Bäddat för bitterhet

Nu har jag gjort vad jag kan för att förbättra min situation. Jag träffade min biståndshandläggare på Kommunhuset idag och berättade om hur jobbigt det varit med allt ticsande, stönande och skrikande som jag fått leva med i mer än en månads tid nu. Jag har varit tvungen att lämna lägenheten flera gånger för att ljudnivån varit outhärdlig. Det känns som om jag blivit utkastad ur mitt eget hem. Detta har jag berättat för personalen, jag har ringt flera gånger och varit förtvivlad över situationen. Men inget har hänt. Jag har känt mig så ignorerad och sviken. Lurad. Och visst är jag ljudkänslig, men det här handlar inte om det. Inte alls. Jag är inte en del av problemet!

Och det var så skönt, för hon, handläggaren, hon tog mig verkligen på allvar. Hon tyckte att det var hemskt att jag haft det så här under så lång tid, och hon satte genast igång att ringa olika samtal till de ansvariga för boendet. Hon sa att de antingen måste hitta ett nytt boende till ticstjejen eller till mig. Något måste hända, snarast. Hon förstod att detta varit som tortyr för mig. Jag är så lättad och glad över att hon genast förstod allvaret i det här. Jag kände att hon verkligen ville mitt bästa, att hon brydde sig. Jag uppskattar verkligen att hon inte började förklara för mig att ticstjejen inte rår för det och att det är jobbigt för henne också - för det vet jag, det förstår jag! Men det är lika outhärdligt för det. Åh, vad jag önskar att jag vänt mig till henne för länge sedan. Hon är ju den som verkligen har makt att förändra min situation.

Det verkar som om det äntligen kommer att bli bättre. Det verkar som om ticstjejen kommer att få flytta. Till något ljudisolerat ställe med mycket personal, hoppas jag. Annars flyttar jag. Jag har velat flytta så många gånger den senaste månaden. Men anledningen till att jag bor här överhuvudtaget är ju att jag inte har någon annanstans att ta vägen. Det är en sån jävla utsatt situation jag befinner mig i.

Personalen hade tydligen "inte vetat vad de skulle göra". Nehej, men för varenda dag som gått utan att de vetat vad de ska göra så har jag lidit och inte kunnat slappna och av och känna trygghet i det som ska föreställa mitt hem. Inte kunnat koncentrera mig på att leva mitt liv. Jag har verkligen ringt och bett om hjälp, jag har varit förtvivlad. Jag känner mig verkligen så sjukt sviken. Jag vill gärna undvika bitterhet, så därför ska jag tillåta all ilska och alla andra känslor som jag har. Tvingar man sig att svälja ner känslorna bäddar man för bitterhet.