Ja just det, jag har inte hunnit skriva och berätta om operan jag var på förra lördagen. Den var bra! Lättsamt och roligt var det. Jag hade inte tråkigt en enda sekund faktiskt. Sångarlaget bestod av elever från Operahögskolan och jag kunde ju inte undgå att vandra iväg lite i tankarna och undra om det kunde varit jag. Om jag fortsatt, om jag klängt mig fast vid sången. Helt ärligt så tror jag att det hade kunnat gå. Jag tror att mitt material, i kombination med makabert mycket övande, hade dugt. Men då hade jag behövt en annan personlighet, en annan hjärna och en helt annan livssituation. Och jag är faktiskt inte bitter. Sörjer inte. För jag fick så otroligt mycket av den klassiska sången, jag fick liv och självkänsla, fick lära mig att röra mig i musikens världar och allt det jag lärde mig finns fortfarande med mig nu när jag skapar egen musik. Det känns så rätt att sitta vid pianot och sjunga egna texter, det är bara rätt helt enkelt, det är lycka!
När jag tänker tillbaka på Kulturamatiden slår det mig att jag, trots alla "friska" aktiviteter i form av studier och sprudlande framtidsplaner, hade betydligt mer "sjuka" beteenden, beteenden som skadade mig, än vad jag har idag. Det blir bättre. Men jag kan verkligen sakna det där yrvakna, stapplande hoppet, visst kan jag det. De där nyfödda drömmarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar