Sordin

Jag har ett oavlyssnat meddelande i mobiltelefonen och jag vågar inte lyssna på det. Det lägger en sordin på tillvaron. Patetisk man är. VAD är jag rädd för? NÄR blev jag så här rädd? Jag flyr gärna in i sömnen, men där lurar svettiga och obehagliga drömmar så där finner jag ingen fristad egentligen.

Jag undrar om jag förbrukar allt mod jag är kapabel till att uppbåda under terapisessionerna just nu. Det tycks inte bli mycket över till resten av livet.

Jag kunde ju bett boendestödjaren Sofia att lyssna på meddelandet åt mig när hon var här igår. Synd att jag inte tänkte på det. Fasiken också.

Är så rädd att ta mig vatten över huvudet. Är rädd att göra någon besviken. Jag gick inte till kursen i torsdags för att jag var utmattad och orkeslös, men det dåliga samvetet som ett sådant uteblivande innebär är nog så energikrävande.

Jag vill inte lova för mycket och jag är rädd att jag kanske gjort det.

Nog om detta! Ikväll ska jag på opera - "Kärleksdrycken" - och jag hoppas att det ska distrahera mina orostankar. Har jag tur kanske jag till och med blir inspirerad! Nu ska jag fundera ut kvällens klädsel.