Hejdå 2010!

Igår fyllde jag 28 år och Anna gjorde en jättegod chokladtårta. Och så fick jag en jättefin present som jag absolut inte hade väntat mig - hela min familj, föräldrarna, mormor, Anna och Niclas, hade gått ihop och köpt samlingsboxen med alla avsnitt av Sopranos! En serie som jag verkligen gillar. Jag har följt den men tyvärr har jag inte haft möjlighet att se alla avsnitt, förrän nu dårå. Så nu kommer jag aldrig ha tråkigt mer, känns det som.

Födelsedagen var bra på det stora hela. Jag låg och vred mig i vidriga menskramper i en timme ungefär, och det var ju verkligen allt annat än trevligt. Men det gick över till slut. Efter att vi ätit middag allihop satt vi och pratade och jag fick plötsligt ångest och var tvungen att gå undan och bara sitta och hålla för öronen och försöka andas. Sen var det underbart att komma hem till en tom lägenhet. Ljuvligt. Vilken omställning det kommer bli för mig när de andra tjejerna kommer hem igen... vilket sker rätt snart.

Och ikväll blir det nyårsparty! Jag tror det blir roligt! Jag hoppas bussen och tunnelbanan fungerar som de ska idag och inatt så att det inte blir en massa krångel. Känns overkligt att året redan är slut, men man vänjer sig väl.

Gott nytt år till er som läser min blogg!

God morgon!

Mensvärken är här! Fast den är ovanligt mild och det är jag tacksam för, jag har gjort ärenden på vårdcentralen och sen på kommunhuset och jag har varken spytt eller kollapsat. Jag sitter här och har precis druckit kaffe, det känns som om det är morgon trots att mörkret redan fallit där ute. Jag har sovit dagtid igen, min rytm blir helt störd av det. Måste skärpa mig.

Jag ska på nyårsfest i Alvik! Pratade nyss med min kompis S. Festen blir hemma hos hennes kille, och jag har träffat de flesta som kommer dit, det är ett trevligt rockabillygäng. Nu undrar jag bara vilken klänning jag ska ha. Jag har nog femton klänningar (köpte två nya igår på rean) varav de flesta är vardagsklänningar. De två som är mer festliga är den rosa som jag hade på Annas bröllop, och den orangea. Vad tycker ni?

Den rosa klänningen.


Den orangea, som jag fått (eller typ lånat i flera år) av Anna, och som jag hade på Jennys bröllop.


Mormor tycker dock att båda dessa klänningar är alldeles för somriga för nyårsafton och att jag ska ta någon av alla de andra som jag har. Kanske någon av dem jag köpte igår. (Har inga foton på dem tyvärr.) Jag får se.

Något som är roligt är i alla fall att jag inte längre känner mig tvungen att alltid ha en kofta över när jag har något kortärmat, jag är inte rädd för att visa armarna. Mitt självskadebeteende är historia och jag bryr mig inte om mina ärr.

Ljuvliga ensamhet

Det har varit en märklig dag. Antagligen för att jag sovit för mycket. Jag sov oroligt och halvdant hela natten, gick sen upp tidigt och tog bussen till vårdcentralen där det inte blev som jag tänkt mig, och sen åkte jag hem igen och sov till klockan ett. Dröm och verklighet blandas med varandra. Men jag mår bra. Jag njuter verkligen fullt ut av att få vara ensam i lägenheten. Ensam människa alltså. Vi har det så fint tillsammans, katten och jag. Hans enda nackdel är att han snarkar.

Jag har sjungit och hälsat på stackars lilla förkylda mormor också.

Idag kom det en julklapp till mig med posten, från min vän L i Estland. Jag skäms över att jag inte skickat något till henne. Hon glömmer mig inte, trots att vi skriver till varann alltmer sällan. Det är fint.

Jag känner värsta habegäret, jag vill köpa kläder, böcker och kuddar och filtar och allt möjligt. Det blev faktiskt pengar kvar efter att jag betalat mina fyra räkningar idag, så jag ska köpa lite julklappar och födelsedagspresenter till mig själv.

Ingen förstår det som gör ont

Jag känner mig illa till mods, jag mår inte bra. Inga tårar, men ett stort obehag inombords. Känner mig fel, känner mig som ett monster. Jag tror mitt hjärta brister snart.

