Käre värld, jag mår allt annat än bra. Det svider och ilar bakom ögonen och själväcklet har varit alldeles gigantiskt hela dagen. En stunds intensiv hypokondri har hunnits med också.
Är irriterad och ilsken och bekräftelsedesperat och nervös, och mitt samvete är sjukt, smutsigt, varigt. En sådan vidrig och motbjudande person jag är. Jag är fast i ältande, fast i detaljer, fast i tjat, fast i skräck.
Min underbara strålande starka mormor. Om världen vore som den borde, då skulle hon ha haft en gullig och glädjebringande dotterdotter. Istället har hon här en nedgången spillra. Som är jag. Som längtar efter berusning och avtrubbning och självförstörelse för att slippa tänka och känna.
En kommentar och jag faller neråt, jag vet inte hur djupt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar