Egentligen blev jag inte förvånad alls när jag fick min diagnos. Jo, lite förvånad blev jag över att för en gångs inte bli avfärdad, men själva diagnosen, det var något jag anat i många år.
Jag kommer ihåg att jag läste en artikel om borderline i nån tidning, det måste varit för minst fyra år sen, kanske fem eller sex. OH MY GOD tänkte jag, det är det här jag har. I artikeln stod att symptomen brukade mattas av utav sig själva vid 40-årsåldern. Det enda jag kunde tänka på var att då är det verkligen för sent att skaffa en utbildning och bilda familj. Jag såg framför mig nästan tjugo hopplösa år som endast skulle gå ut på att bita ihop, dölja sjukdomen och aktivt undvika självmord, fram tills 40-årsåldern då allting skulle ordna sig automatiskt. Fast då skulle det mesta ändå vara för sent.
Nu är jag lite äldre och har lite mer perspektiv, jag tror inte längre att alla möjligheter försvinner bara för att man blir 40. Nu vet jag också att man inte behöver dras med den här störningen tills den går upp i rök av sig självt, utan det finns en behandling. Synd att jag inte visste det tidigare. Jag borde kanske sagt rent ut till nån av läkarna och terapeuterna att jag misstänkte borderline, men jag vågade inte. Det hade varit pinsamt att ha fel. Jag ville inte heller ifrågasätta deras metoder och diagnoser. Jag ville att deras behandlingar skulle fungera för att de skulle bli glada. Själv blev jag bara mer och mer sorgsen av alla fruktlösa behandlingar, runtslussanden och medicineringar. Jag fattar inte hur jag klarade det med hoppet och livet i behåll. Nu ÄNTLIGEN har jag fått rätt diagnos och börjat i DBT, nu måste allt bli bra nån gång. Det vore typiskt mig att falla ihop på mållinjen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar