Musiken, min ängel

Jag skriver mycket musik. Den skriver sig själv, känns det nästan som! Det är helt underbart och det gör mig så lycklig och tillfreds trots att det är mycket som är trassligt och icke tillfredställande nu.

Jag är så otroligt tacksam över den gåva som musiken är. Den får mig att tro att det finns en mening med alltsammans, med ångesten och allt som inte fungerar. I musiken finns en sådan rikedom och jag upptäcker den mer och mer. Jag känner vördnad.

Ankaret

Boendestödteamet i Haninge har anmält skitstället Ankaret till socialstyrelsen. Väldigt bra att denna oseriösa verksamhet granskas. Förskräckligt och tragiskt att detta fått fortgå och att läget är lika illa - eller om möjligt värre - som på den olycksaliga tid då jag var patient där.

Jag minns ju själv hur det var då, runt 2009. Bara virriga, stressade stafettläkare (som gjorde alla förödande misstag man kan tänka sig. Skriva fel i recept till exempel så att medicinen inte går att hämta ut och sen så klart göra sig onåbar. Och glömma bort att fylla i sjukintyg. Och så vidare. Och så vidare!) och galna medicinbyten hejvilt.

Nu går jag på borderlineenheten på Karolinska, och skillnaden är ofattbar, obeskrivlig! På KS får man hjälp. De håller vad de lovar och de finns tillgängliga. Jag har en kunnig psykolog som erbjuder telefonstöd och extrainsatta tider om det behövs. Jag har en ansvarig behandlande läkare. Där finns det kompetens och resurser - till skillnad från Ankaret, där de inte vet vad de gör.

Ett sjunkande skepp.

Förstå

Relationer är fortfarande svårt. Jag känner mig övergiven och misslyckad och jag vet inte vad jag ska göra med den här enorma smärtan.

Jag vill att ni ska förstå mig. Jag vill inte bli bortvald. Snälla.

Svett!

Jag gick till F&S i morse. Är stolt. Trodde inte jag skulle svettas så mycket som jag faktiskt gjorde, haha. Det var nästan pinsamt. Ska gå på ett pass i morgon med. Tänk bara vilken snygg kropp jag kommer ha sen när jag kommit i form!

Dock misslyckades jag med att hitta hem. Jag irrade runt bland radhusen, sen gick jag tillbaka och tog bussen. Trots att M visade mig i torsdags hur man ska gå. Hon gick med mig halva vägen ungefär och beskrev resten. Sen ringde hon för att höra om jag kommit hem ordentligt. Så gulligt! Jag blir helt rörd när folk bryr sig så där. Men shit vilket lyte jag har.

Idag har jag även dammsugit och moppat mitt rum, köket och hallarna.

Jag!


En lycklig Vicki! <3

Mellanläge

Nu känner jag mig... neutral. Lite tom kanske. Ångesthelvetet ligger och lurar slugt nånstans i skymundan. Acceptansen är väldigt långt borta. Jag är glad att jag kan fly in i musiken (både som lyssnare och utövare) och böckerna. Jag är rädd för kommande ångestutbrott.

I morgon bitti ska jag till Friskis & Svettis igen. Så har jag bestämt i alla fall, och jag kommer att bli rätt besviken på mig själv om jag inte lyckas ta mig dit. Jag ska dit.

Mina hälsonojor verkar blomma ut varje gång jag har ägglossning förresten. Undrar om det finns ett samband. Psykologen tycker att jag ska gå en Internetbaserad behandling mot hypokondri/hälsoångest.

Nu ska jag gå i bädd, ska ligga och läsa en stund. God natt alla fina!

Fy fan

Lade mig tidigt igår, trött och sömnig, och sen låg jag ändå vaken i vad som tycktes vara en evighet. Ångesthelvetet bröt ut. Det pirrade, körde, ilade och rev, klumpen växte och jag vred mina händer tills de värkte. Måste ha somnat till slut för jag vaknade vid tiotiden och hade givetvis drömt äckliga mardrömmar.

Jag är så försvarslös när det attackerar mig så där. Det finns så mycket, det är för mycket. Alla gånger mina rättigheter spottats på. Jag kommer ju ihåg. När jag tänker på allt som varit känns det helt obegripligt att jag inte hoppat från en bro för längesen.

Jag vill leva, det är inte det. Jag förstår bara inte hur. Hela livet är en flykt från självföraktet och en ständig kamp för att glömma, ska det någonsin bli annorlunda? Det är en jävla fars, det här livet.

Friskis & Svettis

Så där så, nu har man gjort sitt första pass på Friskis & Svettis. Jag hade ju tänkt gå i förmiddags, men så frågade min kompis från kören om vi skulle göra sällskap till ett pass 18.00 och det sa jag med glädje ja till! Väldigt skönt att slippa gå dit ensam och bortkommen första gången.

Blev lite svettig men jag hade klarat mer, nästa gång ska jag ta ett pass med mer puls i.

När vi låg och vilade på golvet under slutfasen sköljde ångesten över mig. Obehag och äckel, jag blir aldrig aldrig fri. Önskar att det fanns något sätt att ta bort det onda, men det bor i mig.

Hur som helst är jag nöjd och stolt över att jag tog mig dit och över att jag deltog och jag ska gå dit både på lördag och söndag.

Motion!

Åååh, hjälp. Idag har vi gått, gått och GÅTT. Cirka 15 km sammanlagt. Det var härligt och ångestfritt! Vi går och pratar och pratar och pratar, om allt mellan himmel och jord och det bästa med dessa promenader är att Krösa-Maja inte orkar följa med.

Känner att fötterna inte orkar gå på danspasset ikväll. Jag ska gå på ett jympapass klockan 11.30 i morgon istället, det var egentligen det jag hade tänkt från början.

Är jätteglad att jag har min fina promenadkompis S och att jag köpt ett säsongskort på Friskis & Svettis. Egentligen är jag och har alltid varit en rastlös, hoppig person och jag älskar att röra på mig. Men mitt bristande lokalsinne och mitt ensamhetsbehov blandat med folkskygghet har gjort att jag blivit mer stillasittande än vad jag mått bra av. Nu blir det äntligen ändring! Nu ska jag vara snäll mot min kropp, ska göra den starkare, piggare.

IIIIIIHHHHH!!!

Hehe, min rumsgranne och kompis var vaken i natt så hon väcktes inte av mitt skräckfilmsskrik. Skönt! Dock blev hon rädd och gick ut i lägenheten för att se vad som stod på.

Idag skaffade jag ett säsongskort på Friskis & svettis och jag tror jag ska gå dit redan i morgon och vara med på ett pass som börjar klockan åtta på kvällen. Nu börjar en ny, sund era! Har nästan slutat med Coca cola också, hör och häpna!

Med mitt alldeles chockerande usla lokalsinne är jag fortfarande inte säker på vägen dit, och hur man tar sig hem har jag ingen aning om. Jag är lost. Vet inte ens åt vilket håll jag ska gå. Ska säga till min boendestödjare att vi måste öva detta hundra gånger till innan jag klarar mig på egen hand.

Nu lyssnar jag på Kate Bush.

Fruktansvärt pinsamt...

Hade en jättekonstig och läskig dröm. Jag och några andra skulle typ skenbegravas. Vi var inte döda men man höll ändå en begravningsceremoni för oss. Jag tror det skulle vara symboliskt, typ nu begraver vi våra gamla jag och sen blickar vi framåt. Sen skulle jag låna en toalett så jag gick in i en krypta (!) och där spökade det som tusan. Det fanns några speglar och i dem kunde man skymta diverse kusliga figurer. Jag fick panik. Jag fyllde lungorna med luft och skrek, skrek, skreeeeek. Min röst kändes som ett spjut. Sen vaknade jag, till ljudet av dessa vassa, höga skrik. Märkte att jag låg i min säng. Drog in fötterna under täcket eftersom jag fortfarande kände mig rädd för spökena. Kastade en blick på klockan och den var halv fyra på natten. Hörde hur tjejen i rummet bredvid öppnade dörren och gick ut till köket. Hon kan inte ha undgått att höra mina mardrömsskrik, jag väckte henne antagligen. :-( Så fruktansvärt pinsamt. Ska be om ursäkt.

Faaaan, jag vill inte bo så här!

sorgsmärtadesperation

Ibland kommer det över mig, all gammal förnedring, alla mina oförmågor och alla de där mörka och inte särskilt synliga delarna av mitt förflutna. Då vill jag inte finnas. (Jag vill inte finnas.) Då blir jag desperat. Då vet jag inte hur jag ska stå ut. Då vill jag göra morbida saker med mig själv. Då försvinner allt utom flykten. Då känner jag mig intryckt i ett hörn. Minnena är överallt. Då är jag maktlös. Rättslös.

Jag har väl alldeles för höga förväntningar, antar jag. Mitt inre har blivit krossat gång på gång och samtidigt har jag fått lära mig att jag har rättigheter. Om de rättigheterna mosas sönder då, är det mitt eget fel då? Ett offer är ju bland det fulaste man kan vara.

Det är nog mina förväntningar som gör mig så här olycklig, som gör att det bubblar i mig av ångest. Som gör att jag tröstar mig med äckliga dödsfantasier. Jag borde inte blivit behandlad så här, jag har ju rättigheter. Hade jag levt på medeltiden hade jag säkert inte varit så här olycklig. (Trots att min situation varit så mycket hopplösare att det inte är jämförbart) Men det är en klen tröst.

