Tvångstankarna strimlar sönder mitt liv!

Jag är så trött på mina tvångstankar. Att de ska tugga sönder allt som är bra och roligt. Allt jag tycker om ska de idissla tills jag inte tycker om det mer. När jag egentligen borde må bra så surrar tvångstankarna vilt på insidan. Jag tror att det är de som ger mig migrän. Det är nästan så jag föredrar ångestdalarna framför det här. Det kommer jag inte tycka sen när jag väl ramlar ner i en dal igen, men ändå. I dalen finns inget tvång.

Jag kan inte minnas att jag nånsin levt helt utan tvånget. Kommer den dagen att komma, när jag är helt fri från det?

Lyssna på kroppen

Med hjälp av min terapeut har jag insett att jag måste börja lyssna på min kropp.

Jag har tyckt att jag har en bra relation med kroppen. Ja, om man bortser från en del självdestruktiva utsvävningar. Men det har ju inte med kroppen att göra egentligen, även om det är den som får lida. Nej, men annars tycker jag väldigt mycket om kroppen. Jag är nöjd med den.

Men grejen är att jag lyssnar inte på kroppens signaler. Jag är inte i min kropp, jag är i tankarna som hela tiden är på väg åt olika håll. Jag känner inte att jag är hungrig förrän jag är akut hungrig och typ mår dåligt. Jag känner inte att jag är mätt förrän jag mår illa.

Grej jag aldrig mer ska göra: Hälla i mig kaffe tills jag ligger och spyr. Jag måste lära mig att hejda mig ibland! Bara för att man blir sugen på kaffe måste man inte dricka tre kannor! Jag var så glad att jag äntligen mådde hyfsat stabilt efter en dag av ovanligt ilsken ångest, och kände att jag ville fira detta med en massa kaffe. Jag gick till överdrift, som vanligt. Det blev ingen rolig natt. Och nu är jag inte så sugen på kaffe längre, alls.

Radio

Förra veckan var jag på radio. Det är alltid en märklig känsla att höra sin egen inspelade röst, och ännu mer märkligt var det att veta att en massa andra människor som jag inte känner sitter och lyssnar. Jag lyssnar själv ganska mycket på radio. Jag brukar höra på andra människor som berättar om sig själva, som debatterar och diskuterar. Den här gången var det min röst. Mitt liv. Det känns fortfarande overkligt.

Programmet handlade om diagnoser och samhällets syn på vad som är normalt respektive onormalt. Jag var med och berättade om hur det kändes när jag fick min diagnos, och hur det är att leva med den. Det känns ganska helande att prata öppet om mina problem, som en motvikt till alla gånger jag försökt och fortfarande försöker dölja dem eller tona ner dem. Man kan även höra mig spela lite keybord i programmet, musik som jag skrivit själv!

Författaren Karin Johannisson var med i samma program som jag, och pratade om att man borde ”vidga normaliteten”, och att vi idag stämplar den normala, existentiella ångesten som något sjukt och onormalt. Jag vet inte om jag instämmer med henne. Att vidga synen på det normala är bra, men det har inte så mycket med psykiatri att göra enligt mig. Psykiska besvär bör utredas, behandlas och tas på allvar, lika mycket som fysiska. Självklart är ångest en normal del av våra liv, och mörka känslor finns som psykiatrin inte kan göra något åt. (Vad skulle jag annars skriva låtar om?) Livet är ingen dans på rosor. Men det får inte utvecklas till att man avfärdar psykiatriska patienter med ”ja men det är bara lite existentiell ångest, det har alla”.

Det senaste från min kollektion

Nu är mina benvärmare färdigstickade! Det blev lite lustigt med färgerna på garnet, jag vet, det var en felbedömning. Man lär sig hela tiden.

Idag är en annan dag!

Igår var en dag full av infekterad, varig ångest. Men idag är en ny dag. Solen lyser.

Mitt missbruksbeteende

Nu ska jag ta kontroll över mitt coca cola-drickande! Jag har kommit på att det inte är så bra att hälla i sig cola så fort man behöver tröst, eller att använda cola för att "lugna ner sig". Lugn blir man ju inte av en sockerchock. Egentligen. Jag ska begränsa coladrickandet till speciella tillfällen och sociala sammanhang.

Jag har saknat bloggandet, den här bloggen är nog inte död trots allt. Den var bara skendöd ett tag. Lite pinsamt att göra en stor affär av att man ska sluta blogga, och sen börja igen efter en vecka. Dessutom har jag nog förlorat de flesta av mina få läsare eftersom jag bytte adress helt abrupt. Men jag får väl se det som en nystart. Jag är på G igen.

Den här bloggen är död

Jag har insett att jag mår för dåligt just nu för att kunna blogga. Jag klarar inte att uttrycka mig på ett nyanserat sätt längre. Att skriva inlägg efter inlägg om hur arg jag är på psykiatrin, hur mycket jag hatar alla och hur dåligt jag mår är inte konstruktivt. Visserligen vill jag gärna göra min röst hörd och visa på bristerna inom vården, men jag kan inte göra det på bekostnad av mig själv. Mina känslor och tankar nu är alldeles för sköra, för trasiga och för totalt jävla hatiska för att tåla att hängas ut. Så är det. Det är inte värdigt, som jag beter mig just nu, och inget jag vill eller kan blogga om. Det är inte värdigt, det som känslorycken får mig att göra.

Och det gör så vidrigt ont att alltid, alltid vara ensam när man hamnar för nära kanten. Att det aldrig är nån som kan finnas där hela vägen dit. När det gäller FK och psykiatrin, så är jag inte orolig längre. Jag bryr mig helt enkelt inte mer. Jag vill inte ha deras hjälp, de kan fara åt helvete.

Det gör ont också att vilja leva, när man samtidigt vill dö. Det sliter sönder allting. Det gör att man inte kan känna fina, bra känslor längre.

Jag vill inte radera min blogg, som ändå har en plats i mitt hjärta. Framför allt har de fina kommentarerna en plats i mitt hjärta och jag vill att de ska fortsätta finnas. Därför har jag bara bytt adress på bloggen och tänker mig att den ska ligga här och vila.

Min konsumtionsfria vår

Jag har kollat runt lite i olika bloggar den här våren och upptäckt att det är inne med så kallade konsumtionsfria månader. Man tar en månad, och spenderar inga pengar på något alls bortsett från det allra mest nödvändiga. Själv har jag haft en konsumtionsfri vår. Men jag tror inte den räknas. För att det ska räknas ska det vara ett aktivt val. Det ska vara en kamp att hålla kvar i slantarna och inte konsumera. Det ska inte vara att man är sjukskriven och blir trakasserad och nedtryckt av Försäkringskassan. Dessutom tror jag man ska tjäna på sin konsumtionsfasta, man sparar ju en massa pengar. Och det gör inte jag, jag blir snarare skuldsatt. Jag känner mig skuldsatt i alla fall. Jag lever på min mormor, vi delar på hennes pension som knappt räcker till en person egentligen.

En konsumtionsfri månad är en bedrift och något att fira när den väl är över, att däremot vara fattig och inte kunna göra minsta lilla nöjesgrejen på grund av psykisk ohälsa ska man helst bara dölja. Psykisk ohälsa... Borderline personlighetsstörning. Krig i själen medan kroppen hyperventilerar och skriker. Någon som vill anställa mig? Jag behöver ett jobb.

Jag har gett upp hoppet om FK. Jag har gett upp hoppet om psykiatrin också. Jag vill inte ha hjälp. Hjälpen hjälper ju inte.

Värdelöst!

Jag har gått en lång, arg promenad men det tunga trycket inom mig lättar inte. Av och till känns verkligheten svajande. Nära, sen långt borta. Själv är jag antingen superkontrollerad eller totalt utflippad.

Jag ska hoppa av DBT:n förresten. Den är ju jämt inställd och jag orkar inte med att bli besviken hela tiden. Jag har ingen lust att sätta min fot där igen.

Märker ni att det är oväder i luften?

Ett ryck

I natt fick jag ett så kallat ryck och raderade de flesta inläggen från i höstas. Det känns så märkligt att se tillbaka på hösten. Overkligt. Som att det inte har hänt. Som att det inte var jag.

I höstas höll jag ju på med saker jag verkligen älskade, musik och språk. Jag borde ha mått jättebra. Jag borde ha stormtrivts. Istället för att vara ett vandrade korthus, redo att falla isär. Allting blir alltid fel, förr eller senare. Det verkar som om det blir extra mycket fel när jag faktiskt gör något jag gillar, när jag verkligen vill att det ska fungera.

Det stör mig lite att jag inte ens fattar vad det är som går fel. Att jag inte kan sätta fingret på det.

Valborgsnatten

Jag höll på att glömma bort att jag lovade att posta en länk till mitt inlägg på Shedobloggen. Så nu gör jag det. Här kan man läsa inlägget. Alma har redan hittat det och kommenterat där också, ser jag. Tack så mycket fina Alma!

I torsdags var jag på en liten Valborgsfest. Jag var social, i alla fall i början. Mot slutet pratade jag mer med hundarna än med människorna, men det var trevligt det med.

Klockan var ungefär tolv när jag åkte hem. När man promenerar den sista biten hem till mig så passerar man en liten äng, eller typ en gräsmatta eller vad man ska kalla det. Där brann det en eld. Lite mystiskt med en brasa, bara så där, utan att nån människa är där och vaktar den, tänkte jag. Men så fick jag se att det faktiskt stod en människa bakom elden. Jag tänkte inte mer på det, utan fortsatte gå, och precis när jag passerade ganska nära elden kastade jag en blick mot människan som stod där. Och höll på att få en hjärtattack. Det var ingen människa, det var en fågelskrämma med förvridet ansikte och spretande kvistar som stack ut här och där. Jag fick panik på riktigt och började gå så fort jag bara kunde, och jag vågade inte titta mer på fågelskrämman eftersom det var det värsta jag sett på länge. All min kraft gick åt att koncentrera mig på att gå, ett steg i taget, och för allt i världen inte börja springa. Att börja springa skulle känts som att bjuda in till att bli jagad, det skulle känts som att erkänna att fågelskrämman var farlig och därmed ge den makt. Givetvis var jag rädd att den följde efter, tätt bakom mig. Hela vägen hem.

Det kan ha hänt att jag sprang lite ändå. Jag tog mig hem i alla fall. Nästa dag var jag ju tvungen att gå tillbaka för att kolla på fågelskrämman i dagsljus. Avdramatisera det hela. Det blev ett riktigt antiklimax eftersom jag inte hittade nån fågelskrämma, lika lite som jag hittade spår av en brasa. Mycket oroande. Till slut upptäckte jag att det finns ett gammalt träd, typ en människohög stubbe, som ser rätt vidrig ut om man kollar från ett visst håll. Den står bakom en hög med sten. Så, ok, det måste varit trädet som såg ut som en fågelskrämma. Det var natt, och jag vågade inte titta mer på den mer än en gång. Därmed kan vi avskriva fallet med den ondskefulla fågelskrämman, det fanns en naturlig förklaring.

Lite värre ställt är det med elden jag såg. Kan man missta en hög med sten för en stor, sprakande brasa? Eller kan det ha brunnit på stenarna? Jag tror på det sistnämnda. Jag kan bara inte ha inbillat mig en eld.