Livet är så oberäkneligt. Det kränger och svänger och själv följer jag bara med. Jag försöker styra och planera, men verkligheten vill ofta annorlunda och av mina planer blir det dunderfiasko. Ibland tycker jag att livet behandlat mig grymt och rentav sadistiskt, men samtidigt har jag fått en väldig massa bra saker som jag verkligen är glad över.
På tisdagsmorgonen för en vecka sen var jag ett vrak. Två sömnlösa och oroliga nätter hade stressat sönder mig och paranoian började ta min verklighet i besittning. Jag visste inte vem jag var. Sömnbrist och stress ger verkligen bränsle åt nojor och dåligt mående. Man blir ett öppet sår. Man blir helt fucked up.
Utmattad och uppvarvad visste jag bara ett ställe där jag kanske skulle kunna få hjälp - S:t Göran. Så jag åkte dit. Jag irrade runt en del innan jag hittade rätt, trots att jag varit där förut. Jag tror jag tillbringade en hel dag på S:t Göran. Eller så var det några timmar. Sjuksköterskan och läkarna var jättebra i alla fall och det bestämdes att jag skulle läggas in på Danderyds sjukhus och jag fick åka sjuktaxi dit. Vilket jävla ÄCKELSVIN det var som körde! VARFÖR är de där chaufförerna alltid helt dumma i huvudet? "Och du har inte körkort antar jag", sa han fördomsfullt och sen ägnade han återstoden av resan till monologer om det faktum att jag inte har körkort. "Är du rädd eller?" Usch, vilken gubbe!
Nu kan jag nästan skratta åt mina nojiga tankar... Nästan. De första dagarna på sjukhuset följde jag paranoians regler. Vid ett tillfälle var jag oförsiktig och bröt mot dem, vilket ledde till ältande och kval, men nu känns det helt lugnt och paranoians sanningar tycks mig främmande och helt bisarra.
Jag har mina tvivel angående det här med DBT... Jag förstår tanken med att man inte ska ge uppmärksamhet åt destruktivitet och istället uppmuntra och stötta konstruktiva beteende, DBT-beteenden istället för borderline-beteenden, det förstår jag. MEN. Nu när jag befinner mig i den situationen att jag inte sett någon annan utväg än det destruktiva så känns det lite väl strängt. Om jag slutar eller blir avslutad så kommer jag inte försöka få DBT på någon annan klinik. I så fall får jag väl hoppas att min borderline läker ut av sig själv. "Må bra" och "borderline" känns som en omöjlig kombination.
Jag har varit en vecka på avdelningen och idag har jag permission. När jag skrivs ut vet jag inte men ganska snart gissar jag. Danderyd är för övrigt hundra gånger bättre än de andra ställen jag varit inlagd på. Det enda jag är missnöjd med är den där chauffören. Tydligen hör jag till Danderyd nu när jag är frivalspatient, det hade jag ingen aning om men det är bara att tacka och ta emot och vara glad att jag slipper det där andra skitstället!
Och! De har flyttat på ticstjejen! Äntligen! Jag är så jävla lättad. Hon har framfört via personalen att hon vill träffa mig och den tredje personen i boendet och prata om varför vi inte vill att hon ska bo med oss. Det har jag tackat nej till. Nu vill jag ha lugn och ro, jag vill inte ha mer oro och ångest.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Åh Heja!! Vilken fin läsning. Vad glad jag blir. Och vad skönt att ticstjejen är flyttad. Tycker du gör helt rätt i att lägga henne bakom dig nu.
Jag har också en del funderingar kring om DBT verkligen är rätt. Jag vet ju fortfarande inte om jag ska gå på borderlineenheten eller inte. Men det måste väl finnas något annat alternativ? Eller? Vad gör man annars? Såna som vi behöver också nånstans att ta vägen och få hjälp och det ska inte krävas inläggning varje gång. Eller hur?
KRAM VÄNNEN MIN!
Bra att du fått hjälp från St Göran och Danderyd! Det är läskigt det där med nojjor och paranoia.. Det är verkligen märkligt hur mycket man kan få för sig som man i efterhand märker är knasigt.
Det finns andra former av terapi för borderline om DBT känns fel, jag har gått i två olika.. Om du vill kan jag berätta om dom (fast lite mer privat än såhär på öppen blogg).
Skönt att hon fått flytta! Äntligen! Hoppas det blir lugn och ro nu..
Stor Kram!
Åh, så bra att du fått hjälp, och att det dessutom verkar ha fungerat ganska bra.
Jag hoppas att boendet kommer att fungera bättre för dig nu när ticstjejen inte bor kvar.
Kram och heja dig! :)
border-fucking-line:
Ja, jag har verkligen fått den bästa omvårdnaden man kan tänka sig! Danderyd psyk kan jag rekommendera :-) Man blir så glad när personalen verkligen lyssnar och tar en på allvar, det känns som om man faktiskt är lite viktig och det känns bra.
Det ÄR så svårt att veta vad som är rätt val! Mardrömmen är ju att stå där utan någon hjälp alls och må piss och bara läggas in då och då. Jag vet en tjej som har det så.
Jag ska fortsätta ge DBT en chans! Min psykolog är så sjukt kunnig och duktig, pratade med henne nyss i telefon. Det här kan jag inte kasta bort.
Gruppen däremot trivs jag inte alls med. Klarar inte när det blir så där högljutt i diskutionerna, och så är rasterna lite obekväma för mig som inte är så... socialt avslappnad!
Det finns ju nåt som heter MBT som jag läste om för längesedan. Det är också för borderline, och det finns på Huddinge sjukhus. Jag vet inte hur mycket det skiljer sig från DBT.
KRAM VÄNNEN! Vi borde träffas och ta ett glas vin någon dag/kväll? Utan sociala krav! Tyvärr kan vi inte vara hos mig i så fall eftersom jag bor i ett drog-och alkoholfritt muppboende, men nån pub eller nåt i närheten..? :-)
Hanna:
Visst är det skönt när det där ögonblicket kommer när man kan se allt för vad det är, se vilka orimliga saker man gått och oroat sig över och lagt alla krafter på. Det är en lättnad när det där tunga hotet som man haft hängande över sig löses upp och försvinner.
Ja, det får du gärna berätta mer om, jag tycker det är jätteintressant! MBT är den enda jag känner till litegrann.
JA! Det ÄR så skönt! Och jag är inte ens bitter över att det tog sån jävla tid att flytta henne trots att jag klagat flera gånger på ett tydligt sätt. Jag är bara glad att det här känns som ett hem igen.
Stor kram, kära Hanna!
Silverglitter:
Ja, jag är väldigt, de har tagit väl hand om mig. Och de verkar inte vilja släppa mig vind för våg utan de vill vara säkra på att jag verkligen är förbättrad innan de skriver ut.
Ja, nu kan jag slappna av hemma! Jag fick dock en hemsk orosattack som gränsade till ångest när jag fick veta att ticstjejen ville träffa oss och prata med oss (vi har båda sagt nej till det) Då hade hon sagt att hon skulle åka hem till lägenheten ändå och ringa på! Men personalen svarade att det får hon inte, hon ska lämna oss ifred. Det vore ju typiskt henne att dyka upp ändå. Usch. Hjälp, vilken människa. Det finns så många tragikomiska saker jag skulle kunna berätta men jag vill ju inte hänga ut henne... mer än jag kanske redan gjort. Jag har försökt göra henne helt anonym i bloggen.
Massa kramar fina! Och heja dig med! Heja heja!
Men kära nån. Räcker det inte med att personalen säger att det är lite jobbigt för de som bor med henne att hon skriker så att polisen dyker upp och att folk inte kan leva så? Med betoning på att alla förstår att det inte är hennes fel men det är ju så jävla självklart men jag tror knappast att hon själv hade tyckt att det var en trevlig boendesituation om det inte var hon som stod för skriken.
Du är så stark Kajsa! Jag beundrar dig verkligen. Kram
Yvette:
Nej, hon har ingen sjukdomsinsikt, hon förstår inte. Jag har INGEN lust att försöka förklara något för henne som jag redan vet att hon inte kommer fatta. Och det har inte bara varit skriken, det finns INGET som fungerat med henne. En mardröm från början till slut! Eller ja, jag hoppas den är slut. Har en illavarslande känsla av att den inte är det!
Tack, det var snällt sagt, men jag vet inte - jag har ju inget val direkt. Man får ju genomlida de problem som dyker upp vare sig man vill eller inte.
Kram
Skicka en kommentar