Paranoian gör sig påmind också. Tankarna surrar och målar upp olika inte så troliga scenarier som jag sedan inte kan göra mig fri från. Jag kan ju ha rätt! Paranoian kan ju ha rätt! Katastrofkänslan gör mig ledsen och tom men vetskapen om att jag är paranoid hjälper faktiskt lite.

Jag blir helt fruktansvärt rädd av tanken på parallella universa förresten. Det har varit så i ett par år. När jag tänker tillbaka på händelser som varit på väg att bli obehagliga, men som slutat väl, så grusas min lättnad av tanken på att i ett parallellt universum så blev det KATASTROF. I ett parallellt universum mår jag tusen gånger sämre än jag gör här. Åh, tanken är fruktansvärd. Väldigt jobbigt att den slagit rot i min hjärna. Inte alls hjälpsamt. Usch, det är så hemska saker som går genom mitt huvud att jag inte ens kan sätta ord på dem.

Nej. Tillbaka till detta universum nu. Jag har dåligt samvete över att jag missade julottan, och jag har mailat körledaren och bett om ursäkt men han har inte svarat så nu nojjar jag givetvis över att han ska vara arg.

Svartvitt

Jag blir skräckslagen när jag tänker på att mobbare parallellt med sitt mobbande kan vara uppskattade och älskade vänner och ha vackra och stolta värderingar om allas lika värde. Att misshandlaren kan vara omtänksam och förstående. Det gör mig så illa till mods, det är så svårt att förstå, det vore så mycket enklare om allt verkligen var svart eller vitt. Fast jag vet ju så väl att den där synen på världen, den svartvita, den gör dig illa, den hindrar dig. Men den är enklare. Skadad blir man hur man än gör.

Det blev ingen julotta

När väckarklockan ringde i morse klockan fem stängde jag av den och fortsatte sova. Jag sov till elva ungefär och drömde om tunnelbanor som spårade ur och körde ut i vattnet. Åh, jag hade verkligen velat vara med på julottan, men det kändes totalt omöjligt att gå upp då vid fem. Nu känner jag mig som en svikare och oroar mig för att folk i kören är irriterade och besvikna, men gjort är gjort och jag ska inte älta. Det är inte särskilt givande att älta.

Jag borde kanske satsat på julnattsmässan istället.

Katten har sovit ihoprullad vid mina fötter hela natten. Mysigt! Nu ska jag pyssla om honom lite och mocka kattlådan ifall det behövs, sen ska jag ta bussen ut i skogen till mormor och familjen för lite julfirande i all enkelhet. Anna och Niclas kommer också. Gårdagens julafton firade de hemma hos hans föräldrar så därför firar vi idag istället.

När juldagsmorgon glimmar... vill jag sova

För ungefär en timme sedan beslutade jag mig nästan för att inte gå till morgondagens julotta. För i så fall måste jag gå upp typ fem, och jag måste dessutom promenera till kyrkan eftersom bussarna går så sällan. Jag har faktiskt lärt mig en promenadväg dit. (Inte den väg som andra försökt lära mig, den kan jag inte ta till mig, utan jag har hittat en egen som förmodligen är krångligare och tar längre tid. Men man kommer ju fram.) Om jag tar bussen kommer jag antingen en timme för tidigt eller sju minuter för sent. Jag avskyr att komma sent så det är uteslutet. Det kommer att vara mörkt ute. Och kallt. Nej, det tar verkligen emot.

Men samtidigt så vill jag ju verkligen gå dit. Jag har aldrig varit på julotta tidigare och det verkar så mysigt! Och jag har ju anmält till körledaren att jag kommer. Om jag uteblir kommer jag få dåligt samvete. Jag kommer skämmas.

Jag gör så att jag går dit. Det kommer inte bli många timmar sovda i natt, men jag får åka hem och sova efter ottan.

Jag skulle vilja åka släde till ottan som man gjorde förr. Fast inte med hästar så klart, jag gillar ju inte hästar. Hundsläde!

Bortsett från ambivalensen över julottan så mår jag bra. Det är så underbart att ha en lägenhet för sig själv! Jag kan bada när jag vill, jag kan laga mat när jag vill, jag kan vänta med att diska om jag inte orkar det med detsamma... Sjukt lyxigt. Och igår storhandlade jag så nu har jag massor av mat. När jag gick runt bland alla hyllor i affären kände jag mig så tacksam över att jag har råd att handla mat.

