Valborgsnatten

Jag höll på att glömma bort att jag lovade att posta en länk till mitt inlägg på Shedobloggen. Så nu gör jag det. Här kan man läsa inlägget. Alma har redan hittat det och kommenterat där också, ser jag. Tack så mycket fina Alma!

I torsdags var jag på en liten Valborgsfest. Jag var social, i alla fall i början. Mot slutet pratade jag mer med hundarna än med människorna, men det var trevligt det med.

Klockan var ungefär tolv när jag åkte hem. När man promenerar den sista biten hem till mig så passerar man en liten äng, eller typ en gräsmatta eller vad man ska kalla det. Där brann det en eld. Lite mystiskt med en brasa, bara så där, utan att nån människa är där och vaktar den, tänkte jag. Men så fick jag se att det faktiskt stod en människa bakom elden. Jag tänkte inte mer på det, utan fortsatte gå, och precis när jag passerade ganska nära elden kastade jag en blick mot människan som stod där. Och höll på att få en hjärtattack. Det var ingen människa, det var en fågelskrämma med förvridet ansikte och spretande kvistar som stack ut här och där. Jag fick panik på riktigt och började gå så fort jag bara kunde, och jag vågade inte titta mer på fågelskrämman eftersom det var det värsta jag sett på länge. All min kraft gick åt att koncentrera mig på att gå, ett steg i taget, och för allt i världen inte börja springa. Att börja springa skulle känts som att bjuda in till att bli jagad, det skulle känts som att erkänna att fågelskrämman var farlig och därmed ge den makt. Givetvis var jag rädd att den följde efter, tätt bakom mig. Hela vägen hem.

Det kan ha hänt att jag sprang lite ändå. Jag tog mig hem i alla fall. Nästa dag var jag ju tvungen att gå tillbaka för att kolla på fågelskrämman i dagsljus. Avdramatisera det hela. Det blev ett riktigt antiklimax eftersom jag inte hittade nån fågelskrämma, lika lite som jag hittade spår av en brasa. Mycket oroande. Till slut upptäckte jag att det finns ett gammalt träd, typ en människohög stubbe, som ser rätt vidrig ut om man kollar från ett visst håll. Den står bakom en hög med sten. Så, ok, det måste varit trädet som såg ut som en fågelskrämma. Det var natt, och jag vågade inte titta mer på den mer än en gång. Därmed kan vi avskriva fallet med den ondskefulla fågelskrämman, det fanns en naturlig förklaring.

Lite värre ställt är det med elden jag såg. Kan man missta en hög med sten för en stor, sprakande brasa? Eller kan det ha brunnit på stenarna? Jag tror på det sistnämnda. Jag kan bara inte ha inbillat mig en eld.