Idag har väggarna i mitt rum blivit målade förresten. Därför sover jag nu i det tredje, obebodda rummet några nätter. Det känns annorlunda. Ljuden är annorlunda, här hör man hissens upp och ned-färder, och jag tror man skulle höra om en nål föll i trapphuset. Mitt rum är bättre, där hör man visserligen grannarna skrika åt varann varenda natt men det har jag vant mig vid. Och billjud och folk som skriker utomhus hör man var man än befinner sig i lägenheten.
Så som det är nu trivs jag här, jag har aldrig förut bott med någon som jag funkar så bra med som min nuvarande sambo :-) Det är nästan fascinerande. Om det bara kunde få fortgå så här. Men det kommer ju att flytta in någon ny en dag och det stressar oss bägge två. Och egentligen vill jag ju bo ensam, men det känns så avlägset att det knappt går att tänka på. De har pratat om försökslägenhet både på Habiliteringen och kommunen, men det verkar vara sjuk väntetid på en sådan.
Och vi har fått göra en paus i traumabehandlingen på grund av mitt havererande mående. Jag vill men orkar inte och det känns hemskt. Nu har jag ett nytt liv, tänker jag ibland, ett annat liv! Och det har jag. Men det gamla och unkna, det utsatta och förtvivlade, det kommer alltid ifatt en. Det är helt sjukt att det förflutna kan vara så mäktigt! Jag blir så arg. På allt. På mig själv. På att det inte går över.
Men det känns bättre nu än förra veckan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar