don't tell your lover that your heart might break

Idag har väggarna i mitt rum blivit målade förresten. Därför sover jag nu i det tredje, obebodda rummet några nätter. Det känns annorlunda. Ljuden är annorlunda, här hör man hissens upp och ned-färder, och jag tror man skulle höra om en nål föll i trapphuset. Mitt rum är bättre, där hör man visserligen grannarna skrika åt varann varenda natt men det har jag vant mig vid. Och billjud och folk som skriker utomhus hör man var man än befinner sig i lägenheten.

Så som det är nu trivs jag här, jag har aldrig förut bott med någon som jag funkar så bra med som min nuvarande sambo :-) Det är nästan fascinerande. Om det bara kunde få fortgå så här. Men det kommer ju att flytta in någon ny en dag och det stressar oss bägge två. Och egentligen vill jag ju bo ensam, men det känns så avlägset att det knappt går att tänka på. De har pratat om försökslägenhet både på Habiliteringen och kommunen, men det verkar vara sjuk väntetid på en sådan.

Och vi har fått göra en paus i traumabehandlingen på grund av mitt havererande mående. Jag vill men orkar inte och det känns hemskt. Nu har jag ett nytt liv, tänker jag ibland, ett annat liv! Och det har jag. Men det gamla och unkna, det utsatta och förtvivlade, det kommer alltid ifatt en. Det är helt sjukt att det förflutna kan vara så mäktigt! Jag blir så arg. På allt. På mig själv. På att det inte går över.

Men det känns bättre nu än förra veckan.

Fuga

Och missbrukare är nog de mest förutsägbara människorna jag vet. Jag vill väldigt ogärna fastna i ett missbruk själv men jag är så utled på denna ångest som ockuperar min kropp. Det känns som ett vilt djur sliter sönder mina inälvor - för att dra till med en utnött men ack så träffande metafor. Det är inte behagligt. Så visst självmedicinerar jag, i den lilla, lilla mån jag har möjlighet till. För att kunna tänka en tanke i taget. För att kunna tänka. För att kunna ta bussen hem.

Förra veckan var det hemskt större delen av tiden. Nu är det bättre. Men jag är yr och inte riktigt här.

Jag har lite svårt att samla ihop orden och få till vettiga blogginlägg i dessa tider. För att uppdatera lite kan jag berätta att jag sjöng på musikcaféet i kyrkan i söndags. "Då väntar jag vid vägarna" utav Anders Börje. Det var inte mitt bästa framträdande, om man säger så... Men det känns ok. När jag stod framför publiken, alldeles ovanligt nervös, och precis skulle börja sjunga, så tyckte jag mig höra en dam ropa "Nej!" Jag kom av mig helt men började i alla fall sjunga, lite mekaniskt så där. Kände mig väldigt osäker och självmedveten under hela sången, en massa tankar distraherade mig, blicken irrade och orden jag sjöng kändes betydelselösa. Dessutom var jag hes och fick typ slemlossning i halsen vid ett tillfälle så att en ton blev lite skrovlig. Ja, det var inte lyckat alls helt enkelt, men jag är faktiskt nöjd ändå med min prestation utifrån omständigheterna. Jag var inte på topp, men det var inte heller någon katastrof.

Ack Vladimir!

Men käre värld! Efter att ha varit så gott som asexuell i flera år har jag plötsligt börjat se äckligt snygga killar på bussen. Det här var en oväntad vändning, må jag säga. Att jag skulle förvandlas till Kåta Gun så här när jag minst anade det.

Har även blivit kär i en 30-årig man i Moskva, han finns på den där dejtingsidan jag blivit lite besatt av. (Där jag alltså hänger av intresse för det ryska språket, inte för att jag söker en partner...) Vågar dock absolut inte ta kontakt. Min ryska är för kass. Jag bara följer hans blogg i tysthet och hoppas helt svartsjukt att han inte ska träffa någon, haha. Är småkär i en annan kille också, han är 31 år och bor i Riga.

Och jag har förresten till och med börjat drömma snudd på erotiska drömmar om kändisar på nätterna! Vad HÄNDER med mig?!

Gulletussorna!

Vicki

Olga

Kärleksdrycken

Ja just det, jag har inte hunnit skriva och berätta om operan jag var på förra lördagen. Den var bra! Lättsamt och roligt var det. Jag hade inte tråkigt en enda sekund faktiskt. Sångarlaget bestod av elever från Operahögskolan och jag kunde ju inte undgå att vandra iväg lite i tankarna och undra om det kunde varit jag. Om jag fortsatt, om jag klängt mig fast vid sången. Helt ärligt så tror jag att det hade kunnat gå. Jag tror att mitt material, i kombination med makabert mycket övande, hade dugt. Men då hade jag behövt en annan personlighet, en annan hjärna och en helt annan livssituation. Och jag är faktiskt inte bitter. Sörjer inte. För jag fick så otroligt mycket av den klassiska sången, jag fick liv och självkänsla, fick lära mig att röra mig i musikens världar och allt det jag lärde mig finns fortfarande med mig nu när jag skapar egen musik. Det känns så rätt att sitta vid pianot och sjunga egna texter, det är bara rätt helt enkelt, det är lycka!

När jag tänker tillbaka på Kulturamatiden slår det mig att jag, trots alla "friska" aktiviteter i form av studier och sprudlande framtidsplaner, hade betydligt mer "sjuka" beteenden, beteenden som skadade mig, än vad jag har idag. Det blir bättre. Men jag kan verkligen sakna det där yrvakna, stapplande hoppet, visst kan jag det. De där nyfödda drömmarna.

Hunddrömmar

Idag mår jag hundra gånger bättre än igår! Mensvärken är borta och jag är tacksam över musiken, över kören, över vännerna, över det land och den tid jag bor i, över boendet som trots allt funkar av och till.

Hundar alltså. De allena kan verkligen konsten att ta sig rakt in i mitt hjärta och smälta det totalt. På mindre än en sekund. Mina ihopklycklade känslor vecklas ut. Och de behöver inte ens titta på mig. Det räcker att en hund går förbi. De behöver inte ens vara fysiskt närvarande, ibland räcker det med ett foto! Igår kväll satt jag bitter och sammanbiten framför datorn när plötsligt en bild på en chihuahua uppenbarade sig. På ett ögonblick börjar tårarna rinna och när gråtattacken var någorlunda stillad ringde jag mormor och sa att jag är så missnöjd med livet jag lever, så olycklig, jag vill något annat än detta, jag vill ha en chihuahua men det går ju inte så länge jag bor så här och lever ett sådant här skitliv. Mormor frågade om jag tror chihuahuorna kommer att dött ut den dag jag får en egen lägenhet. Då var jag ju tvungen att skratta lite.

Den sedvanliga ångesten

Man borde ju vara van. Det här trycket i kroppen. Suget. Oron. Klumpen. Rastlösheten. Tårar och tankar slåss mot varann. Jag sitter och glor på tv:n utan att förstå vad jag ser. För mycket ljud, jobbiga ljud, överallt ifrån. Vill vara någon annanstans nu. Mitt mående blir sämre när det borde bli bättre. Jag saknar de där stunderna då det kändes som om jag hade en framtid, det är så längesen nu. Åratal. Det var kanske inte ens jag. Hatar det här. Mensvärkig och bostadslös. Skitliv.

Sjunger på en ton som ingen hör

Är trött, så trött, och mår illa och har mensvärk. Bara detta att åka till DBT:n några gånger i veckan dränerar mig. Oron finns så ofta i mina andetag, i min mage, och min bröstkorg går sönder varje dag. Jag välkomnar faktiskt apatin, när allt stängs av. Önskar att rädslan, det spända, det överdrivet vaksamma, kunde försvinna. Och det finns ju olika sätt att uppnå detta. Alkohol till exempel, eller ännu hellre benzo - då går känslan i ide. Tills den vaknar igen så klart. Sömndrucken och mer omdömeslös än någonsin. Snart börjar jag nog gömma vinflaskor i garderoben. Jag har ett sug i mig, ett obehagligt sug. Känslorna är så många, grubblandet är så invecklat, besvikelsen är så djup. Det skaver.

Igår var jag på mitt första besök på Habiliteringen. Jag hade föreställt mig hur allt skulle kännas bättre efter detta besök, men istället blev jag bara ännu mer förvirrad och förtvivlad, trots att kuratorn jag fick träffa var snäll. Vad hade jag förväntat mig? Guld och gröna skogar? Känner mig lurad trots att jag vet att det är löjligt av mig. Jag trodde att Habiliteringens roll i mitt liv var den att de skulle ansöka om LSS åt mig - detta LSS som alla säger att jag ska få - men det ska jag tydligen göra själv. All denna förvirring, jag fattar ingenting och det känns nästan meningslöst allting. När ska jag sluta må så här?

Jag har lugnat suget inom mig med att allt kommer bli bra så fort Habiliteringen tar emot mig, men nu inser jag att den här apparaten kommer ta lite tid på sig innan den rullar igång.

Nu ska jag fortsätta misshandlas av mensvärken en stund här, sen hoppas jag att den här tabletten bjuder på lindring så jag kan ta bussen in till stan och träffa min vän Susanna. Det ska jag i och för sig göra i vilket fall som helst, jag vill verkligen träffa henne och ställer ogärna in, men jag slipper gärna mensvärkens sällskap.

Och jag behöver Coca cola.

Det hägrande förgångna...

Jag tycker om att tänka på och försöka föreställa mig det förflutna. Inte mitt förflutna, utan det som hände långt före min tid. När mormor var ung. Mormor lever i nuet, men hon berättar om det gamla när jag frågar. Hon säger att 40-talet inte alls var så roligt som jag gärna fantiserar om. Det var krig och motbok och det fanns inget plats för avvikelser i form av psykisk ohälsa eller en annan sexualitet än hetero. Så nej, det är klart, så roligt var det väl inte. Men jag tycker ändå det är spännande att tänka på den här tiden. När en kvinna kom in i ett rum så reste sig alla männen upp. En helt annan värld, som inte finns mer. Bara på fotografier och i de gamlas minnen. Där är det levande.

Annars så sitter jag och snöar in på ryska namn, trots att jag ska upp klockan sex i morgon och verkligen borde ha sökt John Blunds sällskap för längesen. Nu verkar jag ha hamnat på en dejtingsida här.

Sordin

Jag har ett oavlyssnat meddelande i mobiltelefonen och jag vågar inte lyssna på det. Det lägger en sordin på tillvaron. Patetisk man är. VAD är jag rädd för? NÄR blev jag så här rädd? Jag flyr gärna in i sömnen, men där lurar svettiga och obehagliga drömmar så där finner jag ingen fristad egentligen.

Jag undrar om jag förbrukar allt mod jag är kapabel till att uppbåda under terapisessionerna just nu. Det tycks inte bli mycket över till resten av livet.

Jag kunde ju bett boendestödjaren Sofia att lyssna på meddelandet åt mig när hon var här igår. Synd att jag inte tänkte på det. Fasiken också.

Är så rädd att ta mig vatten över huvudet. Är rädd att göra någon besviken. Jag gick inte till kursen i torsdags för att jag var utmattad och orkeslös, men det dåliga samvetet som ett sådant uteblivande innebär är nog så energikrävande.

Jag vill inte lova för mycket och jag är rädd att jag kanske gjort det.

Nog om detta! Ikväll ska jag på opera - "Kärleksdrycken" - och jag hoppas att det ska distrahera mina orostankar. Har jag tur kanske jag till och med blir inspirerad! Nu ska jag fundera ut kvällens klädsel.

Sömnparalyser och nattskräck

I tisdags orkade jag, i motsats till idag, masa mig iväg till min kurs. Har olustkänslor nu över att jag låg kvar som en tung säck i sängen i morse istället för att gå dit. När jag vaknat åkte jag till mormor och blev bjuden på lunch och efter maten lade jag mig för att vila en stund. Sedan hade det plötsligt gått åtskilliga timmar.

