Lade mig tidigt igår, trött och sömnig, och sen låg jag ändå vaken i vad som tycktes vara en evighet. Ångesthelvetet bröt ut. Det pirrade, körde, ilade och rev, klumpen växte och jag vred mina händer tills de värkte. Måste ha somnat till slut för jag vaknade vid tiotiden och hade givetvis drömt äckliga mardrömmar.
Jag är så försvarslös när det attackerar mig så där. Det finns så mycket, det är för mycket. Alla gånger mina rättigheter spottats på. Jag kommer ju ihåg. När jag tänker på allt som varit känns det helt obegripligt att jag inte hoppat från en bro för längesen.
Jag vill leva, det är inte det. Jag förstår bara inte hur. Hela livet är en flykt från självföraktet och en ständig kamp för att glömma, ska det någonsin bli annorlunda? Det är en jävla fars, det här livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det enda jag kan lova dig är att det kommer att bli bättre, häng kvar och kämpa precis som du gör. Jag ser skillnad på dig från när vi träffades, du har blivit starkare och mer framåt <3
Kramar Mia
Tack Mia <3 När träffades vi första gången? På Skansen va, vid jul 2009? Tror det. När jag jämför mig själv med hur jag mådde då så mår jag ju absolut bättre nu. Så det har du ju helt rätt i :) Får hoppas och tro att det fortsätter i samma riktning.
var rädd om dig!
Kramar!
Åh.. Kram! ♥
Hanna:
Kram! <3
Skicka en kommentar