Den sedvanliga ångesten

Man borde ju vara van. Det här trycket i kroppen. Suget. Oron. Klumpen. Rastlösheten. Tårar och tankar slåss mot varann. Jag sitter och glor på tv:n utan att förstå vad jag ser. För mycket ljud, jobbiga ljud, överallt ifrån. Vill vara någon annanstans nu. Mitt mående blir sämre när det borde bli bättre. Jag saknar de där stunderna då det kändes som om jag hade en framtid, det är så längesen nu. Åratal. Det var kanske inte ens jag. Hatar det här. Mensvärkig och bostadslös. Skitliv.