Radio

Förra veckan var jag på radio. Det är alltid en märklig känsla att höra sin egen inspelade röst, och ännu mer märkligt var det att veta att en massa andra människor som jag inte känner sitter och lyssnar. Jag lyssnar själv ganska mycket på radio. Jag brukar höra på andra människor som berättar om sig själva, som debatterar och diskuterar. Den här gången var det min röst. Mitt liv. Det känns fortfarande overkligt.

Programmet handlade om diagnoser och samhällets syn på vad som är normalt respektive onormalt. Jag var med och berättade om hur det kändes när jag fick min diagnos, och hur det är att leva med den. Det känns ganska helande att prata öppet om mina problem, som en motvikt till alla gånger jag försökt och fortfarande försöker dölja dem eller tona ner dem. Man kan även höra mig spela lite keybord i programmet, musik som jag skrivit själv!

Författaren Karin Johannisson var med i samma program som jag, och pratade om att man borde ”vidga normaliteten”, och att vi idag stämplar den normala, existentiella ångesten som något sjukt och onormalt. Jag vet inte om jag instämmer med henne. Att vidga synen på det normala är bra, men det har inte så mycket med psykiatri att göra enligt mig. Psykiska besvär bör utredas, behandlas och tas på allvar, lika mycket som fysiska. Självklart är ångest en normal del av våra liv, och mörka känslor finns som psykiatrin inte kan göra något åt. (Vad skulle jag annars skriva låtar om?) Livet är ingen dans på rosor. Men det får inte utvecklas till att man avfärdar psykiatriska patienter med ”ja men det är bara lite existentiell ångest, det har alla”.