Tacksam över mina diagnoser

Jag blir alltid lite irriterad när Karin Johannisson dyker upp i olika reportage i TV och tidningar. Det är något med sättet hon uttrycker sig på. Det känns som väl inlindad hånfullhet. Hon skriver ju böcker om och uttalar sig ofta om hur synen på psykisk ohälsa har förändrats genom århundradena och det är ju egentligen ett oerhört intressant ämne. Dock fängslas jag inte av detta ämne när det är hon som uttalar sig. Jag blir bara arg. Jämt ska hennes namn dyka upp. Man diagnostiserar för mycket, menar hon. Man sjukförklarar smärtsamma känslor som egentligen är helt normala. Ursäkta, men jag önskar att mina smärtsamma känslor blivit sjukförklarade långt tidigare. Mina känslor har saboterat så mycket för mig och jag känner att jag halkat efter i livet på grund av detta. Jag vill påstå att det oftast måste gå rätt långt innan ens känsloliv sjukförklaras.

Vad gäller diagnoser så finns det ju ett syfte med dessa. Min borderlinediagnos exempelvis gav mig tillgång till en behandling, DBT, som är så gott som skräddarsydd för mina problem. Jag blir inte förnedrad av livet längre.

Och neuropsykiatriska diagnoser sätts enligt min, visserligen ringa, erfarenhet allt annat än lättvindigt! Min egen nyligen avslutade utredning innafattade sex psykologbesök, två förmiddagar fulla av begåvningstester, tre läkarbesök, blodprover, fysiska tester (för att kolla min motorik och sånt), vanlig läkarundersökning samt intervju med mamma. Och syster har fått fylla i en enkät också. Och allt detta har genomförts för att en diagnos skulle hjälpa mig. Den skulle ge mig rätt till mer stöd i vardagen och öka mina chanser till ett värdigt liv.

Jag vill plugga, jag vill gärna forska och ge ut böcker, jag med. Och tack vare min nya diagnos är jag enligt lag berättigad till stöd om jag skulle börja plugga på universitetet igen. Egentligen är det ganska små saker jag behöver hjälp med, men de där små sakerna är ändå tillräckligt stora för att orsaka en hel del krångel och oreda och självhat. Nu finns det så många fler möjligheter än vad som fanns...

Skammen. Den frätande skammen i att misslyckas med det man inte borde kunna misslyckas med. Det är svårt att stå ut med ständiga misslyckanden. Ångesten när det blir tydligt att man inte kan göra det som förväntas. Det som andra gör. Det som alla andra verkar göra. Äcklet i deras blickar och ilskan i deras röster. Utskällningar. Man kan inte nå ut och ingen kan ta sig in. Man klarar inte att göra det man uppmanas att göra, man kan bara inte. Alla lär sig snabbt att man är sämst, att man inte är någon att räkna med. Att man säger fel och tappar porslin i golvet. Att man bara förstör. Att hissen inte går ända upp.

Tänk att idag kunna se tillbaka på allt detta i ett helt nytt ljus, i ljuset av att min hjärna är lite ovanlig. Diagnosen hade varit varmt välkommen för tio eller tjugo år sedan. Men kombinationen kvinna och högbegåvad är en nitlott ibland. Jag är i alla fall glad över allt som sker nu, allt som ska ske och alla nya vägar som börjar öppna sig.