Känner mig som en zombie. Jag gör allt fel. Jag vet ju egentligen massor om hur jag skulle kunna styra upp sömnvanorna. Det är det ämnet jag tänkt viga detta inlägg till - sömn. I tisdags pratades det om sömn och vila på kursen. Det var inget nytt under solen. När vi gick igenom de olika sömnstadierna så passade jag på att ställa en fråga om sömnparalyser. Varför får man det? Varför gör kroppen så? Jag har fått dessa många gånger och det är alltid lika besvärande. Man är alltså klarvaken i huvudet MEN kroppen är paralyserad, den sover. Jag brukar kämpa för att kunna röra fingrarna, få kontakt med händerna, och jag försöker ta djupa andetag men det går inte för lungorna tar sina egna små andetag i sin egen takt. Helt bortom min kontroll! Det här skapar dock ingen ångest eller rädsla hos mig direkt, mest av allt känner jag en stor frustration. Och en antydan till panik. Tänk om någon kommer och vill mig något, tänk om det börjar brinna och så kan jag inte röra mig.

Jag vet att en del när de får sömnparalyser får känslan av att någon håller fast dem eller att det finns någon sorts ondskefull kraft i rummet. Sådana känslor har jag lyckligtvis aldrig fått! Inte ens de första gångerna detta tillstånd drabbade mig, då jag inte hade någon aning om vad en sömnparalys är.

Det var ingen i gruppen som visste så mycket om sömnparalyser tyvärr, fast vi var flera som råkat ut för det. Sen började gruppledaren prata om nattskräck - ett fenomen jag aldrig hört talas om förut! Små barn brukar tydligen få det. De fastnar typ i en mardröm, verkar vakna men sover, skriker och har panik, och vill inte bli tröstade eller rörda vid. Verkar riktigt skrämmande! Tur att jag inte ska ha några barn, jag skulle bli förtvivlad om något sådant där hände!

Nu sätter jag mitt hopp till att sömnen precis som allt annat i mitt liv kommer att bli bättre så snart jag pratat med habiliteringen och allt det där. "Kedjetäcke" står nu på min önskelista, det verkar skitbra!

Trött i hela kroppen

Den här tröttheten! Den genomsyrar ju allt! Det står helt still i huvudet. Utom vid de tillfällen då tankarna plötsligt är överallt. Dessa ytterligheter.

Idag har jag haft väldigt låg irritationströskel gällande mina medresenärer i kollektivtrafiken. Uuuuuuusch! Måste de sitta så nära? Måste de snyta sig och harkla sig hela tiden? Måste de somna? Nej fy.

I morse träffade jag min läkare, och vi beslutade att sänka dosen på mina antidepp. Hoppas det kommer föra med sig lite pigghet och ork!

Och föga förvånande så började tårarna rulla under terapin idag. Vi pratade om sådant som aldrig tidigare pratats om. Mina meningar blev hackiga och tystnaderna långa eftersom det låste sig då och då. Men jag fortsatte, påhejad av en envis psykolog. Och sen var det äntligen klart. För den här gången, vill säga.

Det var bra att ledsenheten var där. Det finns en sorts vila i ledsenheten. Och nu har jag ingen ångest. Är bara sjukt trött och det värker lite överallt.

Sova

Jag satt här i mitt rum och de otvättade kläderna, oredan, Icakassarna, den obetalda räkningen samt det oifyllda DBT-veckokortet blev plötsligt helt överväldigande och nästan skrämmande. Snart lades det till ytterligare en ingrediens i denna bittra rätt - det gamla själväcklet. Sen bet jag ihop, tog vid behovs-medicinen och försökte göra en sak i taget. Det gick ganska bra. Räkningen är betald i alla fall och veckokortet är ifyllt.

Jag är så trött jämt och ständigt, det är väldigt tråkigt tycker jag. Inget är ju roligt när man helst bara vill sova. Min boendestödjare tror att boven är min ensidiga kost. Jag äter tabletter mot mina brister men blir bara tröttare och tröttare. Jag vill skaffa mig sunda vanor här i livet men vet inte hur, jag ramlar ur rutinerna hela tiden och allt känns läskigt.

Åh, jag hoppas att det rullar igång problemfritt och inom den närmsta tiden, det här med LSS. Hoppas hoppas.

I förmiddags sjöng jag med kören. Jag tyckte inte att rösten ville bära riktigt, jag kunde inte sångerna så bra som jag önskat, och min sång grusades dessutom av sömnighet och konstanta gäspningsattacker - ändå fick jag en sån fin komplimang av maestro himself alldeles innan framträdandet. Jag blir så glad!

