Det är en svår tid nu. Så säger jag kanske jämt? Alltid deppig, tungsint och med hundra bekymmer. Det ledsna finns ju så nära till hands.
Men det är värre nu. Jag känner mig så sjukt övergiven. Så intrasslad och så lurad.
Och min vilja tog slut. Jag ville inte kämpa, jag ville bara bort. Impulsen var så stark att den var alldeles självklar och enväldig, men ändå släcktes den tack vare sällskap, gråt, ohämmat vältrande i sorgen och sen till sist distraktion. Och nu känns det helt främmande. Så nu försöker jag undvika att tänka. Så att det inte ska komma tillbaka.
Jag ska ringa och skrika åt mina handläggare så snart det blir vardag igen. Det händer ju för fan ingenting. Jag tror jag vill flytta till gruppboendet. Om jag får erbjudandet, då tar jag det. Men de skiter ju i mig.
Tankar som dessa vill man helst inte tänka. Platserna dit de leder vill man inte till.
Jag funderar på att lösenordsskydda bloggen. I så fall skulle jag bjuda in er som följer mig och som brukar kommentera - om ni vill. Fast jag vill ju helst ha en öppen blogg egentligen, det känns som om det är lite av tjusningen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
*kram* Jag känner lite samma.. Det händer ju ingenting!! Vill också skrika på något, men vet inte riktigt vem... Fast jag vet iof inte irktigt vad jag vill ska hända..
Och jag vill läsa om du sätter lösenord på!
Fina Hanna!
Det är så trist när man fastnar i det här ingentinget.. Man blir ju arg på sig själv också, fast det känns bättre att vara arg på handläggarna faktiskt, som ju lovat att hjälpa mig. De har inte sagt vilken tidsrymd vi talar om dock, det verkar ju ta huuuur lång tid som helst att ens få besked om saker och ting.
Nej, jag vet inte heller riktigt vad jag vill.. jag vill ha hjälp kring det här med boende. Och så vill jag att de botar min ångest. Men det senare är ju mer önsketänkande..
Absolut, jag bjuder in dig så fall fina! Å ena sidan vore det skönt med lösenord, då kunde jag skriva mer detaljerat om saker som pågår utan att oroa mig över vilka som läser. Å andra sidan gillar jag idén med en öppen blogg. Att nya läsare hittar hit osv. Och det kanske är bra att jag hindras att skriva alltför privat, eller vad man ska säga..
Massa kramar! Jag är glad att du läser och kommenterar! <3
Hur mår du idag?
Många kramar
camilla:
Har haft otäcka drömmar och vaknat då och då, men ska gå och träna bort alla läskigheter på f&s nu ;-)
Kram
Ja tänk om det gick att bota ångesten! Det vore underbart! Så mycket saker skulle vara så mycket lättare..
Jag önskar det fanns som på wordpress, att man kunde lösenskydda vissa inlägg.. Det hade varit det perfekta. Men det är ju lite bra att skydda sig mot att skriva precis allt allt allt också..
Stor Kram <3
Ja, att ta bort ångesten skulle lösa alla problem! Eller ja, göra dem betydligt mer hanterbara i alla fall.
Det hade varit perfekt. Det är nog egentligen bara nåt enstaka inlägg jag skulle lösenordsskydda. Eftersom jag oroar mig för vilka som läser.
Å andra sidan är det kanske bättre att skita i att skriva just de inläggen, just nu..
Stor kram <3
Skicka en kommentar