Utan dig vore jag så ensam

Min mormor och jag.

Tacksam över mina diagnoser

Jag blir alltid lite irriterad när Karin Johannisson dyker upp i olika reportage i TV och tidningar. Det är något med sättet hon uttrycker sig på. Det känns som väl inlindad hånfullhet. Hon skriver ju böcker om och uttalar sig ofta om hur synen på psykisk ohälsa har förändrats genom århundradena och det är ju egentligen ett oerhört intressant ämne. Dock fängslas jag inte av detta ämne när det är hon som uttalar sig. Jag blir bara arg. Jämt ska hennes namn dyka upp. Man diagnostiserar för mycket, menar hon. Man sjukförklarar smärtsamma känslor som egentligen är helt normala. Ursäkta, men jag önskar att mina smärtsamma känslor blivit sjukförklarade långt tidigare. Mina känslor har saboterat så mycket för mig och jag känner att jag halkat efter i livet på grund av detta. Jag vill påstå att det oftast måste gå rätt långt innan ens känsloliv sjukförklaras.

Vad gäller diagnoser så finns det ju ett syfte med dessa. Min borderlinediagnos exempelvis gav mig tillgång till en behandling, DBT, som är så gott som skräddarsydd för mina problem. Jag blir inte förnedrad av livet längre.

Och neuropsykiatriska diagnoser sätts enligt min, visserligen ringa, erfarenhet allt annat än lättvindigt! Min egen nyligen avslutade utredning innafattade sex psykologbesök, två förmiddagar fulla av begåvningstester, tre läkarbesök, blodprover, fysiska tester (för att kolla min motorik och sånt), vanlig läkarundersökning samt intervju med mamma. Och syster har fått fylla i en enkät också. Och allt detta har genomförts för att en diagnos skulle hjälpa mig. Den skulle ge mig rätt till mer stöd i vardagen och öka mina chanser till ett värdigt liv.

Jag vill plugga, jag vill gärna forska och ge ut böcker, jag med. Och tack vare min nya diagnos är jag enligt lag berättigad till stöd om jag skulle börja plugga på universitetet igen. Egentligen är det ganska små saker jag behöver hjälp med, men de där små sakerna är ändå tillräckligt stora för att orsaka en hel del krångel och oreda och självhat. Nu finns det så många fler möjligheter än vad som fanns...

Skammen. Den frätande skammen i att misslyckas med det man inte borde kunna misslyckas med. Det är svårt att stå ut med ständiga misslyckanden. Ångesten när det blir tydligt att man inte kan göra det som förväntas. Det som andra gör. Det som alla andra verkar göra. Äcklet i deras blickar och ilskan i deras röster. Utskällningar. Man kan inte nå ut och ingen kan ta sig in. Man klarar inte att göra det man uppmanas att göra, man kan bara inte. Alla lär sig snabbt att man är sämst, att man inte är någon att räkna med. Att man säger fel och tappar porslin i golvet. Att man bara förstör. Att hissen inte går ända upp.

Tänk att idag kunna se tillbaka på allt detta i ett helt nytt ljus, i ljuset av att min hjärna är lite ovanlig. Diagnosen hade varit varmt välkommen för tio eller tjugo år sedan. Men kombinationen kvinna och högbegåvad är en nitlott ibland. Jag är i alla fall glad över allt som sker nu, allt som ska ske och alla nya vägar som börjar öppna sig.

Betingade datum

Jul. Jag bryr mig egentligen inte så mycket om julen. Fast jag gillar julsånger och julmust. Och min stjärna som jag köpte för ett år sen och som hänger och lyser i mitt fönster. På juldagsmorgonen ska jag gå upp helt vansinnigt tidigt - typ halv fem - för att sjunga med kören på julottan. Det kan hända att jag inte orkar. Men jag vill.

I dessa tider vandrar mina tankar oundvikligen tillbaka ett år i tiden - förra julen var verkligen fylld till bredden med jobbigheter. Vissa datum blev lite betingade. Jag stängde av eftersom det var så många andra som mådde helt fruktansvärt dåligt, det fanns helt enkelt ingenstans där jag kunde och vågade och orkade kännas vid mina egna känslor, och rent fysiskt fanns det heller ingenstans där jag fick vara ensam. Jag gick runt och var en ångestzombie.

