I natt fick jag ett så kallat ryck och raderade de flesta inläggen från i höstas. Det känns så märkligt att se tillbaka på hösten. Overkligt. Som att det inte har hänt. Som att det inte var jag.
I höstas höll jag ju på med saker jag verkligen älskade, musik och språk. Jag borde ha mått jättebra. Jag borde ha stormtrivts. Istället för att vara ett vandrade korthus, redo att falla isär. Allting blir alltid fel, förr eller senare. Det verkar som om det blir extra mycket fel när jag faktiskt gör något jag gillar, när jag verkligen vill att det ska fungera.
Det stör mig lite att jag inte ens fattar vad det är som går fel. Att jag inte kan sätta fingret på det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Kan det vara så att du helt enkelt inte vågar vara lycklig,det känns tryggare att hålla sig kvar att vara olycklig,något som man kan använde som en ursäkt för att gömma sig,för att inte leva livet fullt ut? Ha det bra.
Det är lite i stil med "ryck upp dig" va? Det finns visserligen människor som gärna identifierar sig med sin psykiska ohälsa och ogärna släpper taget, även om jag tror dessa är få. MK är (enligt mig) inte en av dem.
Men det var säkert en väl menad kommentar och jag är säkert cynisk i min tolkning.
Jack Sparrow - Jo, det kan ligga nåt i det, fast det är komplicerat. Man fastnar i sina negativa tankar och destruktiva beteende, det är det man är van vid, det är så man hanterar världen. Jag vill inte gärna tro att jag är rädd för att vara lycklig, men visst kan man tro att det är så med tanke på hur jag saboterar min lycka. Fast jag är ännu mer rädd för att vara olycklig egentligen. Det är ju då saker förstörs. Det är lite dubbelt det där...
Ha det bra du med, tack för din kommentar!
Yvette - åh, vad rar du är. Nej, jag känner ett rätt starkt motstånd mot att identifiera mig med min ohälsa, faktiskt. Det vore taskigt mot mig själv, jag har ju många fler sidor.
Hoppas allt är väl med dig, jag mailade dig alldeles nyss förresten!
Kram
Jag brukade ha väldigt svårt för det där att må bra. För när jag mådde bra så kände jag krav från mig själv att fungera perfekt och prestera för annars skulle ju andra tycka att jag var dålig och lat. Det slutade alltid med att jag var helt utmattad.
Nu har jag lärt mig att minska kraven på mig själv och vet hur mycket jag klarar av.
Kan förstå vad Jack Sparrow menar. Jag var livrädd för livet. Jag hade min dåliga beteenden och rädslor och visste helt enkelt inte hur jag skulle fungera i livet utan enorm ångest. Och det är ju där DBT kommer in. :)
Hur det än är så tror jag att det kommer gå bra för dig Karen. Du vill bli bättre, du är stark och har vänner som älskar dig!
Nest - det är skönt att höra att du mår bättre idag. Det verkar helt fantastiskt det här med DBT:n. Jag hoppas att den kommer hjälpa även mig. Jag försöker att inte ha skyhöga krav på den, och tro att den kan lösa alla mina problem, men jag är säker på att den kommer hjälpa mig med mycket. Ge mig olika redskap för att hantera känslorna.
Jag tror jag förstår ungefär vad du menar. Jag känner mig nog inte rädd för att må bra, egentligen, men däremot rädd att för att sluta med mina beteenden som får mig att må dåligt i längden.
Kram
Jag håller med Yvette ang. Jack Sparrow faktiskt, tkr också att det var lite "ryck upp dig nu vah"-feeling på den kommentaren.
Skicka en kommentar