Och så mardrömmarna, de är ett jävla kapitel för sig.

Jag vill känna din hand i min ångests rum

Jag har haft väldigt många jobbiga och ettriga tankar idag och igår. Jag har känt det där trycket i kroppen. Suget, ångestpirret. Äcklet. Det där outhärdliga. Nu är jag tom och vet inte hur jag tog mig ur det där.

Om man bortser från den nattsvarta avgrundsångesten så har det varit en fin dag, gårdagen var fin den med. Jag har varit hos syrran och vi har bakat cup cakes. Söta och goda blev de, och ganska snygga! I alla fall med tanke på att det var första gången vi gjorde detta. Nästa gång kommer de vara ännu snyggare!




Igår gick jag en långpromenad med min vän S. 15 km! I terräng! Bland ormar, myggor, rötter och lera. Jag trodde jag skulle svimma när jag kämpade mig uppför den så kallade "mördarbacken". Kände mig sååå nöjd efteråt!

Nästa onsdag ska vi gå en annan runda. Den är inte lika lång tror jag, kanske 10 km.

Jag är så glad över mina nya skor, promenadskorna. Det är de bästa skor jag nånsin haft.

Galet, jobbigt trött...

Jag har dåligt samvete, jag har försummat min vän harpan. Jag har inte stämt den på flera dagar. Körhelgen var rolig men energislukande och jag är fortfarande helt utmattad och vill egentligen bara sova hela tiden. Min stackars harpvän. Snart ska jag bli pigg igen och stämma alla strängar och spela "Härlig är jorden".

Tröttheten gör mig frånvarande och trögtänkt. Det gillar jag inte. Jag har ingen koll på någonting.

Jaja. Helst skulle jag vilja sova nu. Men snart bär det av till sjukhuset för DBT-grupp och sen blir det långpromenad med Susanna, nya onsdagstraditionen.

Körhelg, föreläsning, rysk sång, skor

привет блог!

Min blogglöd har falnat en smula till följd av att blogger inte ville fungera förra veckan. Nu verkar allt vara som det ska igen.

Den gångna helgen var en körhelg. Det var väldigt mysigt faktiskt. Vi övernattade på en lagom kuslig herrgård och sjöng massor.

Igår var mamma och jag på en föreläsning på Aspergercenter inne i stan. Den var bra och intressant men jag blev väldigt nedstämd, det sved lite inombords. Så här i efterhand är jag ändå glad att jag gick dit.

Jag och en rysktalande tenor i kören har bestämt att vi ska sjunga en duett på ryska på nästa musikcafé i kyrkan. Riktigt kul! Han har dessutom visat mig en Internetsida som är en riktig guldgruva av noter på ryska sånger - folkvisor, romanser med mera - arrade för sång och piano. Jag är alldeles till mig! Har hittat sååå många låtar jag ska skriva ut och öva in. Åh, så underbart.

Köpte fyra par skor i fredags! Är otroligt nöjd med denna skörd. Jag gillar inte att köpa skor, men min boendestödjare följde med och då kändes det riktigt roligt. Det var utförsäljning i en skoaffär och där köpte jag tre somriga, fina par som var billiga. Det fjärde paret var inte billiga, men definitivt värda sitt pris.

Oväntad hostning

Igår fylldes bussen av en hostning som inte var av denna värld. Källan till detta oväsen var - jag. Jag hade precis andats in, ett stort skälvande andetag, när det plötsligt kittlade till rejält i halsen. Jag hostade och skrek samtidigt. Ett grovt gubbskrik. Det var helt okontrollerat. Pinsamt! Tur i alla fall att jag inte kastade ur mig en spya också, som kronan på verket...

Jag brukar vara väldigt hård i mina dömanden av andra som hostar och stönar ljudligt i offentliga rum.

Kanske ska bli lite mer förstående.

Den jag kunde varit

Käre värld, jag mår allt annat än bra. Det svider och ilar bakom ögonen och själväcklet har varit alldeles gigantiskt hela dagen. En stunds intensiv hypokondri har hunnits med också.

Är irriterad och ilsken och bekräftelsedesperat och nervös, och mitt samvete är sjukt, smutsigt, varigt. En sådan vidrig och motbjudande person jag är. Jag är fast i ältande, fast i detaljer, fast i tjat, fast i skräck.

Min underbara strålande starka mormor. Om världen vore som den borde, då skulle hon ha haft en gullig och glädjebringande dotterdotter. Istället har hon här en nedgången spillra. Som är jag. Som längtar efter berusning och avtrubbning och självförstörelse för att slippa tänka och känna.

En kommentar och jag faller neråt, jag vet inte hur djupt.