I år däremot är jag ensam. De andra har rest hem till sina respektive familjer och jag har lägenheten för mig själv. Känns riktigt gött. Jag är dock kattvakt så helt ensam är jag förvisso inte, jag har en gullig och lagom social kattherre här hos mig.

Om minnena från i fjol anfaller så hoppas jag att jag beredd.

Bäddat för bitterhet

Nu har jag gjort vad jag kan för att förbättra min situation. Jag träffade min biståndshandläggare på Kommunhuset idag och berättade om hur jobbigt det varit med allt ticsande, stönande och skrikande som jag fått leva med i mer än en månads tid nu. Jag har varit tvungen att lämna lägenheten flera gånger för att ljudnivån varit outhärdlig. Det känns som om jag blivit utkastad ur mitt eget hem. Detta har jag berättat för personalen, jag har ringt flera gånger och varit förtvivlad över situationen. Men inget har hänt. Jag har känt mig så ignorerad och sviken. Lurad. Och visst är jag ljudkänslig, men det här handlar inte om det. Inte alls. Jag är inte en del av problemet!

Och det var så skönt, för hon, handläggaren, hon tog mig verkligen på allvar. Hon tyckte att det var hemskt att jag haft det så här under så lång tid, och hon satte genast igång att ringa olika samtal till de ansvariga för boendet. Hon sa att de antingen måste hitta ett nytt boende till ticstjejen eller till mig. Något måste hända, snarast. Hon förstod att detta varit som tortyr för mig. Jag är så lättad och glad över att hon genast förstod allvaret i det här. Jag kände att hon verkligen ville mitt bästa, att hon brydde sig. Jag uppskattar verkligen att hon inte började förklara för mig att ticstjejen inte rår för det och att det är jobbigt för henne också - för det vet jag, det förstår jag! Men det är lika outhärdligt för det. Åh, vad jag önskar att jag vänt mig till henne för länge sedan. Hon är ju den som verkligen har makt att förändra min situation.

Det verkar som om det äntligen kommer att bli bättre. Det verkar som om ticstjejen kommer att få flytta. Till något ljudisolerat ställe med mycket personal, hoppas jag. Annars flyttar jag. Jag har velat flytta så många gånger den senaste månaden. Men anledningen till att jag bor här överhuvudtaget är ju att jag inte har någon annanstans att ta vägen. Det är en sån jävla utsatt situation jag befinner mig i.

Personalen hade tydligen "inte vetat vad de skulle göra". Nehej, men för varenda dag som gått utan att de vetat vad de ska göra så har jag lidit och inte kunnat slappna och av och känna trygghet i det som ska föreställa mitt hem. Inte kunnat koncentrera mig på att leva mitt liv. Jag har verkligen ringt och bett om hjälp, jag har varit förtvivlad. Jag känner mig verkligen så sjukt sviken. Jag vill gärna undvika bitterhet, så därför ska jag tillåta all ilska och alla andra känslor som jag har. Tvingar man sig att svälja ner känslorna bäddar man för bitterhet.

Glögg och drinkfest, samt polisbesök

Yeah yeah yeah, det gick att dricka sansat! Någorlunda i alla fall! Inga spyor än så länge.

Har haft en mycket trevlig kväll hemma hos en tenor och en alt, vilka är ett gift par. Vi hade sällskap av ytterligare en alt och hennes man, samt maestro själv. En hel del jammande blev det. Allt från Abba till rysk folkmusik!

När jag kom hem möttes jag av beskedet att polisen varit på besök i lägenheten. På grund av min rumsgrannes tics. Grannarna hade ringt efter hjälp, de trodde att någon höll på att bli mördad. Och jag känner så här. Vad fan. Det här går ju inte, och det har jag sagt länge.

Ikväll ska jag dricka sansat

Åhåhåhå, vad jag är trött på det här trycket i bröstkorgen! Är trött på att känna det, trött på att skriva om det. Så nu ska jag skriva om annat.

Jag klagar mycket, men jag är faktiskt väldigt tacksam över mitt boende. Det hör tydligen inte till vanligheterna att en kommun kommer med så snabba insatser som de gjorde när jag blev bostadslös. Jag är jättetacksam. Jag tänker ofta på hur lätt det egentligen är att bli totalt hemlös och få sova i trappuppgångar och i portar. Det är så skört.

