Den här bloggen är död

Jag har insett att jag mår för dåligt just nu för att kunna blogga. Jag klarar inte att uttrycka mig på ett nyanserat sätt längre. Att skriva inlägg efter inlägg om hur arg jag är på psykiatrin, hur mycket jag hatar alla och hur dåligt jag mår är inte konstruktivt. Visserligen vill jag gärna göra min röst hörd och visa på bristerna inom vården, men jag kan inte göra det på bekostnad av mig själv. Mina känslor och tankar nu är alldeles för sköra, för trasiga och för totalt jävla hatiska för att tåla att hängas ut. Så är det. Det är inte värdigt, som jag beter mig just nu, och inget jag vill eller kan blogga om. Det är inte värdigt, det som känslorycken får mig att göra.

Och det gör så vidrigt ont att alltid, alltid vara ensam när man hamnar för nära kanten. Att det aldrig är nån som kan finnas där hela vägen dit. När det gäller FK och psykiatrin, så är jag inte orolig längre. Jag bryr mig helt enkelt inte mer. Jag vill inte ha deras hjälp, de kan fara åt helvete.

Det gör ont också att vilja leva, när man samtidigt vill dö. Det sliter sönder allting. Det gör att man inte kan känna fina, bra känslor längre.

Jag vill inte radera min blogg, som ändå har en plats i mitt hjärta. Framför allt har de fina kommentarerna en plats i mitt hjärta och jag vill att de ska fortsätta finnas. Därför har jag bara bytt adress på bloggen och tänker mig att den ska ligga här och vila.