Det här med ekonomin...

Så fort man mår lite bättre, så fort man lyckas lyfta huvudet ovanför träskvattnet och kan tänka klart, då är det dags att ta itu med praktiska, nödvändiga ting. Som att försöka reda ut det här med Försäkringskassan. Försöka fatta hur jag egentligen ska göra för att få pengar. Just nu lever jag som en parasit på min stackars mormor, och hennes pension är dessvärre inte anpassad för två personer (och tre katter).

Först sa de ju på Förnedringskassan att jag inte skulle kunna få pengar alls, eftersom jag inte hade ett fast jobb och aldrig har haft nåt. (Jag har dock haft timanställningar, sju stycken, alla skitjobb som finns har jag haft). Men vid mitt senaste läkarbesök sa doktorn att jag visst kommer att få pengar, och han förklarade hur jag skulle göra, men då var jag inte mottaglig för information eftersom jag mådde så dåligt.

Alltså. Det stressar sönder mig, det här med ekonomin. Samtidigt har jag skuldkänslor över att behöva bidrag, komma här och begära att få betalt för ingenting. Men jag har ju försökt jobba, och plugga, och vara ett kugghjul i samhällsapparaten. Det går inte längre nu. Jag försöker att inte skämmas, och se min situation utifrån - om det hade gällt någon annan, då hade jag ju tyckt att hon hade rätt till stöd.

Jag ska försöka finna bränsle till min kampvilja i det min mormor säger: Hon har betalat skatt i hela sitt liv och gör det förresten fortfarande. Hon har nästan aldrig varit sjuk, och inte begärt att få speciellt mycket av samhället. Men nu när hennes barnbarn är sjukt så tycker hon att jag har rätt att få stöd och hjälp. Som en återbetalning av allt det hon betalat genom åren.