sorgsmärtadesperation

Ibland kommer det över mig, all gammal förnedring, alla mina oförmågor och alla de där mörka och inte särskilt synliga delarna av mitt förflutna. Då vill jag inte finnas. (Jag vill inte finnas.) Då blir jag desperat. Då vet jag inte hur jag ska stå ut. Då vill jag göra morbida saker med mig själv. Då försvinner allt utom flykten. Då känner jag mig intryckt i ett hörn. Minnena är överallt. Då är jag maktlös. Rättslös.

Jag har väl alldeles för höga förväntningar, antar jag. Mitt inre har blivit krossat gång på gång och samtidigt har jag fått lära mig att jag har rättigheter. Om de rättigheterna mosas sönder då, är det mitt eget fel då? Ett offer är ju bland det fulaste man kan vara.

Det är nog mina förväntningar som gör mig så här olycklig, som gör att det bubblar i mig av ångest. Som gör att jag tröstar mig med äckliga dödsfantasier. Jag borde inte blivit behandlad så här, jag har ju rättigheter. Hade jag levt på medeltiden hade jag säkert inte varit så här olycklig. (Trots att min situation varit så mycket hopplösare att det inte är jämförbart) Men det är en klen tröst.

Och så mardrömmarna, de är ett jävla kapitel för sig.