Korparna

Jag ramlade ner i mörkret ett tag. Sen försökte jag vara vuxen och problemlösa genom att ringa först LSS-handläggaren och sen Överförmyndarnämnden i hopp om att någon annan, mer kompetent, ska ta över mitt liv. Nu har jag blanketten här, men orkar inte ge mig in i den djungeln nu.

Jag spelar piano så ofta som möjligheten bjuds. Det är tyvärr två dagar sen nu, och idag och i morgon lär det inte heller ske. Det är min passion och mitt livs stora kärlek. Och jag stämmer harpan, sjunger, går till Friskis & Svettis ibland och jag ser tre Sopranosavsnitt per dag.

Det är farligt att hoppas, för det blir så smärtsamt när det glada lilla hoppet ersätts av grus och damm. Jag är tacksam över mitt boende, det kan man kanske inte tro med tanke på allt gnäll och klagande, men det är jag. Ibland hittar jag lite lugn här. Det är den bästa boendesituation jag någonsin haft. Men ändå sitter jag och gråter över allt det här med lägenheter, ovisshet, längtan och väntan...

Det här gruppboendet jag sökt till, jag har fixerat allt mitt hopp vid det. Nu börjar jag inse att det kanske inte är lika bra som jag trott. Fast jag vet ju inte, jag har ju inte sett det i verkligheten. Jag vet ingenting, jag vet inte om jag kommer att få en plats där.

Och så har jag ju en ny handläggare på FK, min förra är mammaledig. Det har jag kanske nämnt. Det är jobbigt, jag är ju inte van vid henne, jag blir bara stressad och blockerad och vill skjuta mig själv.

Det är dessa två bagateller som fått mig att vackla.

Jag vill verkligen hålla mig borta från slutenvården eftersom jag vägrar forslas runt i en sådan där psykbil. Det verkar ju som om alla de där chaufförerna är äckliga svin. Och jag är ju hon som aldrig har nån anhörig eller vän vid sin sida när denna situation uppstår och då är man ju ensam och extra utsatt. Jag minns hur jag gick runt och härjade och grät i korridorerna på Danderyds sjukhus och höll föredrag för nattpersonalen om de illvilliga chaufförerna. Hur svårt kan det vara att bara knipa käft och köra bil? De ska bara vara tysta. De ska inte ställa massa frågor, de ska inte försöka vara roliga och de ska verkligen inte ragga på en.

Jag ska nog inte blogga, jag får en klump i halsen och magen vänds ut och in.