Hello. I know that you've been feeling tired.

Det är inte det att jag inte har något att skriva. Jag kan komma på massor av saker. Börja formulera inlägg i huvudet. Men sen låser det sig, något känns inte bra.

Jag ångrar ingenting jag skrivit här i bloggen, om något så önskar jag att jag vågat vara mer självutlämnande - jag finner det helande. Men. Just nu vill jag inte. Den här bloggen har gjort sitt. Man tycker ju att ett sista kapitel skulle kunna innehålla någon form av förlösning eller förändring, eller hur? Men det här är ju en blogg och inte en roman.

Jag har inte mycket till privatliv i min tillvaro. Inte så mycket som jag skulle önska i alla fall. Alltså, jag vet inte ens hur många vi är som använder samma toalett. Och när boendestödjarna kommer så vill jag kunna emot dem i hemmets lugna vrå och prata obehindrat med dem, men det går ju inte riktigt, det går inte riktigt att slappna av när man bor på ett sådant här ställe där folk liksom bara kommer och går.

Det lilla jag kan behålla för mig själv, vill jag behålla för mig själv. Jag tror att det är ett av skälen till att den här bloggen ska vila nu.

Tack alla som läst och funnits där!

Harpvård

Förresten, min fina harpa råkade ju ut för missödet att ettstrukna a gick av, bara så där.



Men nu har den fått omvårdnad. Min mamma som är van vid strängar som brister kom hit och satte dit en ny. Nu är allt som det ska igen. :)

Korparna

Jag ramlade ner i mörkret ett tag. Sen försökte jag vara vuxen och problemlösa genom att ringa först LSS-handläggaren och sen Överförmyndarnämnden i hopp om att någon annan, mer kompetent, ska ta över mitt liv. Nu har jag blanketten här, men orkar inte ge mig in i den djungeln nu.

Jag spelar piano så ofta som möjligheten bjuds. Det är tyvärr två dagar sen nu, och idag och i morgon lär det inte heller ske. Det är min passion och mitt livs stora kärlek. Och jag stämmer harpan, sjunger, går till Friskis & Svettis ibland och jag ser tre Sopranosavsnitt per dag.

Det är farligt att hoppas, för det blir så smärtsamt när det glada lilla hoppet ersätts av grus och damm. Jag är tacksam över mitt boende, det kan man kanske inte tro med tanke på allt gnäll och klagande, men det är jag. Ibland hittar jag lite lugn här. Det är den bästa boendesituation jag någonsin haft. Men ändå sitter jag och gråter över allt det här med lägenheter, ovisshet, längtan och väntan...

Det här gruppboendet jag sökt till, jag har fixerat allt mitt hopp vid det. Nu börjar jag inse att det kanske inte är lika bra som jag trott. Fast jag vet ju inte, jag har ju inte sett det i verkligheten. Jag vet ingenting, jag vet inte om jag kommer att få en plats där.

Och så har jag ju en ny handläggare på FK, min förra är mammaledig. Det har jag kanske nämnt. Det är jobbigt, jag är ju inte van vid henne, jag blir bara stressad och blockerad och vill skjuta mig själv.

Det är dessa två bagateller som fått mig att vackla.

Jag vill verkligen hålla mig borta från slutenvården eftersom jag vägrar forslas runt i en sådan där psykbil. Det verkar ju som om alla de där chaufförerna är äckliga svin. Och jag är ju hon som aldrig har nån anhörig eller vän vid sin sida när denna situation uppstår och då är man ju ensam och extra utsatt. Jag minns hur jag gick runt och härjade och grät i korridorerna på Danderyds sjukhus och höll föredrag för nattpersonalen om de illvilliga chaufförerna. Hur svårt kan det vara att bara knipa käft och köra bil? De ska bara vara tysta. De ska inte ställa massa frågor, de ska inte försöka vara roliga och de ska verkligen inte ragga på en.

Jag ska nog inte blogga, jag får en klump i halsen och magen vänds ut och in.

Fel

Det är något som ligger och skaver, mitt samvete plågar mig men jag förstår inte varför. Jag har gjort något fel. Men jag vet inte vad. Jag vill göra allt bra igen. Jag vill be om förlåtelse.

Jag vet inte. Den här skulden är så tung och invecklad.

Zemfira

Min roomie knackade nyss på min dörr och frågade om jag ville följa med in till stan och ta en öl. Jag vill ha alkohol, men orkar inte sminka mig, orkar inte åka buss, orkar inte träffa nya människor, orkar inte med någon oplanerad tankeverksamhet överhuvudtaget. Så nu sitter jag kvar hemma och lyssnar på Zemfira. Älskar henne. Vrider aldrig upp volymen så här, men det känns som en sådan kväll på något sätt.

Mitt mående, mitt humör, min själ, mina tankar och mitt sura hjärta - de ställer till det.

Gårdagens skörd

Ja, jag kunde ju inte lägga band på mitt habegär igår efter det där upplyftande mötet! Köpte en härlig röd/orange klänning som jag spanat in sedan tidigare på Gina och så lite annat krafs. Min boendestödjare var med som smakråd, och därför kändes det mer tillåtet och kontrollerat än annars.




MEN, jag vill bli bättre på att spara. Alla mina inköp är impulsbaserade. Jag är så ovan att ha pengar att jag blir helt berusad av det.

Nu har jag dessutom köpt färdigmat typ tre dagar i rad eftersom... ja, det är lite komplicerat. Det finns nu endast en maträtt jag kan laga och äta hemma. De andra jag hade har blivit... kväljande och omöjliga att närma sig. Får lite lätt panik.

Att skaffa en god man skulle vara att ta ett steg tillbaka. Eller jag vet inte, jag vet ingenting.

Jag vet ingenting om framtiden, jag är dock skeptisk och har svårt att tro att den är ljus. Men nuet ska skimra, nuet ska vara underbart. Nuet ska fungera! Jag ska göra allt för det.

Morgon och vaken

Onsdag. Veckans galnaste dag. Plikttroget tvingar man sig upp tre - fyra timmar tidigare än vanligt, borstar av sig nattens säregna tankar och drömmar och väcker allting till liv med en omtumlande stark kopp kaffe.

Så rullar allt igång. Först enskild terapi och sen grupp och resten av dagen är som vanligt vigd åt promenerande. Idag är det terräng. Bäst att dra på sig långbyxor trots att jag inte är någon byxtjej.

Jag är så glad att jag inte har mens! Sånt uppskattar man, med förra veckan i färskt minne!

Vi ska promenera så svetten rinner och fötterna blir trötta, vi ska promenera bort alla onda tankar och all panik och alla ödesdigra infall.

Jättebra möte på kommunhuset igår, för övrigt. LSS är på G. Jag blev så överväldigad av all hjälp och alla privilegier jag kommer att få inom en snar framtid så jag glömde helt bort att jag hade planerat att kräva att få en egen lägenhet... Men det känns bra, jag är nöjd.

Jag vet inte om det är betydelsefullt, men i mina återkommande mardrömmar (som jag dock sluppit i natt) är jag inte längre enbart ett tillintetgjort kryp - jag är ett anklagande, högljutt hämndväsen på samma gång. Det är fortfarande fruktansvärt och ångestdrypande, men åtminstone med ett nytt fräscht tema... Kan vara en förbättring. I vaket tillstånd är jag dock likadan som jag alltid har varit, hopplös.




Mina träningsbyxor... Älskar dessa! Har dem inte på mig idag dock.

Den där ödesdigra känslan

Jag är så ledsen och sörjer allt det som gått förlorat. Jag gråter över spilld mjölk. Ibland fastnar jag i ältande och skrik, ibland fastnar jag i gymnasiet, i grundskolan, hos dagmamman. Ibland fastnar jag i ingenting. Bara denna övermäktiga smärta, denna värk, detta äckel, denna våldsamma desperation. Detta kippande efter luft. Denna förtvivlan, denna övertygelse om att det aldrig kommer att bli bra. Denna ENSAMHET.

Hur kan jag längta så hett och intensivt efter det där destruktiva? Hur kan jag överväga att riskera det fina, det djupt älskade, drömmarna som blivit sanna? NEJ.

Jag vill inte förstå mig själv, vill inte blicka inåt. För jag är hemsökt.

Men jag vet att det blir bättre.

Strålkastarljuset

Nu har jag fått perspektiv och känner mig inte alls lika eländig längre.

Jag har för mig att jag såg på tv häromveckan. SVT, om nu inte minnet spelar mig ett spratt. Jag har för mig att det visades en trailer för ett kommande program där man ska uppfylla folks drömmar.

Så går jag in på SVT:s hemsida (ja, för jag tänker söka till det programmet! Jag vill att de ska uppfylla min dröm om att få spela in på mina låtar i en riktig studio, på en riktig flygel!) men jag hittar ingen som helst information om detta.

Har jag bara drömt alltihop?

Hoppas inte, för jag hade verkligen tänkt söka, på riktigt.