En egen lägenhet är så klart min (ack så avlägsna) dröm. Den gångna veckan har jag försökt få tag i min biståndshandläggare för att fråga om jag kan få lite mer hjälp med det där. Jag vet att hon inte kan ge mig en lägenhet, men jag skulle gärna vilja ha lite stöd i sökandet.

Ikväll ska jag bjudas på glögg, drinkar, vin och grillat hos några i kören. Ett par andra körsångare, plus maestro själv, kommer också dit. En hel del sjungande lär det bli! Jag ska ta det lugnt med drickandet. Man ska dricka lugnt och sansat. Man ska dricka för att man tycker det är gott. Alkohol är inte medicin. Man ska inte dricka för att stänga av alla tankar som rör sig i huvudet. Det får jag aldrig glömma. Kören har två konserter på söndagen så då kan jag inte vara fyllsjuk.

Habegär: Ett piano

Jag har haft en bra dag! På det stora hela. Jag tror att det var lyckat att jag kunde släppa fram all den där ledsenheten i helgen. Jag tycker ledsenhet är lättare att handskas med när den forsar fram och tar plats än när den tystar ner, täpper till och gräver sig ner i hjärtat. Så om man kan välja tar man ju det första alternativet, men det är inte alltid den lyxen finns. Ibland finns ingen plats i livet för dessa floder av ledsenhet. Ibland har man ingenstans att vara där man vågar vara riktigt, riktigt ledsen.

Att ösa ur mig lite galla här i bloggen hjälper också. Det känns fint att ni läser och bryr er. Så länge jag hittar ord är jag ändå rätt ok. När jag mår riktigt illa i själen kan jag inte uttrycka mig.

Jag ska köpa ett piano. Förr eller senare. Jag måste bara ha ett. Ett elpiano lär det bli, så man kan spela med lurar på sig - eftersom det finns grannar här i världen. Jag tycker faktiskt elpianon är fantastiska de med.

Natti natt!

Jag kunde berättat för tjugo år sen

När jag var liten så var jag övertygad om att min hjärna var annorlunda än de andra barnens. Jag trodde att mina tankar var annorlunda. Jag förstod mycket mer och samtidigt mycket mindre. Jag undrade om det fanns något mer barn någonstans i världen som var som jag. Jag minns att jag fantiserade om att det skulle komma ett reportage på tv om hjärnor som var som min, att på så sätt få veta att jag inte var ensam, även om det så bara fanns en enda människa till på andra sidan jorden som var av samma sort som jag.

Det kom aldrig något reportage. Jag växte upp och fick lära mig att det är fel att gå runt och tro att man är så himla speciell. Det är narcissistiskt. Jag kände mig fortfarande som en bortbyting eller en utomjording men jag begravde känslan. När jag så småningom började prata med jämnåriga och nämnde för dem att jag känt mig så annorlunda och haft det så jobbigt som litet barn sa de att det bara varit inbillning. En tjej sa till mig att konstnärliga typer som jag alltid skulle hålla på och framställa sig själva som speciella och missförstådda. Jag lyckades lära mig dölja allt. Utanförskapet försvann inte men allt färre personer verkade lägga märke till det. Jag lyckades smälta in. Många saker gick överraskande bra, men jag var tvungen att stympa min själ i jakten på ett människovärde och jag var oftast väldigt olycklig. Man sa till mig att min ångest och mina humörsvängningar och min oförmåga att slutföra saker berodde på en usel självkänsla. Och så var det. Men det fanns något mer. Jag visste att jag hade svårt att förstå vad folk menar. Svårt att förstå instruktioner. Svårt med en hel massa saker som borde vara enkla, och det hade inte med min självkänsla att göra, det bara var så. Det är klart att vetskapen om dessa i arbetslivet och bland vänner oacceptabla svårigheter gjorde mig osäker. Denna så kallade borderlinestörning som uppstått i vuxen ålder kanske helt enkelt är min själs sätt att tala om att det inte går. Det går inte att anpassa sönder sig själv om man vill må bra och trivas.

Nu vet jag i alla fall att jag hade rätt. Jag visste. När jag var liten. Att min hjärna är lite avvikande. Lite speciell. Utredningen är inte helt avslutad, en del fysiska tester och blodprov och sådant återstår, men jag har fått veta hur det ligger till. Även om det inte är helt officiellt ännu.

Så, jag antar att jag inte är neurotypisk. Konstigt nog överraskar det mig inte så mycket. Samtidigt som jag aldrig tänkt tanken förut.

Jag hade inte väntat mig all den här ledsenheten, allt det här gråtandet. Först kände jag mig rätt oberörd. Lite glad faktiskt, eftersom den här nya diagnosen nog kommer göra min väg ut i sysselsättning lättare. Dessutom tror jag att jag nu har rätt till ännu mer stöd vad gäller letandet efter en egen lägenhet. Och det är ju skitbra! Men jag gråter och gråter och tänker på alla gamla missförstånd, alla som varit arga på mig, all skit jag fått kastad på mig. Att ingen fattade. Psykologen säger att jag trots allt klarat mig så pass i livet bra tack vare min begåvning. Jag tycker inte själv att jag klarat mig speciellt bra. Tänk om jag vetat. Tänk om jag kunnat lära mig leva med min speciella hjärna utan att utveckla det här borderlinehelvetet. Men ingen fattade någonting alls. Ingen hade tid att fatta. De sa att jag var blyg och deprimerad och att jag måste bryta mig ur den roll jag fastnat i. Jag fick droger men ingen utredning.

Och jag är så ledsen över detta. Så himla ledsen. Över en så stor del av mitt liv redan har gått utan att jag fått veta det här om mig själv. Kunskapen fanns ju. Vi pratar ändå om 80- och 90-tal här! Jag är tacksam och glad över att äntligen fått papper på det här, över att äntligen få guidning från folk som vet vad det handlar om, men jag kan inte ignorera sorgen jag känner över allt som varit. Jag har alltid anpassat mig och psykologen sa att nu är det dags för omgivningen att anpassa sig lite. Det tycker jag att omgivningen kunde gjort för länge sen. Vidriga gamla lärare, oförstående korkade vuxna... mitt hat bubblar upp till ytan när jag tänker på det. Det var det hatet som fick mig att bryta ihop på bussen häromdan.

Nu råder lugn och ro här i lägenheten. Jag tar hand om mig, äter, dricker, vilar, gråter och känner. Man kanske måste låta det förflutna gråtas ut för att sen kunna blicka framåt.

Mår inte bra

Usch och fy, jag står verkligen inte ut med de här stönljuden och skräckfilmsaktiga vrålen som vissa håller på med. Står inte ut. Kan inte leva så här. Men vad ska jag göra? Återigen har jag tvingats ut ur lägenheten för att det helt enkelt inte gick att vistas där. Det finns inga öronproppar som hjälper. Inte ens Calmor. Att hålla för öronen riktigt hårt fungerar, men så orkar man ju inte sitta i flera timmar.

Jag vill gråta tills huvudet sprängs. Tills hjärtat spricker. Jag vill gråta tills jag torkar ut. Jag vill gråta ut alla knivar som skär i mitt inre. Jag vill spy ut allt äckel jag känner. Det går inte att vara konstruktiv längre, jag är beredd att bekämpa ångesten med alla medel som står till buds. Även destruktiva medel. Jag måste ju. Självmedicinering. Fast jag vet ju alltför väl att det destruktiva bara lindrar för ett ögonblick och sen mår man ännu sämre. Det är sååå inte värt det. Eller är det det?

Jag kan ju ringa min psykolog. Den möjligheten finns. Men jag vet inte. Prata i telefon är rätt svårt. Och jag vill ogärna blotta min patetiska, löjliga svaghet för någon.

Jag borde ha aborterats.

Tårar

I förmiddags var jag hos tandhygienisten och fick tänderna undersökta och polerade. De mår tydligen rätt bra, tänderna, men jag måste sluta ta i så hårt när jag borstar dem. Det gör att tandköttet försvinner (för att aldrig återvända!!) och skapar ilningar. Usch!

Sen åkte jag in till stan där jag mötte Anna. Vi promenerade runt, gick i affärer och fikade två gånger. Väldigt trevligt och roligt! Därför kom den abrupta ledsenhetsattacken på hemvägen som en överraskning. Tankarna rullade igång och gick inte att hejda och plötsligt kom det tårar. Hemma i lägenheten satte jag mig på golvet och grät och grät. Jag tog fram telefonen och började ringa mormor, men sen kom jag på att jag var alldeles för ledsen och uppe i varv för att kunna prata. Tydligen så hann en signal nå fram till henne innan jag ångrade mig, för hon ringde upp. Jag fick fram att jag var så ledsen över att jag mått så dåligt hela mitt liv, mitt liv har varit så plågsamt. Hon sa som hon brukar säga, att man måste lämna det som varit bakom sig och inte titta i backspegeln. Ja, jag måste låta bli att titta i backspegeln för då blir jag suicidal.