My name is Lucille and I know how you feel

Åhåhåhå, idag är jag gammal och deprimerad. Jag längtar inte tillbaka till mina ungdomsår, absolut inte, men jag längtar till det som de aldrig var. Det som aldrig blev. Det som bara tänktes. Det gör mig nostalgisk. Det där jag gick miste om, det där jag inte ens vet vad det är.

Nu har jag fått en kallelse till Habiliteringen. Det är de som ska ansöka om LSS åt mig. Om jag nu fattat allting rätt, det är ju inte alltid jag gör det. Hur som helst ska jag dit och berätta vad jag behöver hjälp med.

Igår hade jag hemska kramper i bröstkorgen och halsen i ungefär två timmar. Vidrigt!! Men ovanligt nog så gick hypokondrikern i mig inte igång alls. Jag försökte dricka vatten för att få bort den där klumpen, jag spydde - och till slut gick det över.

Åh nej, nu kommer det tandvärk. Jag lyssnar på Regina Spektor och har precis druckit upp mitt kaffe.

Hoppas jag inte stinker

I natt drömde jag att jag hostade upp nålar. Jag ska gå till min kurs idag, om en liten liten stund ska jag promenera iväg. Jag får så dåligt samvete när jag inte går dit. Och det är rätt trevligt där, man får kakor. Som jag visserligen inte borde äta. Har fortfarande inte orkat tvätta håret. Kan lika gärna skita i sminket med, trots att jag känner mig obekväm utan smink.

Och här flyger dammtussarna omkring i rummet.

Jag saknar kontroll

I morse låg jag kvar i sängen istället för att åka till grupp-DBT:n, klarvaken, med smutsigt hår, en gäckande huvudvärk och en besk smak av misslyckande.

Vill isolera mig helt men är alldeles för rastlös, så jag promenerade till biblioteket och lånade fyra böcker som jag inte vet om jag kommer att läsa. Ångesten är så gott som ständigt närvarande. Jag orkar inte duscha eller sminka mig.

Det verkar spöka i vardagsrummet förresten. Mystiska saker sker. Jag är inte rädd, men det stör mig att inte ha kontroll.

Måste bara spy ur mig lite

Nu förfaller jag. Ångesten kväver mig och ingen inspiration vill infinna sig. Ingen motivation i sikte.

Jag är så trött. Hela tiden. Och det är ingen skön trötthet. Sova är svårt. Jag är för trött för att tänka. Den här veckan har jag inte gått till min kurs, har inte orkat. Har inte vågat. Däremot var jag på körrepet för några timmar sen, och trots att jag var sömnig och frånvarande så tror jag ändå att det var nyttigt för mig att sjunga.

Igår blev jag verbalt attackerad av ticstjejen förresten. Vi delar ju inte lägenhet längre, gudskelov, men hon bor i samma område. Och personalen har sagt att jag inte ska oroa mig, att hon inte skulle känna igen mig om hon såg mig, att hon befinner sig inne i sina egna tankar och inte bryr sig om resten av världen. Jaha, men igår såg hon mig minsann! Denna vidriga människa. Enligt henne bryter jag mot lagen när jag inte säger hej till henne, och hon skulle tvinga mig att delta i ett möte kring detta sa hon. Jag sa att jag inte vill ha med henne att göra och att hon ska hålla sig borta från mig, och att det där mötet, det kommer aldrig att ske.

Jag är ganska nöjd med hur jag hanterade situationen. Min röst var stadig och jag kände mig stark. Men det verkar som om den här incidenten, denna bagatell, ändå påverkat mig jättemycket. Ligger kvar och gnager. För jag har sån ångest. Känner mig så otrygg. Känner ett sånt obehag. Jag vet inte hur jag ska få ner känsloläget till en mer uthärdlig nivå så jag kan tänka klart igen.

Vad det är hemskt med folk som inte förstår vad man säger! Som ticstjejen! Och som min stalker, en energislukande mytoman, som nu försökt utöva känslomässig utpressning mot mig. Något som dock inte fungerar alls. Och så dessa lågbegåvade besserwissrar som ingenting vet och ingenting förstår. Ändå lyckas de såra mig. Ändå får de min värld i gungning. Ändå hittar de in under min hud.

Ursäkta all galla. Det är bara så jobbigt.