Inte vad jag drömt om direkt

Jaha. Klockan var 00.00, måndagen hade avlöst söndagen och jag hade ätit glass samt tillgodogjort mig kvällens Sopranos-dos och satt, ironiskt nog, precis och funderade på hur bra och trivsamt det blivit här i boendet och hur icke-akut min situation är när mina tankar plötsligt stördes av att den mest nyligen inflyttade personen vandrade omkring i lägenheten och hävde ur sig obegripliga haranger med en... ja, rätt skarp stämma.

Åh, låt inte allt urarta igen. Jag vill inte bli förstörd. Jag vill inte vältas omkull.

Idag har jag onda aningar.

Ska det vara så här? Ska jag känna så här?

I natt blev jag så stressad att det kändes som om folk kunde höra mina tankar. Det är väldigt svårt att hitta bevis på att de inte kan det...

Jag reagerar starkt på bagateller. Så är det bara.

Mod!

Hej bloggen!

Dålig uppdatering på grund av ooooont, flykt in i sömnen samt den här utmattande hettan!

Nu utmanar jag mina rädslor och sitter ute på balkongen, i klänning och utan solskyddskräm. För tillfället är det dock inte solen jag fruktar allra mest, utan insekterna. Humlor och andra högljudda flygfän.. usch! Måtte de hålla sig på avstånd!

Vi gick ända till LIDINGÖ i onsdags! Över bron och allting. Det var spännande. Men så fick jag så ont att vi var tvungna att avbryta promenaden och ta Lidingöbanan tillbaka. Jag vaggade fram, det gjorde så ont, så ont.

Sen dess har jag knappt rört mig.

Jag är inte alltid rädd för solen. Ibland kan även jag uppskatta dess värmande strålar. Främst hos mormor. På altanen, med varsin kopp kaffe. Jag tror mormors entusiasm över solskenet smittar av sig. Men oftast skyr jag solen och det har jag gjort hela mitt liv. Det är inte enbart cancerrisken som besvärar mig även om den är det mest konkreta i min rädsla. Den är så mäktig, solen. Den rår över liv och död! Det är inte utan att man får lite existentiell ångest.

Och det är klart, för en självskadare är det inte så roligt med soliga, kvalmiga dagar. Det är som om solen vill avslöja en, den vill skämma ut en, den vill tvinga av en den där långärmade, svettiga tröjan...

Så kände jag förr i alla fall.

Månen är lite mysigare faktiskt!

Nu: Ner med rullgardinerna och på med Sopranos.

Aktiva onsdan!

Jaha, brinnande menskramp i magen, svullen, och jag känner hur blodet pumpas ur kroppen. Tänk att det här handikappet uppstår var fjärde vecka!

Jaja, idag ska jag först på läkarbesök, sen DBT-grupp, sen den traditionsenliga onsdagspromenaden med min vän och avslutningsvis kanske ett glas vin på något mysigt ställe. (Beroende på hur vi mår.)

Vääääldigt trist att behöva dras med det här mensflödet, plus medföljande värk, en dag som denna. Men jag sätter min tilltro till tabletter, tamponger och bindor.

Jag mår trots allt ganska bra. Det är längesen jag mådde så där riktigt ruttet på grund av mensvärk. Ni vet när man ligger på golvet och vrider sig, spyr av smärta, kallsvettas något extremt... Det kan göra så obeskrivligt ont! Riktigt svår mensvärk, det är den allra värsta, vidrigaste smärta jag upplevt!

Lite mening

Min psykolog hade fått en undran från socialstyrelsen angående hur många av hennes patienter som är hemlösa. Jag räknas in i hemlöshetsbegreppet - bor ju i inackorderingshem - så hon frågade mig om det gick bra att skicka in mina uppgifter till dem. Och ja, det var så klart helt ok. Tycker det är strålande att man vill uppmärksamma sambandet mellan psykisk ohälsa och hemlöshet. Tror det är ett vanligt samband faktiskt.

Och för en tid sedan frågade hon mig om jag ville godkänna att jag och mitt fall används som exempel i undervisning/föreläsning gällande differentialdiagnoser. Jag kommer vara anonymiserad (undrar om jag kommer få ett fingerat namn! Och i så fall vilket!). Detta sa jag ja till utan tvekan. Jag har ju känt och känner mycket sorg och bitterhet över att den neuropsykiatriska utredningen inte gjordes tidigare i mitt liv, över att ingen såg. Och det här ska ju förhoppningsvis upplysa vårdpersonal om dessa saker och därmed hjälpa andra att få hjälp tidigare än vad jag fick, och det känns rätt bra.

