Jag är så ledsen och sörjer allt det som gått förlorat. Jag gråter över spilld mjölk. Ibland fastnar jag i ältande och skrik, ibland fastnar jag i gymnasiet, i grundskolan, hos dagmamman. Ibland fastnar jag i ingenting. Bara denna övermäktiga smärta, denna värk, detta äckel, denna våldsamma desperation. Detta kippande efter luft. Denna förtvivlan, denna övertygelse om att det aldrig kommer att bli bra. Denna ENSAMHET.
Hur kan jag längta så hett och intensivt efter det där destruktiva? Hur kan jag överväga att riskera det fina, det djupt älskade, drömmarna som blivit sanna? NEJ.
Jag vill inte förstå mig själv, vill inte blicka inåt. För jag är hemsökt.
Men jag vet att det blir bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar