunde läsa den, eftersom jag kände mig förvirrad över hela sjukdomen och händelseförloppet – den journalen har fortfarande inte kommit, och kommer aldrig att komma. Han lovade att ordna en ny samtalskontakt till mig, eftersom det inte funkade överhuvudtaget med den jag hade – det hände aldrig, det heller. Han lämnade mig vind för våg. Alla de resurserna som det pratades så fint om fick jag aldrig ta del av. Fel diagnos satte han också, skulle framtiden utvisa. Det kände jag på mig redan då förresten, men vad skulle jag säga?
Jag har mött flera behandlare som inte varit bra eller förtroendeingivande eller proffsiga, sånt händer ju hela tiden. Men det som var så jobbigt med den här var att han verkade så otroligt bra de första gångerna. Bara det att han lyssnade på mig rörde mig till tårar.
Så går det. Man försöker få en sten att falla från sitt hjärta, och så slutar det med att man sitter här med ett jävla berg istället.
Jag reggade mig nyligen på doktorsguiden. En dag gick jag in och skrev ett litet omdöme om en läkare (psykiater of course) som jag haft, som jag är missnöjd med i efterhand. Sedan kom det ett mail från dem där det stod att de inte kunde godkänna min kommentar eftersom den kunde upplevas som kränkande! När man läser vissa andra recensioner av läkare där på doktorsguiden så tycker jag att de är elakare än vad min var, jag fattar inte vad jag skrev som var så farligt. Visserligen hade jag suttit och eldat upp mig en massa när jag skrev min, så det blev väl lite känslosamt, men jag uttryckte mig ändå ganska subjektivt. ”Jag kände det som att…” ”Jag upplevde att…” Men ok, några saker som jag skrev var nog över gränsen. Jag borde inte ha skrivit att han felbehandlat mig och orsakat ett stort lidande i mitt liv, kanske. Men utöver det utspelet var jag väldigt subjektiv och tydlig med att det här var min personliga tolkning av det hela.
Det kändes hemskt när det där mailet kom. Verkligen hemskt. Det kändes som att mina känslor och minnen blev helt dissade och underkända. Och så blev jag lite rädd också, tänk om jag blir dömd för förtal eller nåt nu.
Det är jättelängesen jag blev behandlad av honom, den där läkaren som gör mig så bitter. De första gångerna vi sågs lovade han mig guld och gröna skogar. Att alla resurser som behövdes skulle sättas in, att de inte skulle släppa mig. Sen plötsligt så skulle han sluta jobba där på min mottagning, så då dog min behandling ut. Han sa att jag skulle gå till vårdcentralen om problemen fortsatte. Han lovade att skicka min journal till mig så jag kunde läsa den, eftersom jag kände mig förvirrad över hela sjukdomen och händelseförloppet – den journalen har fortfarande inte kommit, och kommer aldrig att komma. Han lovade att ordna en ny samtalskontakt till mig, eftersom det inte funkade överhuvudtaget med den jag hade – det hände aldrig, det heller. Han lämnade mig vind för våg. Alla de resurserna som det pratades så fint om fick jag aldrig ta del av. Fel diagnos satte han också, skulle framtiden utvisa. Det kände jag på mig redan då förresten, men vad skulle jag säga?
Jag har mött flera behandlare som inte varit bra eller förtroendeingivande eller proffsiga, sånt händer ju hela tiden. Men det som var så jobbigt med den här var att han verkade så otroligt bra de första gångerna. Bara det att han lyssnade på mig rörde mig till tårar.
Så går det. Man försöker få en sten att falla från sitt hjärta, och så slutar det med att man sitter här med ett jävla berg istället.
onsdag 8 april 2009
Små små taggar inuti mig
Idag har varit en bra dag, över all förväntan. Jag har fasat inför den här veckan, helt utan skäl, och hittills har den inte alls varit så hemsk som jag föreställt mig.
Dagen började lite dåligt med att jag åkte in till stan för att träffa en tjej, och så hade jag tagit fel på tiden med en timme. Jag har sagt det förr - jag har seriösa problem med siffror och nummer. Det här att ett visst nummer representerar en viss tid på dagen är inte helt självklart, inget är självklart när det gäller siffror.
Men det ordnade sig i alla fall, och vi satt i solen och pratade och skrattade, och växlade mellan olika språk. Hon är ryska och pluggar svenska, och jag vill som ni vet lära mig ryska, så vi försöker hjälpa varann att nå våra mål, hon och jag. Hon har kommit längre än vad jag har.
