Den här tröttheten! Den genomsyrar ju allt! Det står helt still i huvudet. Utom vid de tillfällen då tankarna plötsligt är överallt. Dessa ytterligheter.
Idag har jag haft väldigt låg irritationströskel gällande mina medresenärer i kollektivtrafiken. Uuuuuuusch! Måste de sitta så nära? Måste de snyta sig och harkla sig hela tiden? Måste de somna? Nej fy.
I morse träffade jag min läkare, och vi beslutade att sänka dosen på mina antidepp. Hoppas det kommer föra med sig lite pigghet och ork!
Och föga förvånande så började tårarna rulla under terapin idag. Vi pratade om sådant som aldrig tidigare pratats om. Mina meningar blev hackiga och tystnaderna långa eftersom det låste sig då och då. Men jag fortsatte, påhejad av en envis psykolog. Och sen var det äntligen klart. För den här gången, vill säga.
Det var bra att ledsenheten var där. Det finns en sorts vila i ledsenheten. Och nu har jag ingen ångest. Är bara sjukt trött och det värker lite överallt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar