Som alltid när ångesten blir lite mildare och jag börjar intressera mig för saker i livet igen, så blommar tvångstankarna upp. It never ends. Det är som om hjärnan håller på att förstöra sig själv.
Jag undrar om tvånget handlar om att jag i grund och botten tror att världen och människorna är onda. Att man vill mig illa. Att jag försöker skydda mig med tvångstankarna, de är en sköld mot omvärlden och alla som vill förstöra. Men det blir ju helt fel, för är det något jag skulle vilja skyddas från just nu så är det ju just tvånget.
Galet jobbigt, faktiskt! Men sånt är det, livet! Och nu känner jag mig ändå ganska hoppfull plötsligt. Det kanske är vädret som gör det, det stormar och regnar ganska duktigt här. Jag gillar hösten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hej! tack för din kommentar på vår blogg! Psyk är ett jävla rövhål! Kan jag få länka till dig? Fin sida! Kram P
Skicka en kommentar