Det räcker inte med att stå ut

De här öronpropparna som heter Calmor, de var mitt triumfkort. De dämpar väldigt bra och stänger ute de allra flesta ljud. Men hennes stönanden hör tyvärr till de ljud som når igenom dem. Det låter avlägset, men ändå tydligt.

Jag vet att jag måste hävda mig. Kräva min rätt, kräva lugn och ro. Men mina impulser säger fly fly fly, och det finns massor av sätt att fly på, det ena mer destruktivt än det andra. Nu när jag mått dåligt över min rumsgrannes tics så har jag använt stå ut-färdigheter från DBT:n, och visst har det hjälpt - jag har stått ut - men det har inte fått mig att må bättre. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det hade varit om jag handlat totalt anti-DBT, krisat ihop helt och varit destruktiv - då hade jag mått bättre än vad jag gör nu. Jag hade haft mer lugn och stabilitet inombords än vad jag har nu. Mitt inre skriker efter flykt.

Vi pratade om det idag på terapin, om hur det inte räcker med att använda stå ut-färdigheterna. Jag har lyckats rätt bra med att stå ut de här dagarna och jag har inte förvärrat problemet, men jag är fortfarande fast i situationen och jag mår inte bra. Att lära sig stå ut är ju bara en del av DBT, man måste kunna använda de andra färdigheterna också för att livet ska fungera. Relationsfärdigheterna exempelvis. Relationer är det svåraste för mig. Om jag kunde använda relationsfärdigheterna så skulle jag kunna prata med rumsgrannen. Lugnt och balanserat och vänligt förklara att jag vill ha tyst på kvällar och nätter. Det borde vara enkelt. Det känns enkelt. Men min hjärna är så full av skräck så ni anar inte. Skräcken är så stark och har funnits med mig så länge. Människor är hot. Faror finns överallt och man måste alltid fly. Fly fly fly. Jag är så van att vara rädd. Känner mig som ett litet kryp. Jag har inga rättigheter. Hur mycket självförakt får plats i en enda människa egentligen?