Världen

Jag tänker på världen, jordklotet och människorna. Det känns inte bra, det känns inte bra alls. Jag får panik. Det är på väg käpprätt åt helvete alltihop, det är den känslan jag får. Utvecklingen går inte framåt längre. Det är så mycket som är så fel. Själv har jag det ofattbart bra. Men jag är så rädd, så rädd för världen. Det verkar så galet allting. Jordens undergång är nog nära.

Vi människor är usla varelser, rent generellt. Jag är då verkligen inte stolt över mig själv.

Det kanske är nu jag ska be. Panik är bara förnamnet. Månen har blivit röd därute! Ja, det förstärker ju verkligen den här undergångskänslan jag har. Naturen flippar ur.

Vaknatt

Tänk vad man längtar efter morgonen när man ligger sömnlös. Sedan halv tio har jag legat och glott på månen som seglat sin lilla rutt över husen. Jag svettas och är alldeles kall. Den jävla ångesten. Det svider bakom ögonen, jag är så trött och sömnen är så långt borta.

Äckelmensen kom idag och forsar nu ut för fullt så där ligger väl förklaringen till det här fallerande måendet.

Om bara John Blund tog emot mutor... det gör han inte. Jag skulle förstås kunna ta lite rävgift (det vill säga vid behovsmedicin) men det borde jag ha gjort tidigare i så fall. Tar jag det nu kommer jag inte orka någonting i morgon.

Tack för den här dagen!

привет блог! ;-)

Åh, en sån härlig dag det har varit! Mia och mormor fick äntligen träffas och de tyckte om varann, precis som jag förutsett att de skulle göra. Badande i solsken drack vi kaffe och åt nybakad spetskaka på mormors altan, omgivna av katter och rådjur. Ja, det var precis så idylliskt som det låter.

Nu är jag trött, ensam och känner en sorts vemod, men jag är fortfarande nöjd med den här fina dagen, ja med hela helgen faktiskt. Fint har det varit.

Terapi...

Jag vill att terapi ska vara som exorcism. Man driver ut de onda andarna och sen är de borta. Men riktigt så är det inte.

Känns lite fail att det inte blir någon traumabehandling nu. Och skönt samtidigt... Jag var så ovillig till det hela att det blev svårt. Det hade givetvis gått ändå, om vi beslutat oss för det, om psykologen envisats, om jag orkat... Men psykologen tyckte att jag skulle få njuta av att må bra nu, för första gången i mitt liv. Det verkar kanske inte så, men jag mår bättre nu än förut. Jag har tomhetskänslor men de konsumerar mig inte. Jag känner mig övergiven - är övergiven - men inte av alla. Jag väljer nuet, inte sönderanalyserandet och grämelserna.

Jag vet inte. Det blir inte lättare med åren med dessa inkapslade minnen. Har alla människor sådana?



Två gamla harpor poserar tillsammans ;-)

För att jag älskar musiken

Ibland blir jag så full av hopp!

Det kommer att gå. Alla drömmar jag har gällande musiken, de kan bli verkliga, de kan bli levande. Det är ju inga omöjliga drömmar jag drömmer. Det finns inga pengar och inget kändisskap invävt i dem. Allt jag vill är att få hålla på. Som jag redan gör. Fast mer. Sjunga och skapa. Jag börjar bli fri.

Förr kunde folk säga till mig att jag hade "tiden för mig". Det säger ingen längre. Tiden håller snarare på att rinna ut, vägen smalnar. Men det är inte för sent, för det är det aldrig!

Jag vill spela in låtarna. Jag vill bli mer utåtvänd, mer kommunikativ. Låtarna är ju faktiskt en sorts berättelser, och berättelser vill berättas.

Jag pratade ju med en producent för säkert ett halvår sen angående inspelning. Sen drog jag ut på det något oerhört innan jag äntligen hörde av mig till honom och sa att jag var redo, och då verkade han inte ha tid längre. Så jag vet inte hur det blir, om det blir.

Egentligen är det kanske ingen producent jag behöver. Jag behöver bara inspelningsgrejer. Låtarna är helt klara, varenda ton är som den ska - det konstnärliga behöver jag ingen hjälp med. Inget ska ändras. Inget ska petas på. Allt är exakt som det ska vara. Piano och sång, det räcker väl.

Kan du spela in musik? Är du trevlig och lätt att samarbeta med? Hör av dig till mig! :-D

Musikhörnan

Nu har jag äntligen flyttat harpan hit. Jag har en liten musikhörna kan man nästan säga, med keyboard och harpa. Det som glänser uppe på keyboarden är min psalmbok. Skokartongen som står där använder jag som pall åt harpan när jag spelar.

Tänk om jag till och med finna ro och därmed kreativitet här. Hoppas!