Nu mår jag rätt bra. Jag har kollat på komediserier och drömt mig bort. I morgon ska jag på jullunch med bostödteamet. Hoppas jag får sitta bredvid min boendestödjare S. Är lite nervös, men eftersom de som är där är antingen boendestödjare eller personer i situationer som liknar min så kanske de sociala kraven inte är så höga. Jag kommer nog inte vilja prata så mycket.

Nya underbara byxor!

Jag köpte ett par byxor på Bik Bok för en vecka sen ungefär. Är SÅ nöjd. De är verkligen sköna. Spejsat mönster också. Annars trivs jag inte i byxor, förutom mjukisbyxor, jag går så gott som alltid runt i klänning eller kjol. Jag känner mig inte fri i byxor. Men det gör jag i dessa. Så mjuka och bekväma!

Nu ska jag sminka mig och klä på mig.

Det räcker inte med att stå ut

De här öronpropparna som heter Calmor, de var mitt triumfkort. De dämpar väldigt bra och stänger ute de allra flesta ljud. Men hennes stönanden hör tyvärr till de ljud som når igenom dem. Det låter avlägset, men ändå tydligt.

Jag vet att jag måste hävda mig. Kräva min rätt, kräva lugn och ro. Men mina impulser säger fly fly fly, och det finns massor av sätt att fly på, det ena mer destruktivt än det andra. Nu när jag mått dåligt över min rumsgrannes tics så har jag använt stå ut-färdigheter från DBT:n, och visst har det hjälpt - jag har stått ut - men det har inte fått mig att må bättre. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det hade varit om jag handlat totalt anti-DBT, krisat ihop helt och varit destruktiv - då hade jag mått bättre än vad jag gör nu. Jag hade haft mer lugn och stabilitet inombords än vad jag har nu. Mitt inre skriker efter flykt.

Vi pratade om det idag på terapin, om hur det inte räcker med att använda stå ut-färdigheterna. Jag har lyckats rätt bra med att stå ut de här dagarna och jag har inte förvärrat problemet, men jag är fortfarande fast i situationen och jag mår inte bra. Att lära sig stå ut är ju bara en del av DBT, man måste kunna använda de andra färdigheterna också för att livet ska fungera. Relationsfärdigheterna exempelvis. Relationer är det svåraste för mig. Om jag kunde använda relationsfärdigheterna så skulle jag kunna prata med rumsgrannen. Lugnt och balanserat och vänligt förklara att jag vill ha tyst på kvällar och nätter. Det borde vara enkelt. Det känns enkelt. Men min hjärna är så full av skräck så ni anar inte. Skräcken är så stark och har funnits med mig så länge. Människor är hot. Faror finns överallt och man måste alltid fly. Fly fly fly. Jag är så van att vara rädd. Känner mig som ett litet kryp. Jag har inga rättigheter. Hur mycket självförakt får plats i en enda människa egentligen?

OUTHÄRDLIGT

Usch, en sån dag jag har haft! Igår kväll tog min rumsgranne ett bad. Hon låg i badkaret och stönade, skrek och pratade med sig själv. Jag försökte stå ut på olika sätt. Stängde in mig i vardagsrummet och vred upp volymen på tv:n, vilket visserligen inte lyckades stänga ute hennes ljud men som i alla fall gav mig något annat att fokusera på för en stund. Men till slut ville jag verkligen bara sova. Och så ville jag in i badrummet för att utföra mina kvällsritualer, men det gick ju inte så länge det var ockuperat.

Jag ville slå på dörren och skrika åt henne att vara tyst, men vågade inte eftersom alla präntat in i mig att man inte kan hjälpa att man har tics. Och det kan man ju inte. Jag har själv haft tics och har fortfarande ibland, så jag borde ju vara förstående, men jag orkar inte förstå. Jag är oförstående och intolerant. Det känns som om hon vill tortera mig. Det känns respektlöst! Jag är kallhjärtad. Ond. Jag vågade inte säga till, men jag gick runt i lägenheten och slog i dörrar och hoppades att mitt budskap skulle nå fram. Det gjorde det så klart inte.

När klockan blev tolv på natten och oväsendet inte avtagit det minsta var jag tvungen att gå, att lämna lägenheten. Egentligen är jag rädd för att gå i de här kvarteren sent om kvällarna, men att stanna i tortyrkammaren gick inte. Jag får väl bli våldtagen då, tänkte jag och tog med mig min väska och en kasse med mina viktigaste ägodelar och gick ut. Det blev jag som väl var inte. Jag visste först inte vart jag skulle gå, men så tog jag bussen hem till mormor och väckte henne. Hos mormor hittade jag mina gamla sömntabletter, och jag tog två stycken för att bli lite lugnare och få sova. Nästa morgon vaknade jag runt tio, sjukt trött och totalt uttorkad i munnen. Jag har varit hes och haft ont i halsen hela dagen, antagligen till följd av muntorrheten. Aldrig mer sömnisar!

Har ringt kontaktpersonen för det här boendet också och berättat om situationen. Ohållbar är den. Situationen. Idag köpte jag öronproppar av vax av märket Calmor och de sitter på plats i öronen just nu. Utöver susandet och ljudet av mina hjärtslag, så kunde jag höra det där stönandet för en stund sen.

Vill känna trygghet

Jag känner alltid en liten osäkerhet fladdra till när jag går ut ur hissen och sätter nyckeln i låset. Jag vet inte vad jag har att vänta. Jag vet inte om det är någon hemma eller inte. Jag vet inte om någon håller på att laga mat, jag vet inte om duschen är ledig. Jag vill så gärna göra upp exakta planer för hur min kväll ska se ut, men det går ju inte, för jag vet ju inte. Det är inte mitt hem. Jag har aldrig haft ett eget hem. Jag har aldrig kunnat planera som jag vill. Jag är så van att bära med mig otryggheten och rotlösheten, jag har alltid gjort det. Det finns en ständig känsla av att vara ovälkommen, av att inte höra till. Det börjar kännas riktigt jävla hopplöst, det här med att hitta en egen lägenhet.

Trygghet. I Örebro kunde jag ana tryggheten. Och i Söderhamn. Där bor min fina vän R. Åh, vad jag saknar honom. Jag var nog inget vidare roligt sällskap sist jag besökte honom, Krösa-Maja var väldigt aktiv och jag var minst sagt tjatig. Jag kunde inte hejda oron och ångesten och kaoset från att välla fram och förpesta allt för mig själv och för honom. Inom mig var det tomhet varvat med skräck. Jag mår verkligen bättre numera. De bra stunderna är fler. Och jag ska försöka vara glad över det jag har. Jag har tak över huvudet, jag får hjälp. Det kunde ju vara värre.

Men jobbigt är det med den där otryggheten. Att aldrig riktigt veta. Aldrig kunna planera de där små sakerna i vardagen.

Jag tittar ut på alla fönster, alla ljusstakar och stjärnor som lyser, och jag vet att det är fånigt, jag vet att det är dumma tankar jag tänker, men det känns som om alla är så mycket mer lyckade. Jag vet ju bättre egentligen. Det finns så mycket trasighet i så många människor. Men jag känner mig så värdelös. Aldrig haft en fast jobb. Eller en fast pojkvän. Eller en egen lägenhet. Jag har ju fått min begåvning mätt nu i och med min neuropsykiatriska utredning, och enligt de testerna så har jag tydligen en hög begåvning. Och ändå klarar jag ingenting!

Jag vill ha mitt eget.

Sitter här, tomt stirrande

Jag är trött, så trött. Psykiskt. Mitt humör kastas fram och tillbaka och det där kastandet slukar verkligen all energi. Nu känner jag mig i alla fall lugn och trygg här i lägenheten, det känns mer och mer som mitt hem. Jag mår bra idag men försöker låta bli att tänka på jobbiga saker. Tänkande kan bli till grubblande som kan bli ångest.

Bättre

Jag känner mig ok nu. Era kommentarer gjorde mig glad. Jag ringde kontaktpersonen för boendet idag och pratade lite, och efter det samtalet har det känts lite bättre. Flera problem är på väg att lösas.

Känner fortfarande att jag har svårt att hantera de där ticsen när det sätter igång. Jag är väldigt ljudkänslig och har alltid varit.

Jag har svårt att känna saker som irritation och oro utan att det urtartar och går över till ångest. Men jag ska försöka hålla mig lugn.