Sen hastade jag iväg och träffade min kompis K som jag inte sett sen i somras. Vi satt och pratade ända tills solen gått ner och stan var mörk och dimmig, och min hals var hes av allt pratande. Jag vill träffa henne oftare.
Och nu känner jag mig kall inuti, fast jag försöker glädjas åt att det varit en väldigt fin dag. Jag är så satans överkänslig att jag på allvar undrar hur jag ska kunna klara mig. Små taggar sitter och växer i min själ. Och de kan förstöra mitt nu, det går inte att hejda dem, men de kan inte ta ifrån mig att det var en bra dag idag. Det var det verkligen. Och hör sen!
Dagen började lite dåligt med att jag åkte in till stan för att träffa en tjej, och så hade jag tagit fel på tiden med en timme. Jag har sagt det förr - jag har seriösa problem med siffror och nummer. Det här att ett visst nummer representerar en viss tid på dagen är inte helt självklart, inget är självklart när det gäller siffror.
Men det ordnade sig i alla fall, och vi satt i solen och pratade och skrattade, och växlade mellan olika språk. Hon är ryska och pluggar svenska, och jag vill som ni vet lära mig ryska, så vi försöker hjälpa varann att nå våra mål, hon och jag. Hon har kommit längre än vad jag har.
Sen hastade jag iväg och träffade min kompis K som jag inte sett sen i somras. Vi satt och pratade ända tills solen gått ner och stan var mörk och dimmig, och min hals var hes av allt pratande. Jag vill träffa henne oftare.
Och nu känner jag mig kall inuti, fast jag försöker glädjas åt att det varit en väldigt fin dag. Jag är så satans överkänslig att jag på allvar undrar hur jag ska kunna klara mig. Små taggar sitter och växer i min själ. Och de kan förstöra mitt nu, det går inte att hejda dem, men de kan inte ta ifrån mig att det var en bra dag idag. Det var det verkligen. Och hör sen!
måndag 6 april 2009
Mata ångesten
Ångesten håller jag inlåst i en bur så att den inte ska kunna skada någon. Men den skriker och vill ha mat och då måste jag mata den. Vad vill du ha att äta idag, käraste ångest?
Och vi slåss mot varann, jag och min ångest, tills jag inser att jag inte hejar på mig själv utan på den och då har den redan vunnit.
Och vi slåss mot varann, jag och min ångest, tills jag inser att jag inte hejar på mig själv utan på den och då har den redan vunnit.
söndag 5 april 2009
Mellan olika sångsätt
Idag har jag sjungit jättemycket. "Aldrig" ur Kristina från Duvemåla, och så visor av Dan Andersson. Och egna låtar! Jag försöker lära känna min röst. Den borde jag ju känna väl egentligen, med tanke på alla timmar som spenderats i övningsrummet. Men då var det bara klassiskt, och nu är det dags för andra genrer känner jag.
När jag sjunger min egen musik använder jag en sorts visröst, ett mellanting, och det känns ok. Jag tänker inte särskilt mycket på sångteknik när jag sjunger eget. Men det vore roligt att utveckla bröströsten lite mer, bli lite mer fri där. Det ligger en del klassisk teknik kvar i muskelminnet och spökar, och gör att tonerna inte alltid blir som jag tänkt mig. Idag blev jag riktigt frustrerad ett tag, och sen blev jag hes också så då tog jag en paus. När jag satte igång igen kändes det som att rösten fallit på plats. Återigen har jag bevisat för mig själv det jag redan visste - att det blir som bäst när man släpper alla tankar på teknik och istället känner texten man sjunger, känner varje ord.
Kanske kommer det alltid finnas spår i min röst från de tunga, klassiska åren. Men jag vet att jag har andra genrer inom mig, som förresten fanns där innan det klassiska kom. Man får se hur saker och ting utvecklar sig helt enkelt. Det viktigaste är att jag sjunger!
När jag sjunger min egen musik använder jag en sorts visröst, ett mellanting, och det känns ok. Jag tänker inte särskilt mycket på sångteknik när jag sjunger eget. Men det vore roligt att utveckla bröströsten lite mer, bli lite mer fri där. Det ligger en del klassisk teknik kvar i muskelminnet och spökar, och gör att tonerna inte alltid blir som jag tänkt mig. Idag blev jag riktigt frustrerad ett tag, och sen blev jag hes också så då tog jag en paus. När jag satte igång igen kändes det som att rösten fallit på plats. Återigen har jag bevisat för mig själv det jag redan visste - att det blir som bäst när man släpper alla tankar på teknik och istället känner texten man sjunger, känner varje ord.
Kanske kommer det alltid finnas spår i min röst från de tunga, klassiska åren. Men jag vet att jag har andra genrer inom mig, som förresten fanns där innan det klassiska kom. Man får se hur saker och ting utvecklar sig helt enkelt. Det viktigaste är att jag sjunger!
Den bittra besvikelsen
Ibland träffar man personer som gör en besviken, och det är så svårt så svårt att inte låta besvikelsen riva sönder ens himmel och jord. Och på ett sätt tycker jag det är ganska skönt att ibland få kanalisera min ångest på en enda person ett litet tag. Projektion, kallas det visst. Och det handlar inte om flykt från eget ansvar eller att vilja rentvå mig själv på något sätt. Det är bara en metod för att hantera besvikelse och ångest, och framför allt, att kunna trycka undan den gamla, smärtsamma ångesten ett tag. Göra rum för den nya, fräscha istället, så att säga. Jag tycker inte det är helt korkat faktiskt. Såna där besatthetskänslor har ju sitt syfte. Ångesten blir till något konkret, liksom. Något man kan sätta ord på. Någon man kan vara arg på. Men samtidigt är det outhärdligt, för det gör att man blir väldigt ensam. Och den där upprättelsen man vill ha kommer aldrig, eftersom det bara är man själv som kan se att den vore på sin plats.
Jag har varit väldigt besviken på en viss kille, exempelvis. Han förstörde nämligen mitt liv. Så här i efterhand kan jag se att, nej, det gjorde han faktiskt inte. Där råkade jag ta i lite. Det känns inte helt ok i efterhand. Jag passerade gränser jag faktiskt inte trott jag skulle passera. Jag undrar om man kan köpa lite självkontroll nånstans?
Jag har varit väldigt besviken på en viss kille, exempelvis. Han förstörde nämligen mitt liv. Så här i efterhand kan jag se att, nej, det gjorde han faktiskt inte. Där råkade jag ta i lite. Det känns inte helt ok i efterhand. Jag passerade gränser jag faktiskt inte trott jag skulle passera. Jag undrar om man kan köpa lite självkontroll nånstans?
lördag 4 april 2009
Det här med ekonomin...
Så fort man mår lite bättre, så fort man lyckas lyfta huvudet ovanför träskvattnet och kan tänka klart, då är det dags att ta itu med praktiska, nödvändiga ting. Som att försöka reda ut det här med Försäkringskassan. Försöka fatta hur jag egentligen ska göra för att få pengar. Just nu lever jag som en parasit på min stackars mormor, och hennes pension är dessvärre inte anpassad för två personer (och tre katter).
Först sa de ju på Förnedringskassan att jag inte skulle kunna få pengar alls, eftersom jag inte hade ett fast jobb och aldrig har haft nåt. (Jag har dock haft timanställningar, sju stycken, alla skitjobb som finns har jag haft). Men vid mitt senaste läkarbesök sa doktorn att jag visst kommer att få pengar, och han förklarade hur jag skulle göra, men då var jag inte mottaglig för information eftersom jag mådde så dåligt.
Alltså. Det stressar sönder mig, det här med ekonomin. Samtidigt har jag skuldkänslor över att behöva bidrag, komma här och begära att få betalt för ingenting. Men jag har ju försökt jobba, och plugga, och vara ett kugghjul i samhällsapparaten. Det går inte längre nu. Jag försöker att inte skämmas, och se min situation utifrån - om det hade gällt någon annan, då hade jag ju tyckt att hon hade rätt till stöd.
Jag ska försöka finna bränsle till min kampvilja i det min mormor säger: Hon har betalat skatt i hela sitt liv och gör det förresten fortfarande. Hon har nästan aldrig varit sjuk, och inte begärt att få speciellt mycket av samhället. Men nu när hennes barnbarn är sjukt så tycker hon att jag har rätt att få stöd och hjälp. Som en återbetalning av allt det hon betalat genom åren.
Först sa de ju på Förnedringskassan att jag inte skulle kunna få pengar alls, eftersom jag inte hade ett fast jobb och aldrig har haft nåt. (Jag har dock haft timanställningar, sju stycken, alla skitjobb som finns har jag haft). Men vid mitt senaste läkarbesök sa doktorn att jag visst kommer att få pengar, och han förklarade hur jag skulle göra, men då var jag inte mottaglig för information eftersom jag mådde så dåligt.
Alltså. Det stressar sönder mig, det här med ekonomin. Samtidigt har jag skuldkänslor över att behöva bidrag, komma här och begära att få betalt för ingenting. Men jag har ju försökt jobba, och plugga, och vara ett kugghjul i samhällsapparaten. Det går inte längre nu. Jag försöker att inte skämmas, och se min situation utifrån - om det hade gällt någon annan, då hade jag ju tyckt att hon hade rätt till stöd.
Jag ska försöka finna bränsle till min kampvilja i det min mormor säger: Hon har betalat skatt i hela sitt liv och gör det förresten fortfarande. Hon har nästan aldrig varit sjuk, och inte begärt att få speciellt mycket av samhället. Men nu när hennes barnbarn är sjukt så tycker hon att jag har rätt att få stöd och hjälp. Som en återbetalning av allt det hon betalat genom åren.
Sjögång
Äsch, jag kommer inte att klara av att ta en bloggpaus. Men det förstod väl alla.
Idag var jag inne i stan och träffade Yvette och det var väldigt trevligt. Det var vår i luften! När vi promenerade längs Drottninggatan påminde Yvette mig om att det är tio år sen vi gick exakt samma väg tillsammans, och pratade om att vi skulle gå ut och äta på restaurang sen vi fått jobb och hade råd. Det har ju inte gått helt enligt planerna, det där. Men ge oss tio år till bara!
Sen blev jag så där trött och yr som jag verkar bli jämt nu för tiden. Det blev sjögång i mitt huvud. Jag fattar inte vad som är fel, man ska väl kunna gå på stan i några timmar utan att bli helt dränerad på energi.
Nu är jag pigg igen i alla fall. Det är ju den här tiden på dygnet jag brukar kvickna till. Ska passa på att spela lite!
Idag var jag inne i stan och träffade Yvette och det var väldigt trevligt. Det var vår i luften! När vi promenerade längs Drottninggatan påminde Yvette mig om att det är tio år sen vi gick exakt samma väg tillsammans, och pratade om att vi skulle gå ut och äta på restaurang sen vi fått jobb och hade råd. Det har ju inte gått helt enligt planerna, det där. Men ge oss tio år till bara!
Sen blev jag så där trött och yr som jag verkar bli jämt nu för tiden. Det blev sjögång i mitt huvud. Jag fattar inte vad som är fel, man ska väl kunna gå på stan i några timmar utan att bli helt dränerad på energi.
Nu är jag pigg igen i alla fall. Det är ju den här tiden på dygnet jag brukar kvickna till. Ska passa på att spela lite!
fredag 3 april 2009
Mitt dåliga samvete
Jag har ofta dåligt samvete. Alltid är det något som ligger och gnager. Något som sitter i ett hörn med en förebrående och brännande blick. Just nu tänker jag på en före detta vän. Jag trodde att vi skulle vara kompisar för evigt. Hon var den enda som inte blev irriterad på mitt ältande. Det fanns inte en skugga av irritation, och det är rätt fantastiskt. För jag kan älta som ingen annan. Men sen hände det en massa andra saker. Jag ska inte gå in på allt, och förresten vet jag inte själv vad som gick fel egentligen. I vilket fall som helst bestämde jag mig för att hon såg ner på mig och dömde mig. Jag raderade henne ur mitt liv. Nu i efterhand kan jag se att det var jag dömde.
Jag får inte riktigt mitt beteende att gå ihop. Pusselbitarna passar inte. Jag har haft alla möjliga svin i mitt liv, och mot dem har jag varit hur snäll som helst, fast jag inte borde varit det. Mitt dömande for iväg i helt fel riktning. Helt fel.
Förresten funderar jag på att sluta blogga ett tag. Jag känner att jag inte mår så bra, och då blir det inte så roliga texter. Det känns riktigt instabilt just nu och jag ska bespara er från en massa destruktiva texter.
Ni som har kommenterat med värmande ord när jag skrivit om mina problem, ni är guld värda. Både er som jag känner i den riktiga världen, och er som jag inte känner. Här mitt i det kalla Internet så finns det riktiga känslor.
Jag får inte riktigt mitt beteende att gå ihop. Pusselbitarna passar inte. Jag har haft alla möjliga svin i mitt liv, och mot dem har jag varit hur snäll som helst, fast jag inte borde varit det. Mitt dömande for iväg i helt fel riktning. Helt fel.
Förresten funderar jag på att sluta blogga ett tag. Jag känner att jag inte mår så bra, och då blir det inte så roliga texter. Det känns riktigt instabilt just nu och jag ska bespara er från en massa destruktiva texter.
Ni som har kommenterat med värmande ord när jag skrivit om mina problem, ni är guld värda. Både er som jag känner i den riktiga världen, och er som jag inte känner. Här mitt i det kalla Internet så finns det riktiga känslor.
onsdag 1 april 2009
Heathcliff! It's me, Cathy, come home!
Ååh, Wuthering Heights med Kate Bush. En av mina favoritlåtar. När jag lyssnar på den får jag nostalgiska minnesbilder från min mormors hus i Örebro. Det var där jag lyssnade på den första gången. Eller, jag hade hört den förut, men det var första gången jag lyssnade på den i lugn och ro. Jag satt i mormors rum, på det guldfärgade överkastet framför den där spegeln som alltid fick alla att se snygga ut.
Sen har jag ju varit besatt av boken också. Emily Brontë. Det är något så mystiskt, mörkt, romantiskt och tragiskt med den. Något som fastnade i mig första gången jag läste den. Som aldrig riktigt vill släppa taget om mig. Jag har boken både på svenska och engelska, och kan dialogerna utantill. Jag antar att om man själv en gång fantiserat om att springa runt på de där ödsliga hedarna så glömmer man det inte.
Out on the wiley, windy moors
We'd roll and fall in green
You had a temper like my jealousy:
Too hot, too greedy
How could you leave me
When I needed to possess you?
I hated you. I loved you, too
Bad dreams in the night
Told me I was going to lose the fight
Leave behind my wuthering, wuthering
Wuthering heights
Heathcliff, it's me, Cathy come home. I'm so cold
Let me in-a-your window
Heathcliff, it's me, Cathy come home. I'm so cold
Let me in-a-your window
Ooh, it gets dark! it gets lonely
On the other side from you
I pine a lot. I find the lot
Falls through without you
I'm coming back, love
Cruel Heathcliff, my one dream
My only master
Too long I roam in the night
I'm coming back to his side, to put it right
I'm coming home to wuthering, wuthering
Wuthering heights
Heathcliff, it's me, Cathy come home. I'm so cold
Let me in-a-your window
Heathcliff, it's me, Cathy come home. I'm so cold
Let me in-a-your window
Ooh! let me have it
Let me grab your soul away
Ooh! let me have it
Let me grab your soul away
You know it's me--Cathy!
Heathcliff, it's me, Cathy come home. I'm so cold
Let me in-a-your window
Heathcliff, it's me, Cathy come home. I'm so cold
Let me in-a-your window
Heathcliff, it's me, Cathy come home. I'm so cold
Sen har jag ju varit besatt av boken också. Emily Brontë. Det är något så mystiskt, mörkt, romantiskt och tragiskt med den. Något som fastnade i mig första gången jag läste den. Som aldrig riktigt vill släppa taget om mig. Jag har boken både på svenska och engelska, och kan dialogerna utantill. Jag antar att om man själv en gång fantiserat om att springa runt på de där ödsliga hedarna så glömmer man det inte.
Out on the wiley, windy moors
We'd roll and fall in green
You had a temper like my jealousy:
Too hot, too greedy
How could you leave me
When I needed to possess you?
I hated you. I loved you, too
Bad dreams in the night
Told me I was going to lose the fight
Leave behind my wuthering, wuthering
Wuthering heights
Heathcliff, it's me, Cathy come home. I'm so cold
Let me in-a-your window
Heathcliff, it's me, Cathy come home. I'm so cold
Let me in-a-your window
Ooh, it gets dark! it gets lonely
On the other side from you
I pine a lot. I find the lot
Falls through without you
I'm coming back, love
Cruel Heathcliff, my one dream
My only master
Too long I roam in the night
I'm coming back to his side, to put it right
I'm coming home to wuthering, wuthering
Wuthering heights
Heathcliff, it's me, Cathy come home. I'm so cold
Let me in-a-your window
Heathcliff, it's me, Cathy come home. I'm so cold
Let me in-a-your window
Ooh! let me have it
Let me grab your soul away
Ooh! let me have it
Let me grab your soul away
You know it's me--Cathy!
Heathcliff, it's me, Cathy come home. I'm so cold
Let me in-a-your window
Heathcliff, it's me, Cathy come home. I'm so cold
Let me in-a-your window
Heathcliff, it's me, Cathy come home. I'm so cold
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