Usch, nu började det tjuta i mitt ena öra.

F&S. Och pianot.

Nu har mensen kommit och jag kommer nog inte orka träna på några dar. Det är hemskt. Och jag fasar för de två veckorna i sommar då F&S ska ha stängt.

Jag har aldrig tränat förut. Om man inte räknar promenaderna, samt ett halvhjärtat och förvirrat försök att börja jogga för några år sen.

Det är nog minnet av idrottslektionerna, denna schemalagda förnedring, som gjort att jag sett med avsmak, skräck och (kanske mest av allt) värdelöshetskänslor på motion.

Men jag är inte den jag var.

Idag hade vi en helt vild ledare. Det var jobbigt på ett underbart sätt! Det är faktiskt ett roligt projekt, det här med att komma i form. Och snygga träningskläder har jag köpt också. Det gör det hela ännu roligare. Och om jag blir av med min icke särskilt smickrande bukfetma så är det bara en bonus. En dag, om några år typ, kanske jag till och med vågar sätta min fot på gymmet (!!!!)

F&S är min ena livboj. Låtarna och pianot är den andra.

Resten fungerar inte särskilt bra. Böcker, jag behöver nya böcker, olästa. Måste ha fler livbojar.

Löjlig man är

Det är en svår tid nu. Så säger jag kanske jämt? Alltid deppig, tungsint och med hundra bekymmer. Det ledsna finns ju så nära till hands.

Men det är värre nu. Jag känner mig så sjukt övergiven. Så intrasslad och så lurad.

Och min vilja tog slut. Jag ville inte kämpa, jag ville bara bort. Impulsen var så stark att den var alldeles självklar och enväldig, men ändå släcktes den tack vare sällskap, gråt, ohämmat vältrande i sorgen och sen till sist distraktion. Och nu känns det helt främmande. Så nu försöker jag undvika att tänka. Så att det inte ska komma tillbaka.

Jag ska ringa och skrika åt mina handläggare så snart det blir vardag igen. Det händer ju för fan ingenting. Jag tror jag vill flytta till gruppboendet. Om jag får erbjudandet, då tar jag det. Men de skiter ju i mig.

Tankar som dessa vill man helst inte tänka. Platserna dit de leder vill man inte till.

Jag funderar på att lösenordsskydda bloggen. I så fall skulle jag bjuda in er som följer mig och som brukar kommentera - om ni vill. Fast jag vill ju helst ha en öppen blogg egentligen, det känns som om det är lite av tjusningen.

Lyss till den sträng som brast

Världen snurrar omkring mig. Jag försöker hålla mig lugn och behärskad. Jag lyckas ganska bra. Men den där stressen upphör nästan aldrig att ila i bröstkorgen. Bitarna sitter inte på plats.

Jag är glad att jag har Friskis&Svettis nu. Var med på tiopasset idag och ska dit i morgon med. Den här gången kunde jag äntligen ligga still under avslappningsstunden på slutet utan att handlöst ramla in i ångesten.

Idag tackar jag nej till alkohol. Igår drack jag med måtta och lade mig tidigt. Jag har inte råd att flippa ur i nuläget. Det är faktiskt F&S som räddar mig. Jag vet ju att mina inplanerade pass inte kommer att bli av om jag är fyllsjuk.

En sträng har brustit på min harpa. Jag låg i sängen en morgon och så kom ett ljud från harpan, det lät som om någon rörde vid strängarna. Jag trodde jag inbillade mig, men sen fick jag se att en A-sträng hängde där och dinglade helt hjälplöst. :( Jag kommer att behöva hjälp med att sätta dit en ny, frisk sträng.

Solen

Är det inte mögel, insekter i garderoben eller gifter i maten så är det solen. Idag har jag gått nästan två mil och trots solskyddskräm har jag bränt ryggen. Följaktligen har jag ikväll haft dödsångest. Jag ringde mormor och berättade att jag bränt mig och att jag kommer att dö. Hon svarade att det var roligt att höra att jag varit ute i solen, haha.

Jag har fått tålmodiga försäkringrar både från mormor och syster om att denna solbränna inte kommer att innebära slutet för mig, så nu har jag faktiskt fått lite distans till det hela. Den har gått ner nu, den grymma solen. Jag har varit rädd för solen så länge jag kan minnas.

Har sett så många Canadagäss idag att jag ser såna när jag blundar.

Nu googlade jag "solbränna". Skulle jag inte ha gjort.