Måste bara spy ur mig lite

Nu förfaller jag. Ångesten kväver mig och ingen inspiration vill infinna sig. Ingen motivation i sikte.

Jag är så trött. Hela tiden. Och det är ingen skön trötthet. Sova är svårt. Jag är för trött för att tänka. Den här veckan har jag inte gått till min kurs, har inte orkat. Har inte vågat. Däremot var jag på körrepet för några timmar sen, och trots att jag var sömnig och frånvarande så tror jag ändå att det var nyttigt för mig att sjunga.

Igår blev jag verbalt attackerad av ticstjejen förresten. Vi delar ju inte lägenhet längre, gudskelov, men hon bor i samma område. Och personalen har sagt att jag inte ska oroa mig, att hon inte skulle känna igen mig om hon såg mig, att hon befinner sig inne i sina egna tankar och inte bryr sig om resten av världen. Jaha, men igår såg hon mig minsann! Denna vidriga människa. Enligt henne bryter jag mot lagen när jag inte säger hej till henne, och hon skulle tvinga mig att delta i ett möte kring detta sa hon. Jag sa att jag inte vill ha med henne att göra och att hon ska hålla sig borta från mig, och att det där mötet, det kommer aldrig att ske.

Jag är ganska nöjd med hur jag hanterade situationen. Min röst var stadig och jag kände mig stark. Men det verkar som om den här incidenten, denna bagatell, ändå påverkat mig jättemycket. Ligger kvar och gnager. För jag har sån ångest. Känner mig så otrygg. Känner ett sånt obehag. Jag vet inte hur jag ska få ner känsloläget till en mer uthärdlig nivå så jag kan tänka klart igen.

Vad det är hemskt med folk som inte förstår vad man säger! Som ticstjejen! Och som min stalker, en energislukande mytoman, som nu försökt utöva känslomässig utpressning mot mig. Något som dock inte fungerar alls. Och så dessa lågbegåvade besserwissrar som ingenting vet och ingenting förstår. Ändå lyckas de såra mig. Ändå får de min värld i gungning. Ändå hittar de in under min hud.

Ursäkta all galla. Det är bara så jobbigt.